Det är dags att se över utlänningslagen

Debatten om flyktingpolitiken är intensiv och högljudd. Opinionsundersökningar visar att två av tre svenskar är missnöjda med den nuvarande svenska flyktingpolitiken.

Från många håll hörs krav på en mer restriktiv linje, senast från den moderate riksdagsmannen Sten Andersson i en artikel på denna sida den 10 februari. En parlamentarisk utredning väntas bli tillsatt inom kort.

Bakgrunden är den dramatiska ökningen av antalet asylsökande. I invandrarverkets förläggningar finns nu 77 000 personer. Drygt 64 000 av dessa kommer från det forna Jugoslavien. Kostnaderna har rusat i höjden. Årskostnaden per asylsökande är 200 000 kronor. Det blir en total årskostnad på 15 miljarder kronor.

På en punkt tycks man vara överens. De nuvarande bestämmelserna i utlänningslagen behöver ses över. Det är också utredarnas mening i betänkandet “Flykting- och immigrationspolitiken” (SOU 1991:1). Ett förslag som den socialdemokratiska regeringen lade fram (Prop. 1990/91:195) drogs dock tillbaka av den borgerliga regeringen.

Den nuvarande regeringen upphävde vidare det s k Luciabeslutet (13 december 1989). Detta innebar att de facto-flyktingar och krigsvägrare inte skulle få stanna i Sverige, om inte särskilt starka skyddsbehov ansågs föreligga. Endast konventionsflyktingar skulle få beviljas asyl.

Sveriges folkrättsliga förpliktelser när det gäller flyktingar sammanhänger med anslutningen till 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning och 1967 års protokoll till denna konvention.

En flykting definieras som en person som “i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning” befinner sig utanför sitt hemland och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av hemlandets skydd.

Konventionen innehåller bl a ett förbud mot avvisning eller utvisning av flykting till land där han riskerar förföljelse – eller till land där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han riskerar förföljelse – samt bestämmelser om att flykting skall jämställas med medborgare i det egna landet när det gäller sociala förmåner m m.

Konventionens flyktingbegrepp täcker således inte personer som flyr på grund av naturkatastrofer, misär, väpnad konflikt eller allmänt våld.

Med asylrätt menar man traditionellt rätten för en stat att bevilja asyl. FN har i en förklaring om territoriell asyl fastslagit att asyl som beviljats av en stat skall respekteras av alla andra stater.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna sägs att envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land. Var och en har vidare rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. Det finns således en rätt att utvandra men ingen rätt att invandra.

Numera kan man dock i vissa länder även tala om en rätt till asyl för individer. Sådana bestämmelser finns t ex i den tyska grundlagen och i den svenska utlänningslagen. Men den asylrätten beror inte på någon folkrättslig förpliktelse.

I utlänningslagens 3 kap 4 § sägs att “En utlänning som avses i 1 § har rätt till asyl”. I första paragrafen talas om flyktingar, krigsvägrare och s k de facto-flyktingar (en utlänning som utan att vara flykting inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta).

Utlänningslagens regler om asyl gäller således inte bara flyktingar enligt 1951 års konvention utan också krigsvägrare och de facto-flyktingar (ibland kallade B-flyktingar eller personer med flyktingliknande skäl).

Men i praktiken går lagens skydd ännu längre. Utan att man talar om asyl kan nämligen uppehållstillstånd beviljas. Det gäller enligt lagens 2 kap 4 § 2 “en utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige”. Uppehållstillstånd kan vidare ges till “en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild anknytning till Sverige”.

I Luciabeslutet 1989 användes en möjlighet i utlänningslagen att åberopa “särskilda skäl” för att inte bevilja krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Beslutet var en kraftig signal om att Sverige blivit mer restriktivt.

Kulturminister Birgit Friggebo upphävde Luciabeslutet och har därmed ett direkt ansvar för den nuvarande situationen. I oktober 1992 tvingades man införa visumtvång för medborgare i Serbien-Montenegro (vilket betyder att kosovoalbanerna inte utan vidare kan resa till Sverige).

Sverige är det industriland som har det klart största antalet asylansökningar i relation till sin befolkning (SOU 1991:1). Som en jämförelse kan nämnas att Sverige har nästan tre gånger så många flyktingar per invånare som Danmark och Norge. I andra riktningen finns Finland och Schweiz, som tar emot mycket få flyktingar.

Den svenska flykting- och immigrationspolitiken har också lett till att Sverige hör till de länder som har högst andel av sin befolkning född utomlands.

I slutet av 1991 fanns det 907 358 utrikes födda och utländska medborgare i Sverige. Det utgjorde över 10 procent av hela befolkningen. Antalet har stigit snabbt under åttiotalet.

De egentliga flyktingarna enligt Genèvekonventionens definition utgör bara en liten del av de asylsökande som beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Det stora flertalet har beviljats tillstånd som de facto-flyktingar eller av humanitära skäl. Gruppen “anhöriga” är ännu större.

Man brukar beskriva den svenska flyktingpolitiken som generös, men man kan fråga sig om den är human. Vi hindrar inte asylsökande att resa in i landet eller avvisar dem snabbt, utan vi placerar dem på flyktingförläggningar i alla delar av Sverige och låter dem vänta länge på besked. Väntetiderna är ofta årslånga. Och beskedet är vanligen att man inte får stanna.

Under tiden har de asylsökande fört en orolig tillvaro och kostat de svenska skattebetalarna stora belopp. Systemet kan knappast betecknas som humant.

En annan fråga som måste ställas är om Sverige bör ta emot så många flyktingar från avlägsna länder med helt andra kulturmönster och ekonomiska förhållanden. Är Sverige t ex ett naturligt asylland för somalier? Det vore givetvis rimligare om de somalier som flyr sitt land kunde få stanna i grannländerna. Men det förutsätter att mottagarländerna får mer stöd än för närvarande. Det stödet bör slussas via FN:s flyktingkommissarie (UNHCR).

Många fler asylsökande skulle kunna hjälpas på så sätt. Vår årskostnad per asylsökande på 200 000 kronor kan jämföras med den summa per år och flykting som tilldelas de sju miljoner flyktingar för vilka UNHCR sörjer: 450-500 kronor (SOU 1991:1).

Det tyska parlamentet har med stor majoritet fastslagit att åtgärder måste vidtas mot missbruket av den i grundlagen inskrivna asylrätten. Tyskland tog emot 438 000 asylsökande 1992. Läget där är således i proportion till folkmängden inte alls så besvärligt som i Sverige. Ändå säger man att antalet asylsökande måste begränsas för att högerextremismen skall kunna motverkas.

I Sverige vore det naturligt att som en första åtgärd återgå till 13 december-linjen från 1989. Det behövs dock även ändringar i utlänningslagen och i praxis. Rätten till asyl bör endast gälla för konventionsflyktingarna. De facto-flyktingar och krigsvägrare bör endast få stanna om det föreligger ett särskilt starkt skyddsbehov.

Möjligheten att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl utan att det är fråga om asyl bör upphävas eller starkt begränsas. En sådan gummiparagraf lämnar fältet fritt för godtycke från handläggarnas sida. Vem vill inte vara generös om alla andra får vara med och betala?

Flykting- och immigrationsutredningen hade flera förslag som bör övervägas. När det gäller anhöriga skulle en obligatorisk rätt till invandring bara gälla för kärnfamiljen. För övriga anhöriga skulle en kvot införas. Utredningen tänkte sig också en årlig kvot för antalet de facto-flyktingar.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 20 februari 1993).