Ja till EG – Nej till EU

Problemet med det “demokratiska underskottet” i EG förvärras. Trots ett knappt nej i Danmark och ett knappt ja i Frankrike är de politiska ledarna inställda på att driva igenom Maastrichtfördraget. Man kunde annars tycka att när halva befolkningen (eller mer enligt opinionsundersökningar i Storbritannien) inte vill ha den Europeiska Unionen, så skulle man antingen lägga avtalet åt sidan eller på väsentliga punkter ändra innehållet.

Det är intressant att konstatera att motståndet mot Maastricht är så starkt hos befolkningarna i Storbritannien och Danmark, trots att dessa länder lyckades uppnå en särbehandling i avtalstexten. De kan själva välja om de vill gå med i den ekonomiska och monetära unionen. John Major betecknade detta som en seger för de brittiska förhandlarna.

I många EG-länder får folket över huvud taget inte tillfälle att ta ställning för eller emot Maastricht. Det blir tydligen ingen brittisk folkomröstning trots (eller på grund av ) opinionssiffrorna. I Tyskland har man inte planerat någon folkomröstning, men det finns en majoritet bland folket som skulle vilja ha möjlighet att rösta.

Motståndet mot Maastricht växer i Tyskland. Det är inte populärt att överge D-marken för en gemensam EG-valuta som man inte kan lita på, eftersom andra länder i valutaunionen kanske inte kommer att slå vakt om penningvärdet lika energiskt som Bundesbank. De tyska delstaterna är också obenägna att lämna över befogenheter till Bryssel. För att lugna opinionen har den tyske finansministern förklarat att Tyskland inte kommer att göra sig av med D-marken utan att förbundsdagen fattar ett sista avgörande beslut, innan den monetära unionen träder i kraft.

Man kan inte undgå intrycket att EG är (och att EU skulle bli) odemokratiskt. Besluten fattas över invånarnas huvuden. Det är ministrarna och byråkraterna som bestämmer. EG-parlamentet har inte stort inflytande. Man brukar hänvisa till att ministrarna är politiskt ansvariga inför sina respektive parlament. Men när frågorna kommer till de nationella parlamenten har de i regel redan avgjorts i sak. Någon möjlighet att t. ex. påverka Maastrichtavtalets innehåll har parlamenten inte. Deras enda uppgift är att sätta på stämpeln “Godkänt”.

I stället för att ta en paus för eftertanke efter den franska folkomröstningen vill EG-politikerna och EG-byråkraterna försöka tvinga fram ett godkännande av Maastrichtavtalet. Egentligen har detta redan förkastats, eftersom det enligt sin ordalydelse måste godkännas av alla tolv EG-medlemmarna. Det är ytterligare ett exempel på hur odemokratiskt EG är att man ville strunta i den danska folkomröstningens nej. Man frågar sig hur mycket som behövs för att man skall acceptera folkviljan. Om det – trots allt – blir en brittisk folkomröstning och denna resulterar i en nej-majoritet, skulle man då erkänna att planerna misslyckats eller skulle man försöka gå vidare i en liten hård EG-kärna?

En annan fråga som kan ställas är varför det bedrivs en allt eller intet-politik. Med tanke på det stora folkliga motståndet mot unionstanken – även om det i vissa länder inte får tillfälle att manifestera sig i en folkomröstning – borde inriktningen ändras från union till utvidgat samarbete. Man kan inte gärna hoppas på att få ett väl fungerande EU, när kanske halva EG-befolkningen inte vill ha någon union.

Härtill kommer det tvivel som har uppstått kring möjligheten för den ekonomiska och monetära unionen att fungera. Den senaste tidens valutakaos tyder snarast på att ett system med fasta växelkurser inte i längden kan upprätthållas. I så fall kan inte heller en gemensam valuta fungera, om inte de anslutna staterna är ungefär lika stabila och för en lika stram ekonomisk politik. Och det är uppenbart att skillnaderna mellan EG-länderna i det avseendet är stora och att utsikterna för den ekonomiska och monetära unionen måste betraktas med viss skepsis.

Inte heller vet man hur den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle komma att se ut. Det kalla kriget har efterträtts av ett säkerhetspolitiskt kaos. Gamla och nya organisationer söker sina roller. Det gäller Nato, VEU, NACC och ESK. EG/EU har tänkt sig att en gemensam försvarspolitik utformas och – med tiden – ett gemensamt försvar. Men ännu är det oklart hur detta skall förverkligas.

