Vi blir lurade på neutralitetspolitiken

På senare år har det ena steget efter det andra tagits som hotar alliansfriheten. Utvecklingen inleddes under den borgerliga regeringens tid 1991-1994 men har fortsatts av den socialdemokratiska regeringen. Det viktigaste vägskälet var Sveriges medlemskap i EU.

Men stegen är många: Sverige gick med i Nordatlantiska samarbetsrådet (NACC), anslöt sig till Partnerskap för fred (PFF), blev observatör i Västeuropeiska unionen (VEU), har skickat trupper till Bosnien under NATO-kommando och tänker bli medlem i Västeuropeiska krigsmaterielgruppen (WEAG).

Steg som redan tagits används som argument för att nya steg bör tas. Man kan verkligen tala om salamitaktik och dominoeffekt. Det som återstår är steget över Rubicon: anslutningen till NATO (eller VEU). Många vill att Sverige skall gå med i NATO. Moderaterna och folkpartiet propagerar för det. De stöds bl.a. av Expressen och Dagens Nyheter.

Ett vanligt argument är att Europa har förändrats och att Sveriges säkerhetspolitik därför också måste ändras. Man hänvisar till Berlinmurens fall 1989, Tysklands återförening 1990, Warszawapaktens upplösning 1991 och Sovjetunionens sönderfall senare samma år.

Man hävdade att Sverige inte kunde stå still när hela havet stormade. Hotbilden förändrades. Det ansågs inte längre föreligga någon risk för ett stormaktskrig och inte heller för något angrepp mot Sverige. Försvaret kunde bantas. Förband läggs ner och försvarskostnaderna sänks undan för undan.

Med bättre logik skulle man ha kunnat säga att det inte fanns någon anledning att ändra Sveriges traditionella neutralitetspolitik. Den har ju varit lyckosam sedan 1864. (Det är historiskt felaktigt att tala om svensk neutralitet sedan 1814. Den schleswig-holsteinska frågan och skandinavismen ledde till vissa avsteg 1848 och 1863.)

Med minskat hot ökade snarast förutsättningarna för en framgångsrik “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Men regeringen och riksdagen valde i stället 1992 att omformulera den säkerhetspolitiska huvudlinjen: “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”.

Den formuleringen strider på flera punkter mot folkrätten. Den är dessutom oklar och har lett till vitt skilda tolkningar. Att det var statsminister Carl Bildt som stod bakom förändringen är allmänt bekant. Han använde för övrigt samma formulering redan i ett interpellationssvar i riksdagen den 15 januari 1992. Han deklarerade även att “beteckningen ‘neutralitetspolitik’ inte längre passar som samlad beteckning på vår utrikes- och säkerhetspolitik”. Bildt talade i stället om “europeisk identitet” och “vår önskan att fullt ut delta i den Europeiska unionens arbete”.

Inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU beskrevs i utredningen “Historiskt vägval” (SOU 1994:8) följderna för utrikes- och säkerhetspolitiken. Det hävdades att medlemskapet skulle innebära ett säkerhetspolitiskt plus. Den solidaritet med EU:s medlemsländer som det talades om kan emellertid också bli ett säkerhetspolitiskt minus. Vi riskerar ju att bli indragna i konflikter.

I en artikel 1994 skrev jag att det på sikt torde vara uteslutet att förena neutralitet och EU-medlemskap. Sedan dess har utvecklingen gått snabbt utför på det sluttande planet. Vad är regeringens och ja-sidans försäkringar inför folkomröstningen om att “vår alliansfrihet består” nu värda?

Carl Bildt har tolkat sin egen formulering från 1992 som att vi har en “neutralitetsoption” men ingen “neutralitetsautomatik”. Vi kan enligt honom aldrig stå likgiltiga inför krafter som skulle söka undergräva eller krossa de baltiska staternas självständighet. Senare har Bildt sagt att det är otänkbart att Sverige skulle stå likgiltigt och neutralt om någon annan medlemsstat i EU hotades.

Bildt tycks alltså utesluta svensk neutralitet när det gäller de baltiska staterna och EU-länderna. På den punkten har han blivit motsagd av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén: “Vi ska vara militärt alliansfria i fredstid och i händelse av krig så ska vi göra allt vad vi kan för att kunna vara neutrala”.

Men även hos utrikesministern kan man konstatera glidningar bort från alliansfriheten. 1995 skrev hon att vi inte är beredda att gå in i ett förpliktande försvarssamarbete och därmed överge alliansfriheten. Men i år heter det: “Vår alliansfrihet är ett medel, inte ett mål. Den är inte en gång för alla given.” Hon har även sagt att den militära alliansfriheten gäller “i dag” eller “för närvarande”. Det öppnar för en ändring i morgon eller senare.

Den nye försvarsministern Björn von Sydow utesluter inte ett svenskt NATO-medlemskap under alla omständigheter. “Alliansfriheten är inte för alltid given”. Det verkar som om folkpartiet och moderaterna håller på att få över socialdemokraterna på sin NATO-linje – på samma sätt som när det gällde EU och den ekonomiska politiken.

Det är uppenbart att politikerna har lurat oss och fortsätter att försöka lura oss. Vid omsvängningen i EG-frågan 1990 och ansökningen om medlemskap 1991 talades om “bibehållen neutralitetspolitik”. Men redan 1992 ändrades formeln till “militär alliansfrihet”. Sedan följde tolkningar som gick ut på att Sverige inte kunde stå “likgiltigt och neutralt” vid angrepp mot baltiska länder eller EU-stater. Nu förespråkar m och fp NATO-medlemskap, och den socialdemokratiska regeringen svävar på målet.

Samtidigt visar opinionsundersökningar år efter år att en överväldigande majoritet av svenska folket vill behålla neutralitetspolitiken. Enligt den senaste SOM-undersökningen ställde sig 69 procent bakom den hävdvunna formuleringen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Klyftan mellan folket och politikerna tycks bara öka. Det gör politikerföraktet naturligt. Vi har fått en överhet – både borgerlig och socialdemokratisk – som struntar i vad väljarna tycker och vad de själva tidigare lovat.

Om man menade allvar med löftet om “bibehållen neutralitetspolitik”, så borde regering och riksdag återgå till den formulering som gällde under många decennier före 1992 års ändring. Att m och fp vill ansluta Sverige till NATO och därmed till och med bryta mot 1992 års definition av säkerhetspolitiken är en demokratisk skandal.

Att alliansfriheten är hotad var ett av skälen till att jag i januari tog initiativet till partiet SverigeEntusiasterna (SE), som är EU-kritiskt och borgerligt. Vi vill ha fortsatt svensk neutralitetspolitik och ett betryggande svenskt försvar. Vi är vidare emot ett svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen (EMU).

(Debattartikeln var införd i Arbetet Nyheterna den 13 juni 1997).