Ett orimligt lagförslag /Immunitet för utlänningar/

Den sovjetiska ubåten 137, som i oktober 1981 gick på grund på svenskt inre vatten och inom militärt skyddsområde, har gett upphov till en livlig debatt i Sverige och i internationell folkrättslig litteratur om immuniteten för krigsfartyg och deras besättning. En viss osäkerhet om rättsläget, bl. a. om förundersökning skulle inledas eller inte, kom i dagen.

I sitt svar på en interpellation i riksdagen utlovade dåvarande justitieministern Carl Axel Petri den 11 januari 1982 en närmare belysning av rättsläget. Sent omsider föreligger nu en promemoria (Ds Ju 1984:6) med den diskreta titeln “Folkrätt och straffansvar”.

Framställningen är i många avseenden förtjänstfull, men det avslutande kapitlet med ett förslag till ändring i brottsbalken måste bemötas. Avsikten är att i vissa fall överlåta åt regeringen att avgöra om åtal skall väckas eller inte. Det heter i lagtextförslaget:

“Har en utlänning begått brott i fullgörande av tjänst hos eller uppdrag för främmande stat eller mellanfolklig organisation får åtal för brottet endast väckas efter förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill”.

Bestämmelsen skulle ingå som en ny paragraf 7 a i brottsbalkens andra kapitel, dvs. omedelbart efter paragraf 7 som avser de begränsningar i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av överenskommelser med främmande makter. I första hand avses immunitet.

Sådan gäller enligt allmän folkrätt t. ex. för statsöverhuvuden och för främmande örlogsfartyg med besättningar samt enligt traktater för beskickningar och beskickningsmedlemmar, för konsulat och konsulatsmedlemmar (i mer begränsad omfattning) liksom för internationella organ och personer med anknytning till sådana organ (enligt vad som bestämts i särskilda avtal).

Om immunitet åtnjuts kan inget åtal komma i fråga. Lagförslaget är emellertid utformat på ett sätt som inte utesluter att regeringen förordnar om åtal trots att immunitet enligt paragraf 7 föreligger. Att detta inte är meningen framgår av kommentarerna, men det är inte tillräckligt.

Den viktigaste invändningen mot den föreslagna lagändringen är dock att regleringens avgränsning inte är tillräckligt specificerad. Det sägs i promemorian att en föreskrift om åtalsförordnande inte bör begränsas till sådana fall där främmande örlogsfartyg kränkt svenskt territorium. Att i stället tala om “en utlänning som begått brott i fullgörande av tjänst hos eller uppdrag för främmande stat eller mellanfolklig organisation” gör i stället bestämmelsen alldeles för omfattande.

Helt privat handlande och ovarsam färd med privat bil faller utanför regleringen påpekas det. I sådana fall förutsätts således åtal kunna väckas i vanlig ordning.

Men vad gäller om utländsk statstjänsteman i Sverige med sin tjänstebil gör sig skyldig till rattfylleri? Han skulle tydligen inte kunna åtalas utan ett förordnande från regeringen. Detta vore klart olämpligt. Om man bortser från immunitetsreglerna bör inga begränsningar för åtal gälla i sådana fall.

Ännu allvarligare är att den personkrets som förslaget “avgränsar” är alldeles för extensiv. Liksom när det gäller immunitetsreglerna finns det ett allmänt intresse att hålla en restriktiv linje. Under bestämmelsen avseende åtalsförordnande skulle (i varje fall formellt) falla diplomater, utsända konsuler och tjänstemän hos mellanfolkliga organisationer men också en mängd andra kategorier av utlänningar.

En uttömmande exemplifiering är omöjlig att göra, men man kan nämna utlänningar som är anställda av främmande stater och som sänts till Sverige för att arbeta på turistbyråer, informationskontor, kulturinstitut, handelscentra, flygbolag, järnvägsföretag, fartygsagenturer osv. eller som bara kommit hit på ett kort offentligt uppdrag. Det är uteslutet att generellt tillerkänna dessa kategorier immunitet.

Immunitetsfrågan regleras i särskilda konventioner och andra avtal. Personer av det slag som uppräknats åtnjuter normalt ingen immunitet. Inte heller bör det fordras ett särskilt åtalsförordnande av regeringen om de begår brott i Sverige.

Den utformning som lagförslaget fått är orimlig. En annan fråga är om någon lagändring över huvud taget behövs. Detta kan betvivlas.

I U 137-affären inleddes ingen förundersökning, och detta måste betraktas som helt i sin ordning, eftersom främmande örlogsfartyg och deras besättningar enligt folkrätten åtnjuter immunitet. Det betyder inte att regeringen saknar aktionsmöjligheter mot t. ex. ubåtar som kränker svenskt territorium. Vapenmakt kan tillgripas, inklusive verkningseld, och en utredning av omständigheterna kring en kränkning är naturlig.

Det är då fråga om en utredning som regeringen beordrar och som normalt genomförs av militära myndigheter. Förutsättningar för en förundersökning enligt rättegångsbalken saknas däremot, vilket riksåklagaren konstaterade redan i oktober 1981.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 29 december 1984).