Den svenska ansökan gällde medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik. Nu är det EU för hela slanten. Sverige lägger sig platt till marken och accepterar Maastrichtfördraget utan någon invändning. Man är tydligen rädd för att orsaka minsta komplikation i medlemskapsförhandlingarna. EG-byråkraterna har ju förklarat att man vill ha bindande försäkringar från Sverige när det gäller gemensam försvarspolitik och gemensamt försvar.

Därmed ställer man större krav på ett kandidatland än på medlemsländerna. I Maastrichtavtalet talas om respekt fär ländernas traditionella säkerhetspolitiska inriktning. Men EG-kommissionen tycks vilja tvinga Sverige att överge neutralitetspolitiken.

På den punkten samarbetar vissa företrädare för regeringen med kommissionen. Man förklarar att “neutralitetspolitik” inte längre kan användas som en adekvat övergripande beskrivning av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Vilket strider mot Sveriges uttalade önskan om medlemskap i EG “med bibehållen neutralitetspolitik”.

Det kan förefalla som om riksdagen och regeringen är inne på olika vägar när det gäller EG-medlemskap och neutralitetspolitik. Härigenom skapas onödig osäkerhet. Det är naturligtvis riksdagens linje som gäller.

Så sent som i våras fastslog utrikesutskottet i sitt betänkande om Sverige och EG (UU 24) att “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålles.”

I regeringsförklaringen den 6 oktober sades: “Sverige står utanför militära allianser. Det ställer krav på vår egen förmåga att upprätthålla ett tillräckligt starkt försvar.” Det är synd att man inte håller fast vid den traditionella formuleringen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Neutralitetspolitik och alliansfrihet är egentligen samma sak, men orden behöver ges ett exakt innehåll genom den beskrivning som har gällt under många decennier.

I det läge som råder med stor osäkerhet om Maastrichtavtalets slutliga öde vore det naturligt om de länder bland medlemmarna och bland kandidaterna som har problem med unionsplanerna, inledde ett samarbete. Det gäller den neutrala gruppen – Sverige, Finland, Schweiz och Österrike – eftersom det torde vara svårt, om inte omöjligt, att kombinera EU-medlemskap och neutralitetspolitik. Det gäller också Danmark och Storbritannien, där motståndet mot unionen är stort.

För svensk del finns det anledning att precisera förhandlingsmandatet. Det räcker inte med den snabba EG-anpassning av svenska lagar och bestämmelser som pågår. Det är intressant att jämföra läget nu, då man tycks vara rädd för att uppställa några förhandlingskrav, med de förbehåll som gjordes i samband med Sveriges ansökan om association och eventuellt medlemskap i EEC på sextiotalet. Då hänvisades till handelspolitiken gentemot tredje land, försörjningspolitiken inför och under ett krig, neutralitetsrättens krav m.m. Senare nämndes två områden där problem kunde uppstå. Det ena avsåg det utrikespolitiska samarbete som EEC-staterna hade beslutat inleda. Det andra var planerna på att skapa en ekonomisk och monetär union.

I mars 1971 förklarade regeringen att ett svenskt medlemskap i gemenskaperna inte var en realistisk möjlighet. Varken det utrikespolitiska samarbetet eller den ekonomiska och monetära unionen kunde förenas med svensk neutralitetspolitik.

Sedan det kalla kriget upphört samt Warszawapakten och Sovjetunionen upplösts bör det – enligt riksdagens intention – gå att förena EG-medlemskap och bibehållen neutralitetspolitik. Förhandlingarna borde inriktas på detta och den svenska förhandlingspositionen klargöras. Om Sveriges intressen inte kraftfullt och skickligt försvaras under förhandlingarna, kan man förutse att svenska folket kommer att säga nej till det förhandlingsresultat som man skall ta ställning till i folkomröstningen. Alternativet status quo (förhoppningsvis med ett då gällande EES-avtal) kan komma att framstå som mer lockande.

(Artikeln var införd i Centerpartiets organ “Politisk Tidskrift”, nr 1/1993. Jag tillhörde Östermalmscentern 1992-1994.).