”Fritt fram för vapenexport”

Riksdagen skall i höst ta ställning till ett förslag till en ny lag om krigsmateriel (prop. 1991/92:174). När det gäller riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport innehåller förslaget vissa förändringar som är tveksamma från neutralitetssynpunkt.

En nyhet är att de utrikespolitiska hindren för utförsel av krigsmateriel och för samverkan med någon i utlandet avseende krigsmateriel inte skall föreligga när det gäller EG-staterna. Tidigare gjordes undantag endast för de nordiska länderna och de traditionellt neutrala staterna i Europa.

Elva av EG-staterna (samtliga utom Irland) är samtidigt anslutna till Nato. För några år sedan skulle ett förslag om utvidgad svensk vapenexport till Nato-länder ha väckt uppseende. Nu tycks denna aspekt ha passerat opåtalat.

I propositionen hänvisas till Sveriges avsikt att fullt ut delta i det europeiska integrationsarbetet. “Steget in i det europeiska samarbetet, genom arbetet för att Sverige snarast möjligt blir medlem av EG och den blivande Europeiska Unionen, påverkar snart sagt alla samhällsområden.” Det förefaller dock märkligt att Sverige i en lag som föreslås träda i kraft den 1 januari 1993 inför en sådan ändring.

Liksom i de nu gällande riktlinjerna för krigsmaterielexport hänvisas till de ovillkorliga exporthindren. Tillstånd till utförsel eller till utlandssamverkan skall inte beviljas om det skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.

Bland de internationella överenskommelserna kan nämnas 1968 års avtal om förbud mot spridning av kärnvapen och 1972 års avtal om biologiska stridsmedel. När det gäller beslut av FN:s säkerhetsråd avses åtgärder enligt kapitel VII i FN:s stadga vid hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling. Endast beslut av säkerhetsrådet enligt stadgan är bindande, men i propositionen talas om “beslut av eller rekommendation i FN:s säkerhetsråd”. Avsikten är tydligen att även en (formellt icke bindande) rekommendation av säkerhetsrådet för svensk del skall utgöra ett ovillkorligt exporthinder.

Mot avsnittet om “Neutralitetsreglerna” i propositionen (sid. 51-53) kan flera anmärkningar riktas. Det är sant att 1907 års Haagkonventioner behandlade statlig och privat krigsmaterielexport olika. Förbud uppställdes för statlig export av krigsmateriel från neutrala stater till krigförande stater, men inte för privat export. Det berodde på de i seklets början förhärskande liberala idéerna för handelsutbytet. Utvecklingen har dock gått i motsatt riktning. Krigsmaterielexporten har reglerats allt hårdare, även i fredstid, och långt utöver de förbud som gällde i 1907 års konventioner.

Folkrättskommittén skrev i sitt betänkande 1984 att det är tveksamt om dessa liberala regler behållit sin giltighet i dagens läge. I folkrättslitteraturen finner man numera i huvudsak stöd för att all krigsmaterielexport från neutrala stater till krigförande stater är förbjuden. “Privat” krigsmaterielexport förekommer endast illegalt.

Resonemanget i propositionen framstår därmed som märkligt. Man ifrågasätter gränsdragningen mellan statligt och enskilt tillhandahållande (som inte längre är avgörande) och anser tydligen att fältet är fritt för svensk krigsmaterielexport från den krigsmaterieltillverkande industrin som bedriver verksamhet i bolagsform, oavsett ägarförhållanden.

Förbudet för krigsmaterielexport skulle bara gälla för svenska staten, för statlig myndighet eller affärsverk. Avgörande skulle vara “huruvida företaget i fråga utgör ett självständigt rättssubjekt och dess affärsmässiga verksamhet således inte står under regeringens kontroll”.

Här föreligger således ett förslag om att utvidga möjligheterna till svensk krigsmaterielexport så snart tillverkarens affärsmässiga verksamhet inte står under regeringens kontroll. Man får hoppas att detta uppmärksammas under riksdagsarbetet. Det föreligger risk för att Sverige kan komma att bryta mot folkrättens förbud mot export av krigsmateriel till krigförande länder.

Folkrättsdelegationen har anfört att analysen av de folkrättsliga aspekterna är bristfällig i krigsmaterielexportutredningens betänkande. Även i propositionen finns flera tveksamheter. Neutralitetsrätten skiljer mellan neutrala och krigförande stater. De stater som inte deltar i ett krig är neutrala och bundna av neutralitetsrättens regler. I propositionen anförs att det också förekommer att en stat icke förklarar sig neutral men trots detta betraktar sig som icke-krigförande. “Den berörs då inte av neutralitetsrättens rättigheter och förpliktelser.” Detta är kontroversiellt. De krigförande accepterar kanske att en stat avviker från neutralitetsrättens förpliktelser (t ex Sverige under finska vinterkriget), men detta innebär inte att man generellt har accepterat en tredje kategori “icke-krigförande”. Risken för motåtgärder från en krigförande stats sida (t ex repressalier) måste man räkna med.

Ett annat exempel. Det sägs i propositionen att neutralitetsrättens regler blir tillämpliga i och med ett krigsutbrott, “såväl för de krigförande som för stater som proklamerat sig neutrala”. Det behövs dock inga krigsförklaringar. Själva faktum är avgörande. Krigets lagar och neutralitetsrätten gäller när ett krig har utbrutit.

(Artikeln var införd under DN Debatt den 14 augusti 1992).