Binder ris åt egen rygg /Utlänningars straffansvar/

Det verkar som om regeringen alldeles i onödan är i färd med att binda ris åt egen rygg. I proposition 1984/85:156 föreslås följande nya paragraf i brottsbalken:

“Har en utlänning begått brott i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation, får åtal för brottet väckas endast efter förordnande av regeringen.”

Bakgrunden är de senaste årens ubåtsincidenter. När U 137 stod på grund uppstod en debatt om ubåten och dess besättning åtnjöt immunitet och åtal därför inte kunde väckas. Enligt riksåklagarens besked den 30 oktober 1981 saknades förutsättningar för inledande av förundersökning med hänsyn till att besättningen på den sovjetiska ubåten fick anses åtnjuta straffrättslig immunitet på folkrättsliga grunder. Dåvarande justitieministern Carl Axel Petri utlovade i januari 1982 en närmare belysning av rättsläget.

I en promemoria om “Folkrätt och straffansvar” (Ds Ju 1984:6) presenterades resultatet av granskningen. Jag har i en tidigare brännpunktsartikel, den 29 december 1984, bemött det lagtextförslag som promemorian utmynnade i.

Lagtexten har nu omformulerats, men den personkrets som omfattas är fortfarande alldeles för omfattande. Den grundläggande frågan är emellertid om någon ändring över huvud taget behövs eller är önskvärd.

Enligt propositionen bör regeringens befattning med åtalsfrågor av hänsyn till rättsväsendets självständighet begränsas till rena undantagsfall. Riksåklagaren pekar i sitt remissyttrande på tyngden av de argument som hänför sig till tilltron till rättsväsendets självständighet och intresset av att inte genom en alltför vid och allmänt formulerad befogenhet för regeringen i känsliga situationer öka riskerna för utrikespolitiska förvecklingar.

Enligt min mening behövs ingen lagändring. Propositionen är onödig och kan, om den antas, leda till svårigheter för den sittande regeringen, oavsett om den är socialdemokratisk eller borgerlig.

Låt oss anta att den svenska krigsmakten lyckats tvinga en främmande ubåt, som påträffats i undervattensläge inom svenskt inre vatten, att inta övervattensläge. Ubåten har därefter prejats, identifierats och för vidare åtgärder förts till en ankarplats.

Enligt den föreslagna lagändringen uppkommer då frågan huruvida regeringen skall förordna om åtal eller inte. Om regeringen beslutar att åtal skall väckas kan en mycket stark reaktion förutses från ubåtens hemstat.

Det kommer att göras gällande att Sverige brutit mot den klara folkrättsliga regeln att krigsfartyg och deras besättning åtnjuter immunitet. Krav kommer säkert att ställas på att den svenska regeringen ändrar sitt beslut.

Om regeringen däremot bestämmer sig för att åtal inte skall väckas får man räkna med att den kommer att kritiseras för undfallenhet. Kritiken kan komma från oppositionen och pressen men också från utlandet. Rör det sig som i U 137-affären om en sovjetisk ubåt och regeringen inte förordnar om åtal är det möjligt – eller sannolikt – att detta av utrikespolitiska skäl föranleder amerikansk kritik.

Både av principiella och taktiska hänsyn vore det bäst om regeringen inte blev inblandad i åtalsfrågan. Det bör tillkomma allmän åklagare, i sista hand riksåklagaren, att besluta om förundersökning skall inledas och om åtal skall väckas eller inte. När det gäller främmande örlogsfartyg kan man utgå från att immunitet föreligger och att några rättsliga åtgärder därför inte blir aktuella.

Som justitiekanslern påpekar i sitt remissyttrande kan Sverige inte ensidigt förfoga över immunitetsfrågor i strid mot folkrättens regler. Sveriges domareförbund framhåller att det inte torde vara folkrättsligt möjligt för strandstaten att häva det främmande statsfartygets immunitet. En sådan åtgärd kan vidtas endast av den sändande staten.

Jag har i min artikel i Svensk Juristtidning för april 1984 understrukit att den rättsliga immuniteten inte skyddar mot vapenmakt, som kan tillgripas av strandstaten mot en inkräktare. Det våld som är nödvändigt får tillgripas.

Det är självklart att en undersökning av omständigheterna kring kränkningen är påkallad. Undersökningen bör genomföras av militära instanser.

Liksom i U 137-affären bör det vara möjligt att få hemstaten att medverka i utredningen. Ubåten kan annars kvarhållas på obestämd tid.

Eventuella flykt- eller fritagningsförsök kan omedelbart mötas med verkningseld. Förr eller senare bör man kunna räkna med att hemstaten går med på att medverka i utredningen. Den torde inte ha något intresse av att incidenten i onödan förlängs och förvärras.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 11 april 1985. Min rubrik var: Skall regeringen förordna om åtal mot ubåtsbesättningar?).