Manipulation med ord i EU-debatten

I EU-debatten förekommer ett rikligt bruk av värdeladdade ord, både positiva och negativa. I vissa fall är det fråga om ett rent missbruk av orden.

Ja-sidan talar ständigt om europeiskt samarbete. Den broschyr som UD:s handelsavdelning har gett ut om Sveriges avtal med Europeiska Unionen inleds med rubriken “40 år av europeiskt samarbete – EU växer fram”.

Vem kan ha något att invända mot samarbete? Men EU är något helt annat. Det är en politisk union med överstatliga inslag och federala målsättningar. Majoritetsbeslut fattas i ministerrådet. EG-rätten har företräde framför nationell rätt. Ett unionsmedborgarskap har införts. Man har planer på gemensam valuta, en europeisk centralbank och ett gemensamt försvar.

Att bara tala om “samarbete” är att försöka vilseleda inför folkomröstningen. Ett skräckexempel utgör en artikel av statsminister Carl Bildt i Dagens Nyheter den 1 februari 1993. Han använde ordet samarbete 26 gånger i den artikeln. Finns det inga andra – och hederligare – argument?

Ett annat vanligt grepp är att sätta likhetstecken mellan Europa och EG/EU. Som om Europa skulle bestå av 12 stater. Det finns nu snart 50 stater i Europa. Där finns också Europarådet och ESK (Europeiska säkerhetskonferensen), som har mycket större medlemskrets.

EU-anhängarna hävdar att motsidan måste redovisa sina alternativ till EU-medlemskap. Man försöker ge sken av att Sverige inte har något val. Alternativet till att Sverige går med i EU är förstås att Sverige inte går med i EU. Ingen har påstått att allt förblir oförändrat. Vi kan givetvis samarbeta med EU även om vi inte blir medlemmar. EES finns, och vi kan gå vidare med annat samarbete som ger ömsesidiga fördelar.

Ett huvudargument från ja-sidan är att Sverige som medlem får inflytande. Detta är i och för sig riktigt, men inflytandet överdrivs omåttligt. Med 4 av 90 röster i ministerrådet och 22 av 641 ledamöter i parlamentet skulle Sverige få nöja sig med ett mycket begränsat inflytande. De stora EU-staterna skulle få ett mycket större inflytande över oss än vi över dem. En del av suveräniteten går förlorad. Viktiga beslut flyttas från Sverige till Bryssel. När majoritetsbeslut fattas skulle Sverige ibland bli överröstat. Men ändå skulle vi vara förpliktade att följa besluten.

Ett populärt ord på ja-sidan är utanförskap. Det är också värdeladdat. Det är inte roligt att stå utanför gemenskapen. Men man borde åtminstone kunna kräva att definitionen var korrekt. “Utanförskap innebär att Sverige avstår från såväl EES-avtalet som medlemskap” står det i Bilaga 7 till EG-konsekvensutredningen om samhällsekonomin. Samtidigt talar man om EES-alternativet. Hur grumlig får man vara i sitt tänkande?

En annan metod som ja-sidan använder är att handskas vårdslöst med sanningen. UD:s broschyr om EU-avtalet ger många exempel. Man påstår att “Riksdagen avgör om svenska kronan skall ingå i en gemensam valuta”. Enligt Maastrichtfördraget inleds dock den tredje fasen av EMU senast den 1 januari 1999 för de länder som uppfyller konvergenskraven.

Man påstår att “Sverige behåller miljökraven”. I förhandlingarna uppnåddes dock bara övergångsperioder på fyra år för de strängare svenska bestämmelserna.

“Vår alliansfrihet består” påstås det. Man måste fråga sig hur länge? (Jämför min artikel i Aftonbladet den 13 juli).

Man skriver att offentlighetsprincipen kommer att vara kvar vid ett EU-medlemskap och hänvisar till en ensidig svensk förklaring. I sin svarsförklaring säger dock EU-staterna att de “förutsätter att Sverige som medlem i Europeiska Unionen kommer att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende”.

Den största förhandlingsframgången gäller snuset. Här fick Sverige och Norge ett permanent undantag – det enda. Export får dock inte ske till andra EU-stater.

(Artikeln var införd i Ljusdals-Posten den 20 oktober 1994).