Regeringen har bäddat för ett ja till EMU 1999

EU-toppmötet i Amsterdam i juni var på flera punkter misslyckat. Man kunde till exempel inte komma överens om några institutionella reformer inför den planerade östutvidgningen.

Däremot bekräftades EMU-planerna. Starten skall som planerat ske den 1 januari 1999. Det betyder att den restriktiva ekonomiska politiken kommer att fortsätta – med låg tillväxt och hög arbetslöshet som följd.

För Sveriges del har den socialdemokratiska partiledningen tagit ställning mot ett medlemskap redan från starten. Däremot vill man bevara handlingsfriheten för att möjliggöra ett eventuellt senare inträde. Även svensk politik kommer därför att präglas av åtstramningar, nedskärningar, skatte- och avgiftshöjningar, låg tillväxt samt hög och permanent arbetslöshet.

EU har under lång tid fört en misslyckad politik med prisstabilitet som högsta mål. Följden är att man håller på att köra den europeiska ekonomin i botten. Europa stagnerar, medan USA och Asien blomstrar.

En vettig ekonomisk politik måste gå ut på hög tillväxt, full sysselsättning och låg inflation. Men EU-politiken är bara inriktad på stabila priser, vilket har lett till sjunkande tillväxt och massarbetslöshet. Inom EU straffas man om man har över tre procents budgetunderskott – men inte om man har 15, 20 eller 25 procents arbetslöshet!

Den ekonomiska aktiviteten kommer att sjunka ännu mer under 1997 och 1998, eftersom EU-länderna vill klara av kraven för EMU, bland annat högst tre procents budgetunderskott. Både Tyskland och Frankrike har problem med detta. De tyska och franska regeringarna måste spara, höja skatter och manipulera bokföringen.

EMU-projektet tycks leva vidare därför att så mycket politisk prestige har investerats i det. EMU har kallats ett skrivbordsprojekt och ett högriskprojekt. Det delar också upp EU-staterna i ett A- och ett B-lag. Ett litet A-lag ger kanske en stabil euro. Men ju fler länder som släpps in desto osäkrare blir den gemensamma valutan. Risken för spekulation och kanske kollaps ökar.

EMU-planerna leder till en krympande europeisk ekonomi. Det allvarliga är att EU-staterna ömsesidigt förvärrar för varandra. Man stryper ekonomin för att försöka uppfylla EMU-kraven. Därför minskar efterfrågan på varor och tjänster överallt.

För svensk del finns det en risk för att den “handlingsfrihet” som den socialdemokratiska regeringen bevarat kommer att utnyttjas av en moderatledd regering efter valet nästa år för en omedelbar anslutning till EMU.

Mönstret från tidigare skulle då upprepas. Det var en socialdemokratisk regering som ansökte om medlemskap i EG. Det var en borgerlig regering som förde anslutningsförhandlingarna. Och både socialdemokrater, moderater och folkpartister propagerade för ett ja inför folkomröstningen 1994.

Nu vill socialdemokraterna i varje fall vänta med ett EMU-medlemskap. Samtidigt förklaras att ett senare deltagande måste underställas svenska folket för en prövning, i ett val eller en folkomröstning. Därmed har socialdemokraterna bundit sig själva men knappast en ny borgerlig regering.

Att Carl Bildt med sin okritiska inställning till EU och EMU skulle göra allt för att ansluta Sverige så snabbt som möjligt kan man utgå ifrån. Ett riksdagsbeslut skulle räcka. Det var ju vad som sades i samband med medlemskapsförhandlingarna – att riksdagen skall avgöra anslutningsfrågan när den blir aktuell.

Det verkar alltså som om socialdemokraterna har skapat handlingsfrihet för en moderatledd regering att ansluta Sverige till EMU från starten den 1 januari 1999. Var det avsikten?

(Debattartikeln var införd i Norrtelje Tidning den 21 augusti 1997. Min rubrik var: “EMU-faran är inte över”.).