Bildt skapar osäkerhet om svensk neutralitet

Statsminister Carl Bildts uttalanden nyligen går ut på att Sverige bör spela en mer aktiv roll för de tre baltiska staternas självständighet. Han talar om “ett starkt och brett svenskt engagemang för de tre baltiska staternas utveckling i frihet och demokrati”.

I sitt anförande inför Kungliga Krigsvetenskapsakademien den 7 december om “Svensk säkerhetspolitik i förändringarnas Europa” sade statsministern “att vi aldrig kan stå likgiltiga inför krafter som skulle söka välta Rysslands demokrati över ända eller söka undergräva eller krossa de baltiska staternas självständighet”.

I ett tal på Utrikespolitiska institutet den 17 november om “Sverige och de baltiska länderna” sade han:

“Den militära alliansfriheten syftar, med den av riksdagen fastlagda nya formuleringen, till att “vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Den automatik i vår politik som var en konsekvens av det blockuppdelade Europa finns inte längre. Men vi bevarar fullt ut möjligheten att välja neutraliteten i händelse av en konflikt i vårt närområde.”

Att det är fråga om en radikal förändring framgår av en annan formulering i samma tal:

“Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi idag kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd.”

Statsministern vill tydligen överge neutralitetspolitiken. Det är dock osäkert vad han vill ha i stället. Innan Sverige ändrar kurs borde flera frågor ställas och besvaras. Ligger det i Sveriges intresse att lämna den beprövade säkerhetspolitiska huvudlinjen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”?

Vilken säkerhetspolitik skulle kunna vara ett lämpligt alternativ? Har Sverige ett trovärdigt försvar för att fullfölja neutralitetslinjen? Om neutraliteten överges, har Sverige möjlighet att militärt bistå sina grannländer? Är svenska folket berett att ta de ökade risker som detta skulle innebära?

Det finns också andra aspekter på talet att vi inte kan “stå likgiltiga” för vad som händer i Baltikum. Hur uppfattas detta av andra? Tror man i Estland och Lettland att Sverige skulle vara berett att ingripa militärt i händelse av en konflikt med Ryssland? Är vi det? I annat fall är ju talet vilseledande och kan leda till besvikelse.

Man skall inte lova mer än man kan hålla. När tanken på ett nordiskt försvarsförbund diskuterades 1937 uttalade Östen Undén en kraftig varning mot “obetänksamma löften om inbördes militär hjälp”.

Att gå så långt som till förespeglingar om militärt stöd för Baltikum står också i kontrast till det svaga intresse som Sverige visade för området under mellankrigstiden och under den sovjetiska ockupationen. Ingenting hindrar däremot att Sverige på många andra sätt hjälper de baltiska staterna. Men försiktigheten bjuder att det skapas full klarhet om att neutralitetslinjen fortsätter att gälla.

En mer aktivistisk politik innebär ökade faror. Det finns historiska exempel på att Sverige snabbt fått överge planerna på att mer aktivt stödja sina grannländer. Risken var för stor.

På 1860-talet ville Sverige ge Danmark sitt stöd i den schleswig-holsteinska frågan. Ganska långtgående alliansförpliktelser diskuterades. Karl XV lovade 1863 tjugotusen man svensk-norska trupper till Schleswigs försvar. I statsrådet mötte emellertid alliansplanerna starkt motstånd, och efter Ulriksdalskonferensen den 8 september 1863 inleddes reträtten. Sverige skulle inte ensamt utfästa sig att komma till Danmarks hjälp. När kriget bröt ut i januari 1864 stod Danmark isolerat mot Preussen och Österrike. Danskarna var besvikna och ansåg sig vilseledda genom förespeglingar om svensk hjälp som inte hade infriats.

År 1923 tvingades en svensk utrikesminister avgå sedan han uttalat sig för ett försvarsförbund med Finland. Carl Hederstierna blev utrikesminister i Ernst Tryggers ministär 1923. Hederstierna hade ett aktivt intresse för östersjöfrågorna och såg hotet från Ryssland som den dominerande faktorn i svensk utrikespolitik.

I ett tal den 29 oktober sade Hederstierna att Sverige borde ikläda sig förpliktelser mot Finland. Han förordade ett försvarsförbund med Finland och att Sverige skulle lämna militärt bistånd vid ett oprovocerat ryskt angrepp. Det blev en häftig pressdebatt, och efter ett par dagar ställde Hederstierna sin plats i regeringen till förfogande.

Utrikesminister Rickard Sandler stod 1938 bakom den s k Stockholmsplanen. Den avsåg en revision av 1921 års Ålandskonvention för att möjliggöra ett gemensamt svensk-finskt försvar av Ålandsöarna i händelse av angrepp. Sovjetunionens motstånd ledde till att den svenska regeringen i juni 1939 återtog sin proposition till riksdagen om Stockholmsplanen. I december samma år avgick Sandler på grund av sin “avvikande uppfattning om Sveriges medverkan till tryggandet av Ålandsregionens neutralitet”.

Exemplen visar att Sverige inte var berett att överge sin neutralitet för att stödja Danmark mot Preussen/Österrike eller Finland mot Sovjetunionen. Frågan bör nog ställas om dagens svenskar är beredda att överge neutraliteten för att militärt stödja de baltiska staterna mot Ryssland.

Det allvarligaste i sammanhanget är kanske den tolkning av riksdagens uttalande som statsministern gör. I ett betänkande den 28 april 1992 skrev utrikesutskottet:

“Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålls.”

Statsministern sade:

“Den automatik i vår politik som var en konsekvens av det blockuppdelade Europa finns inte längre. Men vi bevarar fullt ut möjligheten att välja neutraliteten i händelse av en konflikt i vårt närområde.”

Således ingen “automatisk” neutralitetslinje. Bara en möjlighet att “välja neutraliteten”. Härmed skapas onödig osäkerhet om det svenska agerandet. Omvärlden skulle inte längre kunna lita på att Sverige är alliansfritt för att vara neutralt i ett eventuellt krig. Om “alliansfriheten”, som regeringen talar om, betyder att Sverige kan delta i ett krig – t ex i Baltikum – så har vi plötsligt och utan riksdagens godkännande fått en helt ny säkerhetspolitik.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 6 februari 1994. Min rubrik var: Militärt stöd för Baltikum?).