Under Gustav IV Adolfs regering och även därefter spelade Gustaf Lagerbielke (1777-1837) en viktig roll i den svenska utrikespolitiken. 1796 blev han andre sekreterare i kabinettet för utrikes brevväxlingen (senare UD). Åren 1801-1805 var han kabinettssekreterare. Han var tillförordnad hovkansler från 1805 samt utsågs till hovkansler och statsråd 1809. 1810-1811 var han envoyé i Paris. Lagerbielke utnämndes till greve 1821, till serafimerriddare 1822 och blev en av rikets herrar 1825. Han var ogift.

Som följeslagare till Gustav IV Adolf på dennes många resor blev Lagerbielke ett uppskattat sällskap och en medarbetare främst i utrikespolitiska frågor. Hans första stora resa i diplomatisk tjänst gick till S:t Petersburg i december år 1800. Gustav IV Adolf ville rådgöra med kejsar Paul om den nordiska neutralitetspolitiken. Lagerbielke fick bevittna och höra om kejsarens bisarra väsen, despotiska bestraffningar och växlande lynne. Resultatet av färden var en allians till neutralitetens upprätthållande. Förutsättningarna raserades dock inom kort genom mordet på kejsar Paul och Nelsons seger vid Köpenhamn.

Lagerbielke hade stor formell talang. Hans skrivelser betecknades som mästerliga. 1802 åtföljde Lagerbielke kungen på en ny resa till Finland. I Åbo invigde Gustav IV Adolf akademiens nya byggnad. Lagerbielke fick följa med på en utsträckt färd genom södra och östra Finland. Han var även närvarande då drottning Fredrika vid gränsen mötte sin syster, kejsarinnan av Ryssland.

1803 inleddes med förhandlingar om Wismars pantsättning och nya resor i Nordtyskland. När kungen senare under året begav sig till Tyskland var Lagerbielke den ende ämbetsmannen i hans omgivning. Resan blev utsträckt långt utöver vad som planerats. För Lagerbielke blev den också en viktig bildningsfärd. Han kom i kontakt med de nya litterära och filosofiska strömningarna i Tyskland, vilket bröt hans tidigare ensidigt franska inriktning. Höjdpunkten blev ett besök i Weimar 1803. Lagerbielke fortsatte brevledes förbindelsen med Schiller.

Lagerbielke kom att fungera som kungens utrikesminister under en svår och brydsam tid. Kungaparets gång på gång förlängda vistelse utomlands ingav bekymmer. Lagerbielke försökte flera gånger övertala kungen att återvända till Sverige, men hans ansträngningar strandade tydligen på drottningens önskan att stanna i sitt fädernesland.

Motsättningen mellan Lars von Engeström (se denne ovan) och Lagerbielke – som senare skulle bli fatal för Lagerbielke – gick långt tillbaka i tiden.

Lagerbielkes strävan gick ut på att om möjligt bevara Sveriges neutralitet. Den avgörande krisen kom 1805 med den stora antifranska koalitionen. Lagerbielke var skeptisk och varnade för en svensk anslutning, men kungens beslut gick nu i motsatt riktning. Hemfärden blev dramatisk, när den till sist hösten 1804 påbörjades. Ett första försök att sjöledes ta sig över till Skåne misslyckades. Fartygen måste på grund av storm återvända till Stralsund. Till slut valde man landvägen över Danmark.

Efter statskuppen 1809 blev Lagerbielkes inflytande mindre. Han fungerade dock under de följande åren som hovkansler, när den åldrande Christoffer Bogislaw Zibet var ledig. I det nya kabinettet blev Lagerbielke hovkansler. Det blev Lagerbielkes uppgift att författa den nya regeringens proklamation till svenska folket, som utfärdades den 15 mars 1809. Där riktades kritik mot Gustav IV Adolf, som anklagades för krigspolitik, försummelse av försvarsanstalterna och en felaktig finanspolitik. Vid riksdagens öppnande föredrog Lagerbielke sin kritiska redogörelse för landets yttre och inre politik. Den var, antecknade hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, mästerligt stiliserad, gjorde rättvisa åt kungens tidigare regeringstid men lastade honom för senare felgrepp. Lagerbielkes hänsynslöshet väckte indignation, då klandret kom från en man som hade kungen att tacka för sin karriär.

Under tiden som envoyé i Paris 1810-1811 deltog Lagerbielke i förhandlingarna om fred med Frankrike. Resultaten motsvarade ingalunda förväntningarna, men Lagerbielke lyckades uppnå en fred med Napoleon 1810.

Den 16 april 1811 rappellerades Lagerbielke från tjänsten som envoyé i Paris som en följd av fiendskapen mellan honom och Lars von Engeström. Denne hade flera gånger varnat Lagerbielke för indiskreta meddelanden till vänner och släktingar i Sverige. Nu kom nya beskyllningar för indiskretion, för att han berättat om hemliga handlingar och för att han fört ett lastbart liv. Om det fanns en saklig grund för förebråelserna är svårt att klarlägga. I en skrivelse till kungen tillbakavisade Lagerbielke de oerhörda beskyllningarna. Någon tjänst i Sverige fick han inte.

Han stannade kvar i Paris. Hans ekonomi var förstörd och han hamnade till sist i bysättningshäktet. Där satt han kvar till 1814, då Karl Johan efter Napoleons fall löste ut honom under sitt besök i hemlandet. Lagerbielke anlitades i flera sammanhang av kronprinsen men först 1819 återvände han till Sverige. Han deltog i riksdagarna och blev 1823 invald i det hemliga utskottet.

Med tiden hade Lagerbielke blivit allt mer uppskattad av Karl XIV Johan. ”Hans smidighet, lysande begåvning, franska bildning, kvicka konversation och stora erfarenhet gjorde honom till en gärna sedd, nära nog daglig gäst vid kungens s.k. kammarspisningar” skrev Stig Jägerskiöld i Svenskt Biografiskt Lexikon.

Lagerbielke invaldes i Svenska Akademien 1809 men undvek i det längsta att ta sitt inträde där. 1819 fick han beskedet att han skulle bli utesluten, om han inte parenterade över sin företrädare Zibet. Han reste då hem till Stockholm och fullgjorde sina förpliktelser.

De fyra åren (1823-1827) som Lagerbielke ledde verksamheten på operan och dramatiska teatern anses som en av de mest lysande och intressanta epokerna i svensk teaterhistoria. Lagerbielke hade ett stort intresse för teatern. Under sina många år i Paris följde han intensivt med i franskt teaterliv. Han skrev själv lättare lustspel, spelade teater och var en god regissör. Arbetet som ledare för teatrarna blev emellertid till sist för mycket för Lagerbielke, som 1827 tog avsked av hälsoskäl.

Lagerbielke var statsråd 1809 (till 1810 då han avreste till Paris) samt från 1831 till sin död. Karl XIV Johan insatte Lagerbielke i statsrådet 1831, trots att Lagerbielke avrådde kungen från det med hänsyn till den allmänna opinionen. Han åtnjöt inte det bästa anseende och var numera känd som starkt konservativ.

1867 utkom ”Notice biographique sur la carrière politique du comte Gustave Lagerbjelke et sur les faits personnels qui s’y rapportent, écrite par lui-même”. Lagerbielkes memoarer skrevs 1837 men blev oavslutade, eftersom han dog det året. Utförligast skriver han om åren 1810-1811, då han var envoyé i Paris. I flera omgångar är Lagerbielke kritisk mot sin fiende Lars von Engeström.