För många politiker

Det har med tiden blivit ett allt större problem för UD-handläggarna att regeringen utifrån rekryterar chefer till utlandsmyndigheterna. Av ett hundratal chefsposter utomlands för närvarande har ett tiotal tillsatts på detta sätt, d. v. s. tio procent.

Men det är inte bara fråga om siffror. Erfarenheten visar att de politiskt utnämnda cheferna får intressanta poster på vanligen behagliga orter.

Sådana utnämningar har t. ex. förekommit i Köpenhamn, Oslo, Paris, Aten, Bern, Haag, Lissabon, New York, San Francisco, Los Angeles, Chicago, Ottawa, Tel Aviv, Nairobi, Bangkok, New Delhi, Peking och Tokyo – i vissa fall flera gånger på samma plats. Däremot saknas politiskt utnämnda chefer bl. a. i Addis Abeba, Kinshasa, Luanda, Maputo, Tripoli, Dhaka och Pyongyang. Sådana poster lockar inte och blir därför över åt UD:s yrkeskår.

Egentligen är det paradoxalt att UD årligen anställer ett antal handläggare som utses i hård konkurrens, som får genomgå ubildning, som successivt förvärvar erfarenheter och insikter och som därefter får stå tillbaka för externrekryterade politiker m. fl.

Enligt grundlagen får ju vid tillsättning av statlig tjänst avseende endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Mot den bakgrunden kan många politiska ambassadörsutnämningar ifrågasättas.

Österrikiska kolleger har sagt mig att motsvarande problem inte existerar där. Eftersom man har en inträdesexamen till diplomatisk tjänst anses det uteslutet att personer som inte har genomgått denna examen skulle kunna komma i fråga för utnämningar. Man kan jämföra med vår antagningsnämnd.

Min mening är inte att politiska utnämningar helt skall upphöra, men de måste begränsas och göras rättvisare. Det kan inte accepteras att politikerna plockar russinen ur kakan. Särskilt som antalet russin tenderar att minska.

Besparingsåtgärderna har lett till att vissa utlandsmyndigheter lagts ner. Antalet hardshipposter har däremot ökat markant under de senaste decennierna.

Diplomatyrket har också förändrats. Säkerheten har minskat, och hälsoriskerna har ökat. Härtill kommer sociala förändringar i Sverige.

Numera måste man ha två inkomster och två pensioner i en familj. Men under tjänstgöringen utomlands är det svårt eller omöjligt för den medföljande att få ett adekvat arbete som ger rimlig inkomst och pensionsrätt. Och under hemmatjänstgöringen är det i kärvare ekonomiska tider likaså svårt eller omöjligt att få ett nytt arbete.

Det är självklart att unga och medelålders UD-handläggare måste fråga sig om diplomatyrket på sikt är fördelaktigt. Livslönen och pensionen kan säkert bli högre om man stannar i Sverige, särskilt om man övergår till privat tjänst och om makan/maken också arbetar. Därmed undgår man dessutom problem och dåligt samvete med anledning av barnens skolgång.

För att UD skall kunna behålla sina handläggare krävs främst en mycket bättre reglering av pensionsfrågan än vad MAK-avtalet ger. Men det är också oundgängligt att antalet politiska utnämningar begränsas och att posterna fördelas rättvisare.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 24 december 1985).