Försvaras neutraliteten?

Sverige har ansökt om medlemskap i EG “med bibehållen neutralitetspolitik”. I den senaste regeringsförklaringen förekommer däremot inte ordet neutralitet. Det sägs endast att “Sverige står utanför militära allianser”. Det är en beskrivning av nuläget som lämnar dörren öppen för senare ändringar.

Det verkar som om regeringen vill överge den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Man har förklarat att termen “neutralitetspolitik” inte längre kan användas som en adekvat övergripande beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik som vi önskar föra inom den europeiska ramen.

Smygande omformuleringar av den svenska säkerhetspolitiken har blivit ett mönster. Därmed skapas osäkerhet om Sveriges linje. Det kan förefalla som om regeringen och riksdagen går olika vägar. I så fall är det naturligtvis riksdagens linje som gäller.

I sitt betänkande i våras om Sverige och EG skrev utrikesutskottet: “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålles.”

Det är synd att man inte håller fast vid den formel som har gällt under decennier: “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Tage Erlander hänvisade till den preciseringen redan i det s k Metalltalet 1961.

Neutralitet är ett folkrättsligt begrepp. Neutralitet i egentlig mening förutsätter krig. Neutral är en stat som inte deltar i krig mellan andra stater. Neutralitetsrätten reglerar de neutrala och de krigförande staternas rättigheter och skyldigheter. Viktigast är de s k Haagreglerna från 1907.

Någon “neutralitet i fredstid” existerar således inte. Permanent neutrala stater har dock vissa plikter även i fredstid. Dessa sammanhänger med den ständigt neutrala statens skyldighet att förbli neutral. För Sverige som är en “faktiskt” permanent neutral stat gäller ingen sådan skyldighet. I praktiken blir emellertid skillnaden inte så stor. Sverige har ju samma intresse som t ex Schweiz och Österrike att dess neutralitetspolitik uppfattas som trovärdig.

Frågan hur man skall beskriva den svenska linjen – som neutralitetspolitik eller alliansfrihet – sysselsatte Östen Undén. I en artikel i Världshorisont 1957 betecknade han båda orden som tvetydiga. “Att ett land för neutralitetspolitik under ett pågående krig betyder i regel att landet söker hålla sig utanför kriget”. Men neutralitet kan vara en tillfällig hållning. “En stat kan avvakta den lämpliga tidpunkten för att kasta sig in i kriget.” Undén ansåg även att “alliansfrihet är ett ofullständigt ord ty det ger inte uttryck åt en bestämd avsikt att i händelse av krig föra neutralitetspolitik”.

Han fortsatte: “Tvetydigheten i ordet neutralitetspolitik upphör om detta ord användes om ett lands hållning i fredstid. Då blir den uppenbara meningen att landet i fråga avser att i händelse av krig hålla sig utanför kriget om landet inte blir angripet.”

Sin slutsats formulerade Undén på följande sätt: “Neutralitetspolitik är visserligen inte ett fullt adekvat uttryck. Mot bakgrunden av förekommande misstydningar av den svenska alliansfrihetens innebörd är det dock ett tryggare ord än alliansfrihet”.

För att undvika tvetydighet är det lämpligt att använda den hävdvunna formuleringen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Uttrycken “alliansfrihet” och “neutralitetspolitik” bör bara användas som kortformer.

Den borgerliga regeringen betonar den europeiska identiteten i vår utrikespolitik. Denna identitet får dock inte uppfattas som ett alternativ – utan ett komplement – till vår utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje.

Alliansfriheten och ett starkt försvar är grundvalarna för vår säkerhet. Historiens växlingar bör mana till försiktighet. Det är inte säkert att det kalla krigets slut innebär minskad risk för krigiska förvecklingar. Jugoslaviens och Sovjetunionens upplösning visar att vi måste räkna med nya motsättningar: nationalism, gränstvister och minoritetsproblem. Om framtiden vet vi bara med säkerhet att den är osäker.

Sverige har fört en principiell neutralitetspolitik sedan slutet av 1860-talet. Den har varit framgångsrik i den meningen att vi har undgått krig. I det nya läget anses ett svenskt medlemskap i EG vara förenligt med neutralitetspolitikens krav. Vi har fått en historisk chans att kombinera “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” med medlemskap i EG. Den nuvarande och den förra regeringen är eniga på den punkten.

Det åligger partierna och politikerna att bevaka att målsättningen “svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik” upprätthålls. Det har dock blivit ganska tyst när det gäller kravet på bibehållen neutralitetspolitik.

Regeringen och socialdemokraterna är otydliga på den punkten. Centern framstår som det parti som tydligast försvarar neutralitetslinjen.

Det är viktigt att klarhet skapas. Om man överger den traditionella svenska neutralitetspolitiken inträder ett nytt läge. Då ställs EG-medlemskap mot alliansfrihet och neutralitet. En sådan polarisering skulle säkert leda till ökat EG-motstånd i Sverige. Vi riskerar en splittring både mellan och inom partierna. För många svenskar framstår bevarad neutralitetspolitik som viktigare än fördelarna och nackdelarna med ett EG-medlemskap.

(Debattartikeln var införd i Skånska Dagbladet den 17 december 1992).