Curt von Stedingk (1746-1837) gjorde i huvudsak en militär karriär. Från 1790 till 1811 (med avbrott för kriget 1808-1809) var han dock svensk ambassadör i S:t Petersburg. Det var Gustav III som ackrediterade honom hos Katarina den stora, och han blev kvar under tsarerna Paul I och Alexander I.
Stedingk var född i Svenska Pommern. Hans studier omfattade katekesen och bibeln, latin, franska och matematik. I familjen fick barnen inte sitta i föräldrarnas närvaro – de stod och åt. På lördagarna fick de aga för den mista förseelse under veckan. Vid 12 års ålder inträdde Stedingk i svensk krigstjänst. Som 13-årig fänrik deltog han i försvaret av Stralsund.
Han hade en viss nonchalans med pengar, en fallenhet för spel och en förmåga att leva på lån och hoppas att allt nog skulle ordna sig. Han ägnade sig även åt amorösa äventyr. De Stedingska ägorna hade skövlats under kriget och pengar var det ont om. Fadern skickade sonen Curt till Stockholm för att försöka få ersättning för den skada som familjen lidit. Hösten 1762 kom Curt von Stedingk till Stockholm, som då bara hade drygt 70.000 invånare. Han skrev brev hem, till fadern på franska och till modern på tyska. Det var dyrt för honom att leva med de rika och de kungliga. Stedingk klarade dock sina stigande skulder. Även de rika, påstod han, spenderade ofta mer än sina inkomster. Alla tycktes låna och leva på lån.
Curt sökte upp baron Carl Sparre, som var en nära vän till fadern. Sparre var då en av hattpartiets ledande män. Hattar och mössor kämpade om makten och mutorna. Hattarna var bestuckna av Frankrike och mössorna av Ryssland och England. Det var en tid av politisk moralupplösning. Den unge Stedingk fick en avsmak för svensk inrikespolitik som varade livet ut.
Carl Sparre blev Curt von Stedingks välgörare och vän. Han introducerade Curt vid det svenska hovet, där han lyckades bli föreställd för den jämnårige kronprinsen (senare Gustav III). I januari 1763 kommenderade drottning Lovisa Ulrika Stedingk att äta middag med kronprinsen.
Från mars 1765 till terminens slut studerade Curt von Stedingk vid Uppsala universitet. Han följde kurser i matematik och deltog i privatkollegier i historia och fysik. En tid på dagen lärde han sig att fäkta, att rida och att teckna.
1766 började Stedingk tjänstgöra vid det kungliga svenska regemetet Royal Suédois i Frankrike. Sparre hade hjälpt honom, och kronprins Gustav gav honom vid ett samtal i Kungsträdgården sin tillstyrkan. Enligt Stedingk hade Gustav sagt: ”Min vänskap kommer att följa Er överallt. Återvänd i lyckligare tider och räkna på mig i allt, där jag kan vara till nytta för Er.”
Från 1766 till 1787 (med vissa kortare uppehåll och ett längre på fyra år) stannade Stedingk i Frankrike, som blev hans nya hemland. Livet för en ung officer utan pengar och utan inflytelserika beskyddare var hårt och påfrestande. Förläggningarna var ofta trista och disciplinen hård. Stedingk hade dock turen att träffa den svenske ministern i Paris Gustaf Philip Creutz, som var en god vän till baron Carl Sparre. Creutz intervenerade till Stedingks förmån. Det gav resultat. 1772 förordnades Stedingk till kapten vid Royal Suédois. Hans militära karriär började nu ta fart, vilket skapade avundsjuka hos hans kamrater.
I samband med att Marie-Antoinette reste från Österrike till Frankrike för att vigas vid landets tronföljare ingick Stedingk i den bataljon som skulle hålla vakt. Stedingk var angelägen om att få träffa kronprins Gustav och dennes yngre bror Fredrik Adolf, som skulle komma till Frankrike. De var dock försenade. Stedingk tillbringade väntetiden på angenämt sätt hos hertigen av Zweibrücken. Den 26 januari 1771 anlände prinsarna dit. Dagen därpå anordnades en vildsvinsjakt för dem, innan de den 28 januari fortsatte resan till Paris. Stedingk skrev i ett brev till Sparre: ”Jag hade äran att ofta och länge underhålla mig med kronprinsen. Han hedrade mig med det vänligaste bemötande, men han uttryckte sig ej klart angående kammarherrebefattmingen.” Gustav uppmanade dock Stedingk att komma till Sverige efter det att han (Gustav) återvänt. Den 1 mars 1771 nåddes kronprins Gustav i Paris av budskapet att hans far Adolf Fredrik hade avlidit.
