Medlemskap i EU hotar alliansfriheten

Sverige har ansökt om medlemskap i EG “med bibehållen neutralitetspolitik”. Det var riksdagens och den socialdemokratiska regeringens linje 1990 och 1991. Sedan Maastrichtmötet i december 1991 är det dock EU (Europeiska unionen) som gäller.

I unionsfördraget finns bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. I vissa frågor skall majoritetsbeslut kunna fattas. De stora medlemsstaterna har då tio röster var och de mindre två, tre eller fem röster, Spanien åtta.

Man förutser att en gemensam försvarspolitik utformas och – med tiden – ett gemensamt försvar. Den Västeuropeiska unionen (VEU) skall enligt EU-fördraget genomföra EUs försvarsbeslut. En hänvisning görs dock till att vissa medlemsstater (Danmark, Irland och Grekland) inte tillhör VEU samt till de förpliktelser som samtliga medlemsstater (utom Irland) har till Nato.

Sveriges ansökan avsåg EG, inte EU, men man talar ganska tyst om att läget har förändrats. Anhängarna av ett svenskt EU-medlemskap hoppas tydligen att den tidigare tidsplanen för förhandlingar automatiskt skall kunna tillämpas på EU i stället för EG.

EG-kommissionen påpekar i sitt utlåtande om Sverige att det verkar finnas reservationer i den svenska positionen när det gäller gemensam försvarspolitik och gemensamt försvar. Under medlemskapsförhandlingarna vill man därför få “bindande försäkringar från Sverige om landets politiska åtagande och lagliga möjligheter att uppfylla sina skyldigheter”.

Därmed uppstår problem för vår redan nerbantade neutralitetspolitik. Regeringen har förklarat att termen “neutralitetspolitik” inte längre kan användas som en adekvat övergripande beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik som vi önskar föra inom den europeiska ramen.

Ännu under vårriksdagen slog man dock vakt om den militära alliansfriheten. Utrikesutskottet förklarade: “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.”

Att kombinera EU-medlemskap och militär alliansfrihet blir svårt, om inte omöjligt. Sverige kan tvingas välja. Eftersom de EG/EU-frälsta redan backat när det gäller neutralitetspolitiken finns det risk för att de också överger alliansfriheten. Det är därför viktigt att alternativen – med både för- och nackdelar – diskuteras ingående.

Skall Sverige gå med i EU även om alliansfriheten måste uppges? Är alliansfriheten (neutraliteten) viktigare än EU-medlemskap? Finns det en tredje väg?

Det har kritiserats att regeringens omsvängning i EG-frågan kom i en bisats i ett ekonomiskt-politiskt krisprogram hösten 1990. Sveriges ansökan om medlemskap i EG borde också ha föregåtts av en ordentlig debatt. Nu kom debatten – och diskussionen om en folkomröstning – efter det att det avgörande beslutet redan hade fattats.

Hittills har debatten varit ganska torftig. Det beror troligen på att den svenska “EG-lobbyn” har varit så dominerande. Regeringspartierna och socialdemokraterna, näringslivet, fackföreningarna och massmedierna har varit positiva till svenskt EG-medlemskap.

På senare tid har dock bilden blivit mer nyanserad. Opinionsmätningar visar en ökande andel EG-motståndare och EG-skeptiker. När det gäller EU torde underlaget för ett personligt ställningstagande av många ännu upplevas som otillräckligt.

För de EG/EU-frälsta tycks det vara ett axiom att ett svenskt medlemskap är fördelaktigt. Man tycks hoppas att de svenska ekonomiska problemen skall lösas genom att vi blir medlemmar i EG/EU. Att EG-länderna också har problem under den sega lågkonjunkturen uppmärksammas inte tillräckligt. Arbetslösheten är för övrigt i genomsnitt mycket högre i EG än i Sverige.

Det tycks vara svårt att peka på konkreta fördelar av ett svenskt EG/EU-medlemskap. Frihandel för industrivaror råder redan mellan EG- och Efta-länderna. De fyra friheterna för varor, personer, tjänster och kapital omfattas av EES-avtalet. Många svenska företag har redan etablerat sig i EG-stater, och andra kan – om de så önskar – göra det enligt EES-reglerna.

På jordbrukssidan blir det snarast problem och kostnader för Sverige vid ett medlemskap. Det är osäkert hur många miljarder kronor Sverige som medlem skulle tvingas bidra med årligen till EG/EU, men extrakostnaderna för skattebetalarna borde åtminstone motsvaras av konkreta fördelar för svenskt näringsliv. Hur ser balansräkningen ut?

EG-byråkratin är legendarisk. EG-parlamentet har ett begränsat inflytande. Även inom EG är man bekymrad över det “demokratiska underskottet”. För svensk del förutses problem med våra högre skyddsnormer för hälsa, miljö och säkerhet. Andra områden där den svenska linjen avviker från EGs är regionalpolitiken och alkoholpolitiken.

Ofta hänvisas till det inflytande Sverige skulle få som medlem. Det blir dock bara marginellt. I medlemskapsförhandlingarna torde i bästa fall vissa övergångsregler kunna uppnås. Att Sverige skulle kunna svänga “EG/EU-skutan” är givetvis blåögt.

Ännu gäller riksdagens beslut att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Den förutsättningen måste bevakas under förhandlingarna.

Världen är fortfarande osäker. Vissa hävdar rent av att osäkerheten har ökat dramatiskt på senare år. Det är också en historisk paradox att medan nationalismen tilltar på många håll, vilket bl a belyses i det som var Jugoslavien och Sovjetunionen, vill man i EG-kretsen gå mot en union. Möjligen har politikerna dock sprungit ifrån folket. Den danska folkomröstningen kan tyda på det.

(Debattartikeln var införd i Sydsvenska Dagbladet den 31 augusti 1992).