EU hotar neutraliteten

Ja-sidan talar i helsidesannonser om nej-sidans myter i EU-frågan. Det finns emellertid flera exempel på att ja-sidan försöker manipulera inför folkomröstningen.

Man påstår att vår alliansfrihet kommer att bestå även om vi går med i EU. Statsminister Carl Bildt skrev dock i Svenska Dagbladet den 11 augusti 1992:

“Att det finns en motsättning mellan en bibehållen neutralitetspolitik och ett medlemskap i EG är alltför uppenbart för att behöva påpekas.”

I förhandlingsöppningen i Bryssel den 1 februari 1993 sade Ulf Dinkelspiel att Sveriges militära alliansfrihet består “alltjämt”. Hur länge?

Sveriges ansökan den 1 juli 1991 gällde medlemskap i EG. Inga förbehåll gjordes. Statsminister Ingvar Carlsson hänvisade dock i riksdagen till att Sverige bör eftersträva medlemskap “med bibehållen neutralitetspolitik”. Sedan kom Maastricht och EG blev EU.

Om politikerna hade menat allvar med att neutralitetspolitiken ska fortsätta, hade de på många olika sätt kunnat säkra detta. Ett förbehåll för neutraliteten kunde ha gjorts i samband med Sveriges ansökan om medlemskap. Så gick man till väga på sextiotalet, när det var fråga om association och möjligen medlemskap i EEC.

I förhandlingarna hade man kunnat begära garantier för fortsatt svensk neutralitetspolitik. I stället avprickades avsnittet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som “oproblematiskt”.

Möjligen skulle Sverige som medlem kunna inlägga veto mot gemensam försvarspolitik och gemensamt försvar. Redan när förhandlingarna inleddes förklarades dock att Sverige inte avsåg att hindra den Europeiska Unionens utveckling mot det målet.

Riksdagen och regeringen hade kunnat förklara att Sverige inte tänker överge sin traditionella neutralitetspolitik. I stället omformulerades målsättningen. I decennier har budskapet varit “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Sedan april 1992 sägs endast:

“Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.”

Budskapet tolkas olika. Anders Ferm har betecknat den nya linjen som en “kanske-neutralitet”. Carl Bildt säger att det inte längre är fråga om någon “automatisk” neutralitetslinje. Bara om en möjlighet att “välja neutraliteten”. Därmed skapas onödig osäkerhet om det svenska agerandet.

Att man efter ett svenskt inträde i EU skulle gå vidare och knyta Sverige till VEU och NATO finns det mycket som tyder på. Utrikesminister Margaretha af Ugglas skrev i DN den 1 oktober 1993 att vi bör “tänka igenom eventuella för- och nackdelar med att delta i VEU som observatör eller medlem”.

Detta strider helt klart mot talet om att vår alliansfrihet består. Man måste tolka uppläggningen på följande sätt: först skall EU-frågan om möjligt separeras från riksdagsvalet genom att man hänvisar till den särskilda folkomröstningen.

På så sätt hoppas man få en riksdag som har en stark ja-majoritet i EU-frågan. De fyra borgerliga partierna i regeringen och socialdemokraterna har ju alla gått in för ja-linjen. Det finns mycket få EU-motståndare på valbar plats.

Inför folkomröstningen den 13 november gäller det sedan att inte oroa folket med att det kan bli en helt annan säkerhetspolitik. Enligt opinionsundersökningar vill 80 procent behålla den svenska neutralitetspolitiken. Därför manipuleras svenskarna att tro att det inte skulle bli några större förändringar.

Över huvud taget vill ja-sidan ge sken av att Sverige går in i något annat än det existerande och planerade EU. Moderaterna har sin bild av EU och socialdemokraterna en annan. När folk ser problem vill man genast ändra på EU. Hur trovärdigt är detta? Sverige skulle ju bara få fyra röster i ministerrådet. Våra argument påstås vara goda. Betyder det att de andras argument är dåliga? Hur blåögd får man vara?

EU-frågan är stor och viktig. Den måste genomlysas ordentligt. Eftersom etablissemanget bestämt sig för EU är det risk för massiv manipulation. Partierna, arbetsgivarna och tidningarna kommer att dränka oss i ja-propaganda. De ekonomiska resurserna på ja-sidan är enormt mycket större än för nej-sidan.

Därför är det så viktigt att även nej-argumenten når ut. Sverige får inte gå från demokrati till plutokrati. Debatten måste föras hela tiden fram till folkomröstningen, inte bara den korta tiden mellan riksdagsvalet och den 13 november.

För demokratins skull är det viktigt att också personer som säger nej till EU kommer in i riksdagen. Den tvärpolitiska listan EU-MOTSTÅNDARNA är ett alternativ i riksdagsvalet. Den som är emot ett svenskt EU-medlemskap kan ge större tyngd åt sin uppfattning genom att rösta på vår gemensamma lista, där det finns företrädare för s, m, c och fp. I kommun- och landstingsvalen kan man stödja sitt vanliga parti.

(Artikeln var införd på Aftonbladets debattsida den 13 juli 1994).