Stedingk funderade vid denna tid på att återvända till Sverige men Creutz avrådde. I stället föreslog han att Stedingk skulle följa med honom till Fontainebleau, där hovet och de utländska ministrarna uppehöll sig sex veckor varje år. Stedingk accepterade förslaget. Creutz presenterade honom för kungen och hela den kungliga familjen. Efter de sex veckorna stannade Stedingk ett tag hos Creutz i Paris. Vintern 1772-1773 fick Stedingk mässlingen och måste stanna i sängen under fem veckor.
Creutz begärde tillstånd av Gustav III att få sätta in Stedingk i legationsgöromålen. Kungen gav sitt tillstånd, och Stedingk fick som extra ambassadsekreterare lära sig det diplomatiska arbetet från grunden. Han tillbringade vintrarna i Paris och somrarna vid regementet. I juni 1773 återkom dock Stedingk till Sverige, där han stannade till hösten 1777. Stedingk deltog i hovlivet, och Gustav III tycks ha varit angelägen om att Stedingk åtföljde honom. Han bjöds också ofta på supé hos kungen. 1777 utnämndes Stedingk till kammarherre hos Gustav III. Under Sverigeåren följde Stedingk allt oftare med kungen på dennes resor från ett slott till nästa: Ekolsund, Gripsholm, Ulriksdal. Stedingk trivdes dock inte så bra med hovlivet. Kungen lät honom välja mellan att bli major vid gardet eller chef för en bataljon i Savolax. Stedingk valde Savolax till kungens och allas förvåning. (Att han valde Savolax fick till följd att han 1783 blev erbjuden posten som chef för Karelska dragonerna vid ryska gränsen.)
I mars 1778 fick Stedingk tillstånd av Gustav III att återvända till Frankrike. Stedingk hade länge önskat att få visa sitt mod och pröva sina militära talanger i strid. Det nordamerikanska frihetskriget blev en oväntad och välkommen chans. Han grep den och återvände som en uppmärksammad och avundad hjälte.
Gustav III hade gett Stedingk tillstånd både att mottaga överstegraden i fransk tjänst – han utnämndes i mars 1779 – och att få deltaga i det amerikanska frihetskriget. Stedingk lyckades komma med en av de första franska kontingenterna till Amerika. För att skaffa sig reskassa hade han av en bankir fått 5.000 francs mot en växel dragen på Carl Sparre och betalbar om tre månader. (Sparre hjälpte Stedingk också denna gång.) Den flotta som från Brest skulle föra över de franska frivilliga bestod av 12 linjeskepp och 14 fregatter. Överresan tog tre månader. Det fartyg som Stedingk var ombord på nådde Martinique den 28 juni 1779. Där sattes de sjuka iland. Sedan seglade de 25 franska krigsfartygen med nära 3.000 man landstigningstrupper mot den brittiska ön Grenada i Västindien.
Fransmännen stormade fortet i St. George, öns huvudort, och lyckades besegra engelsmännen. Bytet blev omfattande. Stedingk deltog i stormningen och fick beröm av den franske befälhavaren och sina medofficerare för sitt mod och sina bragder. Efteråt följde en sjöstrid mellan fransmännen och engelsmännen. Stedingk skrev att ”Jag hade önskat närvara vid en sjöstrid, men jag hoppas av allt mitt hjärta slippa vara med om ännu en”. Sjöstriden var häftig men slutade oavgjort.
