UD-teori strider mot folkrätten

Statsminister Carl Bildt har tagit utrikesutskottets uttalande i april 1992 som utgångspunkt för en mer aktivistisk svensk politik när det gäller de baltiska länderna. Han har förklarat “att vi aldrig kan stå likgiltiga inför krafter som skulle söka välta Rysslands demokrati över ända eller söka undergräva eller krossa de baltiska staternas självständighet”.

Invändningar har gjorts mot denna omläggning av säkerhetspolitiken. Marie Demker hävdade i DN den 5 december 1993 att olika opinionsundersökningar visar att svenska folket inte känner något starkare intresse för de baltiska staterna. Själv har jag på Brännpunkt den 6 februari framhållit att statsministern skapat onödig osäkerhet om det svenska agerandet.

I senaste numret av UD:s tidskrift Briefing har Krister Wahlbäck en artikel om “Sveriges hållning vid hot mot Baltikum”. Wahlbäck är verksam i statsrådsberedningens säkerhetspolitiska analysgrupp och utvecklar de nya tankegångarna. Tyvärr vilar dock hans resonemang på flera felaktiga förutsättningar. Men först något om huvudfrågan.

Utrikesutskottet skrev i sitt betänkande den 28 april 1992:

“Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålls.”

Avsåg utskottet att därmed ange en ny säkerhetspolitisk inriktning? Tidigare har ju huvudlinjen varit “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Statsminister Bildt säger att det inte längre är fråga om någon “automatisk” neutralitetslinje. Bara en möjlighet att “välja neutraliteten”. Det vore intressant att veta om de övriga partierna – framför allt socialdemokraterna och centern som brukar försvara neutralitetslinjen – har samma uppfattning.

Krister Wahlbäck skriver att den gamla formeln har ändrats på tre punkter (med hans kursiveringar): “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”. Om denna tolkning är riktig har Sverige fått en helt ny säkerhetspolitik.

Enligt Wahlbäck skulle Sverige “förlora ansiktet” om en neutralitetsförklaring utfärdades i samband med en rysk aggression mot Baltikum. Hans resonemang står emellertid i strid med folkrätten.

Det behövs ingen neutralitetsförklaring för att neutralitetsrätten skall bli tillämplig. Dess regler gäller så snart ett krig utbrutit – på samma sätt som krigets lagar blir gällande för de krigförande oavsett om någon krigsförklaring har avgetts eller inte. Det är de faktiska förhållandena som avgör.

Wahlbäck fortsätter sitt – felaktiga – resonemang med att hävda att Sverige genom att inte avge någon neutralitetsförklaring blir “icke krigförande”.

Neutralitetsrätten skiljer bara mellan neutrala stater och krigförande stater. De stater som inte deltar i ett krig är neutrala och bundna av neutralitetsrättens regler. Neutralitetsrätten omfattar rättigheter och skyldigheter både för krigförande stater och för neutrala stater.

Begreppet “icke-krigförande” är kontroversiellt. De krigförande accepterar kanske att en stat avviker från neutralitetsrättens förpliktelser (t ex Sverige under finska vinterkriget), men detta innebär inte att man generellt har accepterat en tredje kategori “icke-krigförande”. Risken för motåtgärder från en krigförande stats sida (t ex repressalier) måste man räkna med. I värsta fall kan man riskera att dras in i kriget.

Det hade varit lätt för Wahlbäck att kontrollera vad folkrätten säger om begreppen “neutralitetsförklaring” och “icke-krigföring”. Låt mig bara hänvisa till ett modernt standardverk: Encyclopedia of Public International Law.

Statsminister Carl Bildts kampanj mot neutralitetspolitiken påminner om högerledaren Jarl Hjalmarsons på femtiotalet. 1952 sade Hjalmarson: “Den alliansfria vägen är dock bara en av nu rådande politiska och strategiska förhållanden betingad målsättning. Inte minst i utlandet bör man vara medveten om detta faktum.”

Statsminister Tage Erlander sade i riksdagen den 24 november 1959:

“Det förefaller för det första inte sällan som om herr Hjalmarson skulle betrakta alliansfriheten som en opportunistisk politik, där neutraliteten i händelse av ett storkrig är en tänkbar linje, men där vi bör behålla full handlingsfrihet att välja en annan väg och sålunda kunna besluta oss för att inträda i kriget på någon av de krigförandes sida. En sådan tolkning av alliansfriheten är ägnad att undergräva tilltron till fastheten i svensk utrikespolitik.”

Sverige åberopar sig ofta på folkrätten och på det skydd som den ger. Det är då viktigt att vi inte själva bryter mot folkrättens regler. Dubiösa tolkningar måste undvikas. Wahlbäcks teorier om innebörden av “neutralitetsförklaring” och “icke-krigföring” strider mot folkrätten. Att bygga en politik på dem är som att bygga ett hus på gungfly.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 11 maj 1994).