av Italo Svevo (pseudonym för Ettore Schmitz)

”Zenos bekännelser” utkom på italienska 1923 och i svensk översättning 1967. Författaren levde en stor del av sitt liv i Trieste, där han var vän med James Joyce, som hjälpte honom att bli känd i litterära franska kretsar. Det dröjde länge innan Svevo slog igenom, varför han livnärde sig bl. a. som banktjänsteman. Svevo var född 1861 och dog 1928 i en bilolycka.

Romanen skildrar människosjälens splittring. Zeno skriver sina bekännelser när han är gammal, på uppmaning av sin psykoanalytiker Doktor S. Det är denne som enligt fiktionen publicerar romanen. Huvudpersonen Zeno Cosini är affärsman i Trieste, men hans affärer sköts i huvudsak av den av fadern utsedde förvaltningsmannen Olivi. En annan huvudperson är svågern Guido Speier, som också gör affärer men med dåligt resultat. Kvinnor, både hustrur och älskarinnor, har också huvudroller.

Det första kapitlet i boken har rubriken ”Min sista cigarrett”. Det är en lång monolog om hur han gång på gång slutar röka – och börjar igen. Efter ett avsnitt om ”Min fars död” kommer kapitlen ”Historien om mitt äktenskap” samt ”Hustru och älskarinna”. Zeno träffar sin blivande svärfar, affärsmannen Giovanni Malfenti, som har fyra döttrar. Zeno ville gifta sig med den vackra Ada men blev avvisad. Han gifte sig i stället med Augusta, som var vindögd och ful men som älskade Zeno. Det blev ett lyckligt äktenskap, trots Zenos otrohet med Carla Gerco, en vacker fattig flicka som spelade piano.

Guido Speier gifte sig med Ada men var också han otrogen, med kontorsflickan Carmen. I kapitlet ”Ett kompanjonskap” skildras hur Zeno arbetar på Guidos kontor och hjälper honom med affärerna. ”En del affärer gav en viss vinst, fast liten; andra innebar förluster, fast stora”. Särskilt nämns en ödesdiger affär med 60 ton kopparsulfat. När halva kapitalet i Guidos firma hade förlorats började Guido spela på börsen. I början vann han men förlorade sedan. Hans hustru, den vackra Ada, fick Basedows sjukdom och vårdades tidvis i Bologna. Hennes skönhet gick förlorad, och hon fick psykiska störningar. När Guidos firma riskerade konkurs funderade han på självmord. Till slut dog han av en stor dos veronal.

Svevo skrev med underfundig humor och använde flitigt paradoxer. ”Jag, som arbetar så litet, har alltid hyst stor respekt för vilodagen”. Zeno hade en del smärtor och uppsökte olika läkare som gav olika diagnoser. Han hade lådor fulla med mediciner. I början av sitt äktenskap drabbades han av ytterligare en liten åkomma, ”En bagatell: fruktan för att bli gammal och framförallt fruktan för att dö”. Det är roligt att läsa ”Zenos bekännelser”, även om han ibland blir alltför pratig.

Andra verk av Italo Svevo är: ”Una Vita” (1892), ”Senilità” (1898) på svenska ”Farväl till ungdomen” samt ”Il Vecchione” (postumt, på svenska ”Ytterligare bekännelser”).