Fransmännen gick sedan till anfall mot engelsmännen i Savannah, Georgia, men möttes av motgångar. Stedingk ledde en stormkolonn med 900 man elittrupper. Av dessa blev 39 officerare och 400 man dödade eller sårade. Stedingk sårades i början av anfallet av ett hagelskott i låret. Fransmännen blev tvungna att retirera. För Stedingks del blev frihetskriget i Amerika kort, intensivt och lyckosamt. Han fick lysande lovord från sina överordnade och kamrater. Den franska eskadern hade däremot inte gjort de avgörande insatser som man hade förväntat. På hösten 1779 styrde man åter kosan mot Frankrike. Stedingk var med ombord. När han kom till Paris måste han fortfarande under någon tid gå på kryckor. Han blev firad på olika sätt. Gustav III förlänade honom Svärdsorden och Ludvig XVI en hög fransk orden ”Pour les mérites militaires”. Han var en hjälte.
Stedingk fick umgås med Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Till Gustav III skrev han: ”Jag har haft lyckan att få supera i kungaparets privatvåning”. Också andra svenskar var uppskattade av kungaparet: Axel von Fersen d.y., Gustaf Philip Creutz och Erik Magnus Staël von Holstein. Stedingk var nu överste vid regementet i Alsace men tillbringade vintrarna i Paris och vid hovet. Han hade som alltid ont om pengar och drog på sig nya skulder. Sommaren 1780 sökte han bot för sina krämpor vid baden i Spa. Gustav III var också där. Kungen visade Stedingk all möjlig välvilja. Han fick 1.000 riksdaler ur en hemlig fond som bara kungen och Sparre kände till. Men den summan räckte inte långt. Efter sommaren i Spa upprätthöll Stedingk kontakten med Gustav III brevledes. Den 22 oktober 1781 skrev han till kungen att Marie-Antoinette hade nedkommit med en son, en tronarvinge. I sitt svarsbrev skrev Gustav III att han skulle föredra om Stedingk kom tillbaka till sitt fädernesland. Men Stedingk dröjde sig kvar i Frankrike ända fram till 1787, två år före revolutionen.
Stedingk insåg att han borde ha större möjligheter att avancera i Sverige än i Frankrike. Han längtade också hem. I oktober 1787 steg han iland i Ystad. Gustav III hade nu planer på att angripa Ryssland. Han ansåg tidpunkten läglig sedan han fått rapport att krig utbrutit mellan Ryssland och Turkiet. Överste Stedingk hade i god tid innan kriget började begett sig till sitt regemente i Savolax. En intensiv korrespondens mellan kungen och Stedingk inleddes. Nu tillät sig översten öppen kritik och en strid ström av råd och anmaningar till kungen.
Stedingk blev den framgångsrikaste svenske generalen i kriget. Hans mest berömda segrar vanns vid Porosalmi den 13 juni 1789, vid Parkumäki den 21 juli 1789 och vid Pirttimäki den 4 maj 1790. Stedingk fick mottaga storkorset av Svärdsorden, han blev befordrad till generalmajor och brigadchef och fick en hedersvärja av kungen.
Stedingk var chef för Karelska dragonerna och Savolax jägare. I början av kriget ville svenskarna inta Nyslotts fästning. Genom freden i Åbo 1743 hade Ryssland fått södra delen av Savolax och därmed också Nyslott (Savonlinna). Stedingk ledde en av de tre kolonner som skulle anfalla och inta Nyslott, men det misslyckades. Efter sjöslaget vid Hogland tillskrev sig båda sidor segern. Klart var i alla fall att den svenska flottan inte hade lyckats förgöra den ryska. Därmed hade Gustav III:s ”blixtkrig” misslyckats.
Många svenska officerare tappade modet och föll offer för defaitism. Stedingk hade redan i slutet av juni varnat kungen för en kritisk inställning till kriget inom officerskåren. Några höga officerare bedrev förrädisk verksamhet. En sammansvärjning uppstod i Anjala och blev känd som Anjalaförbundet. Avsikten var att skilja Finland från Sverige. Stedingk talade emot de sammansvurna, som ville tigga Ryssland om fred. Nu gällde det att vara fast, att slåss. Han ville i första hand fortsätta belägringen av Nyslott. Men förrädarna beordrade att belägringen skulle hävas. Stedingk skrev till Gustav III: ”Ers Majestät är skamligen bedragen. Edra rådgivare har målat upp en bild av Eder armé och flotta som inte motsvarar verkligheten. Och Ers Majestät är nu bedragen av Eder finländska armé.”
