EU hotar jobben

Ett svenskt medlemskap i EU skulle innebära att vi ger upp kravet på full sysselsättning. Inom EU är det ju prisstabilitet som har högsta prioritet.

Detta framgår klart av Maastrichtfördraget. Enligt detta skall en ekonomisk och monetär union upprättas, vars huvudmål är att upprätthålla prisstabilitet (Artikel 3a).

Det är ett faktum att EU-länderna länge har haft och fortfarande har värre arbetslöshet än Sverige. Den är nu i genomsnitt 10,9 procent.

Att arbetslösheten på senare år ökat så snabbt i Sverige har säkert ett samband med den moderatledda regeringens EG/EU-anpassning. Inför det inträde i EU som man satsar på har ett “politikskifte” (Carl Bildts beteckning) genomförts.

Kronan bands till EG/EU:s ecu med katastrofala följder hösten 1992. Sedan skulle kronan flyta, men det visade sig att den sjönk och fortfarande sjunker. Att exporten går bra beror på att vi nu har reapris på våra produkter.

Svenska företag kan sedan länge konkurrera på samma villkor som andra europeiska företag. Den rätten fick de genom frihandelsavtalet från 1972 och genom EES-avtalet som nu gäller. EES ger fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.

Åtskilliga ekonomer och företagare har påpekat att skillnaderna för industrin är mycket små mellan nuläget och ett EU-medlemskap. Villy Bergström, chef för Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, skrev att han inte kände en enda nationalekonom, oberoende av partilojalitet, som fäster stort avseende vid medlemskap i EG eller EU från ekonomisk synpunkt. Han fortsatte: “Frågan om medlemskap är politisk, inte ekonomisk. Allt det som är viktigt från ekonomisk synpunkt får vi genom EES-avtalet eller kan vi själva besluta om t ex inom jordbrukspolitiken, som inte omfattas av EES.”

Den ekonomiska och monetära unionen (EMU), som EU skall upprätta, har en inriktning som leder till depression. Redan målsättningen gör att utvecklingen går åt det hållet. För att uppfylla de s k konvergensvillkoren tvingas staterna föra en restriktiv ekonomisk politik. Huvudmålet är ju prisstabilitet.

Inflationen får ligga högst 1,5 procent över nivån i de tre EU-stater som har den lägsta inflationen. Växelkursen får under de två senaste åren ha legat högst 2,5 procent över eller under den fastställda riktkursen. Budgetunderskottet får motsvara högst 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Statsskulden får inte överstiga 60 procent av BNP. Obligationsräntan får ligga högst 2 procent över den genomsnittliga obligationsräntan i de tre EU-stater som har den lägsta inflationen.

Som professor Börje Kragh har påpekat måste EU-staterna föra en kontraktiv finanspolitik oavsett vilket konjunkturläge man befinner sig i. Den amerikanske ekonomen Martin Feldstein har ställt frågan om de politiska fördelarna är större än de uppenbara ekonomiska nackdelarna med EMU.

Rudolf Meidners viktigaste invändning mot EU gäller den klara prioriteringen av prisstabilitet framför sysselsättning. “EG har under femton år tolererat massarbetslöshet, som har minskat endast obetydligt under 80-talets högkonjunktur, medan Sverige visat sig kunna hålla fast vid den fulla sysselsättningen fram till regeringsskiftet 1991″.

De som oroar sig för jobben och vill behålla målet full sysselsättning bör därför rösta nej i folkomröstningen den 13 november. Redan i riksdagsvalet kan man ta ställning mot EU. På den tvärpolitiska listan EU-MOTSTÅNDARNA finns företrädare för s, m, c och fp. Vi är alla emot Maastrichtfördraget och därför emot ett svenskt EU-medlemskap. I övriga frågor följer vi våra respektive partier.

(Debattartikeln var införd i Ljusdals-Posten den 21 september 1994. En nästan identisk artikel med rubriken “EES-avtalet fullt tillräckligt” publicerades i Bohusläningen den 18 oktober 1994.).