EU löser inte våra ekonomiska problem

Ett EU-medlemskap skulle medföra säkra nackdelar men osäkra fördelar. Ja-sidan försöker få oss att tro att ett svenskt medlemskap skulle ge positiva effekter i form av “ökade investeringar, ökad tillväxt och därigenom fler jobb”. Men den av regeringen tillsatta EG-konsekvensutredningen visar att det i bästa fall blir marginella effekter. Tillväxten skulle kunna bli 0,45 procent högre vid medlemskap. Samtidigt påpekas att resultaten skall tolkas med stor försiktighet.

Låt oss börja med det som kan bedömas med större säkerhet. Medlemsavgiften blir för Sverige enligt UD:s beräkningar 18 à 20 miljarder kronor per år. Infasningen ger en viss reduktion under de två första åren – 4,4 respektive 3,9 miljarder. För de tredje och fjärde åren är reduktionen minimal – 0,7 respektive 0,3 miljarder. Och därmed upphör infasningen.

För varje svensk betyder det att medlemsavgiften kostar över 2 000 kronor om året. För en familj med två barn blir det över 8 000 kronor i merutgifter per år.

Statens intäkter begränsas dessutom genom sänkt moms och lägre skatter på t ex alkohol, tobak och energi. Enligt finansdepartementet (1992) skulle ett medlemskap leda till ett inkomstbortfall i storleksordningen 30-35 miljarder kronor varje år.

Man försöker tricksa med detta. Konsekvensutredningen skrev: “UD (1993) reducerar uppskattningen till 5-15 miljarder kronor utan en detaljerad redovisning. Effekterna på statens intäktssida är följaktligen mycket osäkra. Ett inkomstbortfall på 20 miljarder får här tjäna som en rimlig bedömning.”

Det betyder att nettobelastningen på statsbudgeten blir åtminstone 38 miljarder per år (medlemsavgift plus inkomstbortfall). Det motsvarar över 4 400 kronor per person och nästan 18 000 för fyrapersonsfamiljen. Har vi råd med EU?

Ja-sidan hänvisar till “återflödet”, men det går inte till statskassan. Vissa bönder får arealbidrag (för att inte odla) och djurbidrag (ett visst belopp per ko, tjur eller tacka). Totalt talar man om ett jordbruksstöd på 7,6 miljarder kronor. Det förutsätter dock att Sverige först ger bönderna uppåt tre miljarder till i bidrag, vilket ytterligare ökar statens utgifter. Det är inte att undra på att LRF-basen är nöjd.

Sverige skulle också kunna räkna med ungefär 2,4 miljarder kronor i regionalstöd. Men det förutsätter att Sverige betalar 75 procent, innan EU tillskjuter 25 procent. Statens utgifter stiger med andra ord.

Regionalstödet gäller bara för vissa områden i Norrland och nordvästra Svealand. Större delen av Norrlandskusten omfattas inte. På Gotland är man också upprörd över att avtalet med EU inte ger ön något regionalstöd.

Ja-sidan har svårt att precisera vilka positiva effekter ett svenskt EU-medlemskap skulle få. Ökade investeringar tycks vara huvudargumentet. Men inte heller det är säkert.

Konsekvensutredningen skriver att Sverige får anses vara något avsides beläget i förhållande till de stora marknaderna i Europa och världen. Och geografiskt kommer Sverige att ligga i periferin även inom EU. Samtidigt noteras att investeringarna söker sig mot centrum.

Det är inte möjligt att med precision förutsäga framtida investeringar, skriver utredningen. Den betonar att kvantitativa skattningar av framtida investeringar är mycket osäkra. Ändå redovisas vissa prognoser i hundradels procent. I jämförelse med nu (sedan EES-avtalet trätt i kraft) skulle ett EU-medlemskap kunna öka tillväxten med 0,45 procent. För arbetslösheten och inflationen blir skillnaderna mycket små. Samtidigt nämns att budgetunderskottet stiger kraftigt vid medlemskap.

För investeringarna är säkert andra faktorer mycket viktigare än ett eventuellt EU-medlemskap, t ex stabila förhållanden, utbildad arbetskraft, företagsvänligt klimat, relativa löner och produktivitet. Kronans låga värde lockar också till företagsköp i Sverige.

När man läser konsekvensutredningens definition av utländska investeringar blir man tveksam till om det verkligen är något positivt att de ökar. Det sägs att utlandsinvesteringar genomförs av s k multinationella eller transnationella företag. “Merparten av dessa utgörs av direktinvesteringar, genom vilka företag tillskansar sig ägande och långsiktig kontroll över utländska bolag.” Syftet med investeringarna är hemtagning av vinster.

Professor Börje Kragh har sammanfattat: “Det har inte på något sätt gjorts troligt att medlemskap i EU skulle befrämja investeringar och tillväxt”.

Nej, EU löser inte våra ekonomiska problem. Dem måste vi klara av själva. Däremot kan EU förvärra läget genom att öka budgetunderskottet. EU:s restriktiva ekonomiska politik – med prisstabilitet som huvudmål – ökar arbetslösheten.

Regeringen och socialdemokraterna försöker lura svenska folket att rösta ja i folkomröstningen. Man ger en falsk bild av EU och av vad ett svenskt medlemskap skulle innebära.

Därför är det viktigt att också nej-sidan får komma till tals. Ja-sidan förfogar över många miljoner i kampanjmedel från staten, näringslivet och partierna. Vi på nej-sidan får i första hand lita till styrkan i våra argument.

Den riksdag som väljs den 18 september bör inte ha en total ja-dominans. Därför har den tvärpolitiska listan EU-MOTSTÅNDARNA kommit till som ett alternativ. Vi är alla emot Maastrichtfördraget och därmed emot ett svenskt EU-medlemskap. I andra frågor följer vi våra ordinarie partier: s, m, c och fp. Vi hoppas på stöd från alla som är negativa eller skeptiska till EU.

(Artikeln var införd under Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 30 juli 1994. Denna debattartikel publicerades även i Ljusdals-Posten den 11 augusti 1994.).