Gustav III avsåg återvända till Sverige för att möta det väntade danska anfallet. Den 25 augusti 1788 lämnade han högkvarteret i Kymmene gård. Under återfärden till Stockholm nåddes han av budskapet att det danska anfallet hade inletts. Han utropade då: ”Jag är räddad”. I Sverige kunde kungen vädja direkt till folket. Han inledde en direkt propagandakampanj. Som en ny Gustav Vasa talade han först till dalkarlarna i Mora. Sedan fortsatte han söderut. Kungen talade mot adeln, mot förrädarna, mot danskarna, för fäderneslandet. Rikets ständer sammankallades i Stockholm. Med de ofrälse ståndens hjälp genomdrev Gustav en ny grundlag som utvidgade kungens makt.
I december 1788 fick Stedingk kungens order att häkta sin chef överste Bernt Johan von Hastfehr, som var en av förrädarna. Samtidigt fick Stedingk kungens uppdrag att överta befälet över Savolaxbrigaden.
Vid denna tid förälskade sig Stedingk, som var 42 år, i en enkel flicka, Fredrika Ekström, som var 18 år. De blev ett par tills döden skilde dem åt.
I juni 1789 återupptogs fientligheterna. Ryssarna gick till anfall mot Savolaxbrigaden vid Porosalmi. Segern blev Stedingks. Finnarna förlorade ungefär 200 man, medan de ryska förlusterna i döda, sårade och fångar uppgick till 900 man. Stedingk anföll även de ryska ställningarna vid Parkumäki by. Stedingk hade 1.200 man, och emot sig hade han över 1.800 man. Stedingk vann ännu en betydande seger. Finnarna förlorade 186 man. De ryska förlusterna i döda, sårade och fångar var omkring 650 man. Stedingk utnämndes av Gustav III till generalmajor. Genom Stedingks två segrar var de svenska positionerna till lands säkrade. Ett slutligt avgörande överflyttades till kampen mellan de svenska och ryska flottorna. Stedingk hyllades, men han utsattes också för en förtalskampanj, där avundsjuka var grogrunden.
Efter den svenska segern i sjödrabbningen vid Svensksund den 9 och 10 juli 1790 var kriget över. Den 14 augusti slöts freden i Värälä. Gustav III föreslog nu Stedingk att han skulle bli sändebud i S:t Petersburg. Stedingk accepterade uppdraget, om än motvilligt. Den 15 september anlände han till den ryska huvudstaden.
Stedingk och Katarina den stora umgicks mycket. Kejsarinnan visade honom allt större uppskattning. Hon uppmanade honom att dansa kadrilj med henne, att spela kort eller supera vid hennes bord. Han inbjöds att beundra hennes konstsamlingar och hennes magnifika smycken och juveler, som hon personligen visade honom. Katarina inbjöd även Stedingk till sin privatvåning.
Stedingk hade lyckats få Fredrika Ekström till S:t Petersburg. Hon var snart installerad på ambassaden. Hon svarade för att hemmet skulle fungera och fick ansvaret för deras barn. Men hon deltog inte i officiella sammanhang. Katarina skänkte Stedingk två magnifika sängar (de finns nu på det som var Stedingks gods Elghammar i Södermanland).
Sverige lyckades få subsidier av Ryssland, 300.000 rubel årligen. Gustav III hoppades att hans son skulle gifta sig med en av Katarinas sondöttrar, en tanke som också Katarina uppmuntrade.
Den 28 februari 1791 återvände fursten Grigorij Potemkin till S:t Petersburg. (Han hade tidigare varit en av Katarinas älskare.) Under kriget med Turkiet hade han införlivat ofantliga områden, däribland Krim. Stedingk ansåg att han måste engagera Potemkin för att stödja Sveriges anspråk på gränsjusteringar och subsidier. Kontakterna mellan Stedingk och Potemkin präglades av vänskap och de bådas intresse för militära frågor. I juli 1791 lämnade Potemkin S:t Petersburg. Kriget mot Turkiet måste fortsätta. Knappa tre månader senare dog han av en feberattack.
Den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten på Operan. Han dog den 29 mars. Gustav IV Adolf, som bara var 13 år, blev kung. En förmyndarregering under Gustavs yngre bror, hertig Karl, övertog ansvaret till 1796, då Gustav IV Adolf skulle bli myndig vid 18 års ålder. Hertig Karl hemkallade Gustav Adolf Reuterholm, som under fyra år de facto styrde Sverige. Reuterholm var hög frimurare, och hertig Karl var frimurarnas chef i Sverige. Gustavianerna förföljdes. Många av de sammansvurna, som låg bakom mordet på Gustav III, skonades. (Jacob Johan Anckarström greps, pryglades och halshöggs).
