Ja-sidans myter

Två färggranna broschyrer från regeringskansliet skall “informera” väljarna om EU inför folkomröstningen den 13 november. Den ena handlar om EU-avtalet, och den andra som kallas JA eller NEJ sammanfattar konsekvensutredningarna om EU.

Tyvärr rör det sig inte om korrekt information utan om partsinlagor från ja-sidan. Staten lägger sina ekonomiska resurser vid sidan av näringslivets för att försöka trumfa igenom ett ja till EU.

Det finns åtskilliga felaktiga eller tvivelaktiga påståenden om Sveriges avtal med EU. “Vår alliansfrihet består” hävdas i rubriken över avsnittet om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Hur länge i så fall? Enligt Maastrichtfördraget skall den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Sverige har i förhandlingarna lovat att inte hindra en sådan utveckling.

Ja-sidan brukar framhålla att det behövs enhällighet för beslut om gemensam försvarspolitik och gemensamt försvar. I en gemensam förklaring sägs dock att man är enig om att undvika att hindra ett enhälligt beslut om en kvalificerad majoritet för ett sådant beslut föreligger. Jag har utförligare behandlat hela frågan i Aftonbladet den 13 juli.

När det gäller den ekonomiska och monetära unionen (EMU) påstås att riksdagen skall avgöra frågan om Sverige skall ansluta sig till den gemensamma valutan och centralbanken “när den frågan blir aktuell”. Enligt Maastrichtfördraget föreligger dock en automatik. Senast den 1 januari 1999 skall de stater som uppfyller konvergenskraven övergå till gemenskapsvalutan ecu.

Två EU-stater har fått undantag från detta. Storbritannien fick ett undantag redan i Maastricht, och Danmark uppnådde ett undantag i Edinburgh före den andra danska folkomröstningen. Danmark var mycket angeläget om att få ett “juridiskt bindande” undantag. Sverige har inte fått något undantag – inte ens begärt ett undantag.

“Sverige behåller miljökraven” sägs triumferande i en annan rubrik. Sanningen är dock att Sverige bara har fått fyraåriga övergångsperioder för de strängare svenska kraven. Man hänvisar också till den s.k. miljögarantin i Romfördraget. Det är osäkert vad den är värd. Nyligen underkände EU-domstolen Tysklands förbud mot import av varor som behandlats med det miljöfarliga ämnet pentaklorfenol (PCP).

Det är också ovisst om offentlighetsprincipen och meddelarskyddet kan bestå. I broschyren hänvisas till en ensidig svensk förklaring. Man “glömmer” dock att tala om att EU-staterna i sin svarsförklaring sade att “de förutsätter att Sverige som medlem i Europeiska Unionen kommer att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende”.

Det inflytande som Sverige skulle få i EU överdrivs. Med 4 av 90 röster i ministerrådet och 22 av 641 ledamöter i parlamentet skulle Sverige få nöja sig med ett mycket begränsat inflytande. De stora EU-staterna skulle få mycket större inflytande över oss än vi över dem.

När det gäller kostnaderna nämns bara årsavgiften på 18-20 miljarder kronor. Det motsvarar enligt broschyren 2.100 kronor per år och invånare. Inget sägs om det problem som uppstår genom att vissa skatter måste sänkas. Det leder till ett inkomstbortfall på åtminstone 20 miljarder kronor om året enligt EG-konsekvensutredningen. I så fall måste andra skatter höjas eller besparingar göras i budgeten. På vilket sätt? Jag har utförligare behandlat detta i Svenska Dagbladet den 30 juli.

Broschyren om konsekvensutredningarna är på samma sätt partisk och på vissa punkter vilseledande. För det första var det märkligt att utredarna nästan genomgående var personer som redan tagit ställning för EU. Hur kan man använda deras slutsatser som bevis?

Men broschyren lägger till nya egendomligheter. I en bildtext sägs “Inom EU finns inga tullar. Det gör varorna billigare”. Som om detta vore något nytt. Vi fick tullfrihet i handeln med EU genom frihandelsavtalet från 1972 och genom EES-avtalet som gäller nu.

I en annan bildtext sägs att “EU har program mot arbetslöshet”. Det är ju bra. Men ännu viktigare är vad som görs eller inte görs. Huvudmålet för den ekonomiska politiken i EU är prisstabilitet, inte full sysselsättning. Det är ett faktum att EU-länderna länge har haft och fortfarande har värre arbetslöshet än Sverige. Den är nu i genomsnitt 10,9 procent.

(Artikeln var införd i Ljusdals-Posten den 1 september 1994).