Sverige etablerade allt närmare förbindelser med det revolutionära Frankrike. 1795 ingick de två länderna en defensiv- och subsidieallians.
Stedingk var positiv till tanken att Gustav IV Adolf skulle gifta sig med en sondotter till Katarina. Det skulle stärka banden mellan länderna och minska risken för ett ryskt anfall mot Finland. Reuterholm drog ut på saken i det längsta. 1796 utfärdade Katarina en inbjudan till kungen, regenten och Reuterholm att besöka S:t Petersburg för att Gustav IV Adolf och den fjortonåriga storfurstinnan Alexandra skulle träffas och för att eklatera en förlovning om tycke uppstod mellan dem. Stedingk mötte det kungliga sällskapet i Lovisa. Den 24 augusti nådde man S:t Petersburg och tog in hos ambassadören.
Det blev ingen förlovning. Gustav IV Adolf vägrade skriva på ett dokument om att Alexandra skulle få större frihet i sin religionsutövning än man tidigare hade kommit överens om. Stedingk försökte övertala kungen: ”Sedan Ers Majestät retat och förödmjukat kejsarinnan”, sade han, ”är det mycket möjligt att hon låter förleda sig till mått och steg mot Ers Majestäts personliga frihet som hon har i sina händer. Men antag, att hon låter Ers Majestät resa, så kan Ers Majestät dock vänta sig ett ögonblickligt fredsbrott. Hundratusen man står färdiga på den ryska sidan och när som helst kan ett krig börja. Lägg därtill att den ryska flottan är stark och välutrustad och skattkammaren välfylld. På detta sätt offrar Ers Majestät sitt lands dyra intressen för underordnade betänkligheter och folket skall hata Ers Majestät som ger så mycket till spillo för sina nycker.” Men kungen var envis. Förlovningshögtidligheterna måste inställas. Alexandra var förtvivlad, kejsarinnan förolämpad, Reuterholm diskrediterad och Stedingk olycklig. (En kontrafaktisk reflektion: Om Gustav IV Adolf hade gift sig med Alexandra hade Alexander I – bror till Alexandra – troligen inte gått till anfall mot Finland).
1797 förlovade sig Gustav IV Adolf med prinsessan Fredrika Vilhelmina Dorotea av Baden. Hennes äldre syster var gift med den blivande tsar Alexander.
I november 1796 blev Katarina sjuk och dog av ett slaganfall. Hennes son blev kejsare som Paul I. Han hade rykte om sig att vara tokig. Den 1 november 1796 hade Gustav IV Adolf blivit myndig. Han entledigade Reuterholm, som bosatte sig utomlands. Gustav IV Adolf och Paul I lyckades under ivrig medverkan av Stedingk ingå ett avtal om väpnad neutralitet. Traktaten slöts av kungen under ett besök i S:t Petersburg år 1800. Udden var riktad mot Storbritannien som bedrev ”sjöröveri”. Både Danmark och Preussen anslöt sig. Engelsmännen under Nelson bombarderade den danska flottan i april 1801, och Danmark tvingades lämna förbundet. Den engelskvänlige Alexander hade då blivit kejsare (Paul I mördades i mars 1801). Alexander I lämnade snart neutralitetsförbundet.
Gustav IV Adolf begav sig sommaren 1803 på en resa till Tyskland, där han besökte släkt och vänner. Kungaparet var borta från Sverige under 18 månader. Kungen grundlade ett närmast sjukligt hat mot Napoleon. 1805 begav sig kungen till Pommern och tog sitt högkvarter i Stralsund. Härifrån skulle han föra sitt eget korståg mot Napoleon. Fransmännen anföll och belägrade Stralsund. Svenskarna fördrevs från Stedingks hemtrakter och till och med från ön Rügen.
Efter segern vid Friedland inbjöd Napoleon tsaren till ett möte i Tilsit. Kejsarnas överläggningar resulterade i en serie avtal, där vissa klausuler skulle vara hemliga. En av dessa innebar att Sverige-Finland skulle falla inom den ryska intressesfären. Om Storbritannien inte slöt fred med Frankrike före den 1 december 1807 – vilket var högst osannolikt – skulle Sverige, Danmark och Portugal uppfordras att stänga sina hamnar för engelska fartyg. De tre länderna skulle också anmodas att föra krig mot England. Om något land vägrade skulle det betraktas som fiende. Sveriges ställning – och därmed också Stedingks – var nu helt förändrad. Det nya läget fordrade en omprövning av Sveriges utrikespolitik, om Sverige ville undgå ett ryskt anfall mot Finland. Stedingks diplomatiska mission blev nu att söka förmå Gustav IV Adolf till de anpassningar i svensk utrikespolitik som krävdes för att behålla freden mellan Sverige och Ryssland. Stedingk underställde regeringen i Stockholm en serie konkreta förslag för att stärka Finlands försvar för den händelse att krig blev oundvikligt. Gustav IV Adolf vägrade att följa Stedingks råd och hörsamma hans varningar. Därigenom blev Stedingks mission i S:t Petersburg svår och till slut hopplös.
Hösten 1807 rapporterade Stedingk att Ryssland förstärkte trupperna vid gränsen mot Finland. I december skickade han igen angelägna varningar till kungen. Den 5 februari 1808 meddelade Stedingk att han hade haft besök av löjtnant Klercker, son till generalen som förde befälet i Finland. Han hade då fått reda på något om de militära dispositionerna och möjligheterna att i Finland möta ett eventuellt ryskt anfall. ”Allt vad jag erfarit”, skrev Stedingk, ”kommer mig att frukta att ryssarna skall finna föga motstånd och att Finland skall gå förlorat för Sverige. Om denna olycka inträffar, blir det för alltid.”
Den 12 februari skrev Stedingk åter till Gustav IV Adolf: ”Det finns inte mer någon hjälp och utan allt tvivel kommer ryssarna att anfalla Finland inemot den 16 februari eller kanske några dagar senare”. Redan den 28 januari hade Stedingk skrivit till befälhavaren på Sveaborgs fästning, generalen af Klercker, som vid tillfället var överbefälhavare för de svenska styrkorna i Finland. Stedingk skrev: ”Ryssland disponerar över 60.000 man för en attack. Det första mål man avser att söka bemäktiga sig är fästningarna Sveaborg, Svartholm och Hangö udd.” Den gamle Klercker, som då var 73 år, beslöt att omedelbart mobilisera hela Finlands försvarsmakt.
I och med att kriget hade inletts måste Stedingk lämna sin post och återvända till Sverige, men det kunde inte ske förrän isen brutit upp. Han kom att stanna i S:t Petersburg ett halvår. Stedingk reste med sin familj via Narva till Reval (nu Tallinn). I juni 1808 gick han ombord på en fregatt, som skulle föra över honom och familjen till Sverige. Den 6 juni ankom man till Karlskrona.
Kriget gick dåligt för svenskarna. Sveaborg uppgavs genom förräderi. Den 13 mars 1809 arresterades Gustav IV Adolf, den 29 mars avsade han sig tronen, och i december lämnade han riket.
Fredsförhandlingarna i Fredrikshamn leddes på svensk sida av Curt von Stedingk. Det var enligt hans egen utsago den mest prövande upplevelsen i hans liv. Finland var förlorat, men Sverige försökte – utan framgång – få behålla Åland. En framgång hade Stedingk dock när det gällde gränsen i norr. I stället för en gräns längs Kalixälven gick Alexander I till slut med på att gränsen drogs längs Torneälven och Muonioälven. Därmed räddades malmfälten vid Kirunavaara och Luossavaara åt Sverige. Den 17 september 1809 undertecknades freden.
Den 21 september återvände Stedingk till S:t Petersburg. De diplomatiska förbindelserna skulle återknytas och fredsavtalet ratificeras. Regeringen i Stockholm visade friherre Stedingk sin tacksamhet genom att upphöja honom till greve. Stedingk led efter förlusten av Finland av depression. Fredrika och barnen var också kvar i Sverige.
I slutet av juli 1811 återvände Stedingk till Sverige och fick omedelbart företräde hos kronprinsen Karl Johan. De två militärerna fann varandra, och en lång vänskap växte fram. – I september 1811 utnämndes Stedingk till fältmarskalk.
I februari 1812 ryckte en fransk armé in i Svenska Pommern som besattes. Den 24 juni överskred Napoleon floden Njemen, gränsen mellan Europa och det ryska imperiet. Sveriges kronprins Karl Johan och Rysslands kejsare Alexander I möttes i Åbo den 26 augusti 1812. De kom överens om att Sverige med rysk hjälp skulle erövra Norge. Därefter skulle de båda makterna gemensamt föra krig mot Frankrike. Sverige förband sig att delta i kampen mot Napoleon med minst 30.000 man på kontinenten.
Karl Johan utnämnde Stedingk till överbefälhavare över den svenska armén. Men Karl Johan gav själv order och detaljerade anvisningar. Överskeppningen till Tyskland av de svenska styrkorna skedde under mars och april 1813. Kronprinsen och Stedingk anlände i maj till Stralsund. Det avgörande slaget stod vid Leipzig 16-19 oktober 1813. Först sedan striderna rasat i två dygn nådde nordarmén under Karl Johan fram. Han sparade svenskarna. Artilleriet gjorde en stor insats, och det svenska infanteriet var de första att rycka in i Leipzigs stadskärna. De allierades seger innebar början till slutet på Napoleons makt.
Efter slaget vid Leipzig marscherade kronprinsen och Stedingk norrut. Karl Johan prioriterade en lösning av den norska frågan. Norge måste vinnas genom en seger över danskarna. Svenskarna segrade i ett slag vid den lilla byn Bornhöft. Omedelbart därefter besatte svenskarna Kiel, som då hörde under den danske kungen. Till slut, den 14-15 januari 1814, gav danskarna upp. Man slöt freden i Kiel. Danmarks och Norges konung, Fredrik VI, avträdde Norge som tillföll kungen av Sverige. Svenska Pommern skulle övergå till danskarna. Men norrmännen gav inte upp frivilligt. Först efter krig till lands och sjöss, förhandlingar och ett stilleståndsfördrag blev Sveriges kung, Karl XIII, den 4 november 1814 vald och erkänd som kung av Norge.
Karl Johan utsåg Stedingk att på svensk sida leda fredsförhandlingarna med Frankrike. Vid sin sida fick han hovkanslern Gustaf af Wetterstedt. Det blev hårda förhandlingar med utrikesminister Talleyrand. De svenska förhandlarna fick till slut igenom alla sina väsentliga krav. Men på en punkt hade man tvingats ge vika: Frankrike garanterade inte Sveriges union med Norge.
Hösten 1814 var Stedingk åter hemma hos Fredrika och barnen. Karl Johan utnämnde dock Stedingk till kansler för Krigsakademien. Det medförde att Karl Johan och Stedingk kunde hålla fortsatt nära kontakt. De goda relationerna bestod ända fram till Stedingks död.
1826 uppdrog Karl XIV Johan åt den åttioårige Stedingk att representera Sverige vid kröningen av Rysslands nye tsar, Nikolaj I, i Moskva. Stedingk mottogs i S:t Petersburg med de mest överväldigande ärebetygelser och storslagen gästfrihet. Efter kröningen följde en lång serie dinéer. Stedingk gav en middag. Den kejserliga familjen var enligt tradition och protokoll placerad ensam vid ett bord. Övriga var sedan placerade i noggrann rangordning. Ett undantag gjordes: kejsaren inbjöd Stedingk att ensam av alla ta plats vid det kejserliga bordet. För att undvika kritik och avundsjuka från de övriga ambassadörerna lät kejsaren meddela att fältmarskalken inbjudits till hans bord inte som sitt lands representant utan som en gammal vän till familjen Romanov.
Den 7 januari 1837 avled Curt von Stedingk. Hans s.k. memoarer utgavs 1844 av hans svärson Magnus Björnstjerna. Denne tillät sig vissa förvanskningar och uteslutningar.
Ambassadör Carl Henrik von Platen utgav 1995 en utmärkt biografi om sin farfars morfar: ”Stedingk; Curt von Stedingk (1746-1837) – kosmopolit, krigare och diplomat hos Ludvig XVI, Gustav III och Katarina den stora”.