I EMU tvingas regeringarna skära ned

Det vanligaste och starkaste argumentet mot den ekonomiska och monetära unionen är att arbetslösheten skulle öka. Det vore en katastrof med tanke på att det redan finns 18 miljoner arbetslösa inom EU. I Sverige har vi nu kommit upp i över tolv procents arbetslöshet.

EU har under många år fört en felaktig ekonomisk politik och därmed skapat allt värre problem. Man har prisstabilitet som huvudmål. Det leder till att arbetslösheten ökar och tillväxten sjunker. Den ensidiga inflationsbekämpningen har skapat permanent massarbetslöshet.

I en artikel den 30 juli 1994 före folkomröstningen skrev jag att “EU löser inte våra ekonomiska problem”. Jag hävdade att ett EU-medlemskap skulle medföra säkra nackdelar men osäkra fördelar. Arbetslösheten kunde öka och därmed budgetunderskottet.

I fördraget om EU som upprättades i Maastricht i december 1991 talas om “införandet av en enda valuta” och “genomförandet av en gemensam penning- och valutapolitik som skall ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet” (Artikel 3a).

Ett antal krav uppställdes för de stater som vill vara med i EMU. Dessa s.k. konvergenskriterier har fördjupat lågkonjunkturen genom att tvinga regeringarna att föra en restriktiv ekonomisk politik.

Budgetunderskottet får motsvara högst 3 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Statsskulden får inte överstiga 60 procent av BNP. Inflationen får ligga högst 1,5 procent över nivån i de tre EU-länder som har den lägsta inflationen.

Denna tvångströja har orsakat nedskärningar, åtstramningar, avskedanden. När läget som en följd av detta förvärrats har man tillgripit nya nedskärningar, åtstramningar, avskedanden. På så sätt har problemen ökat.

Men inflationen har hållits nere – och det är ju huvudmålet. Även Sveriges riksbank har ett inflationsmål som enda fastslagna riktlinje. Att den socialdemokratiska regeringen för en moderat ekonomisk politik och förvärrar arbetslösheten kan verka förbryllande. Förklaringen måste vara att man – i hemlighet – är inriktad på ett svenskt medlemskap i EMU.

EMU-planerna har under många år hållit tillbaka tillväxten och ökat arbetslösheten. Det allvarliga är att EU-staterna ömsesidigt förvärrar läget för varandra. Man stryper ekonomin för att försöka uppfylla konvergenskraven. Därför minskar efterfrågan på varor och tjänster överallt.

Många EU-länder har länge haft hög arbetslöshet. Nu har även Tyskland fått stora problem. Ekonomin stagnerar och arbetslösheten har ökat dramatiskt. Den medicin man tillgriper är sparpaket, sämre välfärd, avskedanden. Mönstret känns igen.

Om EMU införs måste även skatterna och finanspolitiken harmoniseras. Annars kommer unionen inte att fungera. Det betyder för svensk del att vissa skattesatser måste sänkas. Det låter kanske bra, men följden blir lägre skatteintäkter, vilket kommer att leda till ytterligare nedskärningar. Det sociala skyddsnätet kommer att bli ännu svagare.

Skatteministern säger att Sverige inte kommer att acceptera maximinivåer på skatterna. Han varnar för en federalistisk utveckling. Men EMU skulle tvinga fram en överstatlig finanspolitik. I EU har Sverige lämnat ifrån sig stora delar av sin bestämmanderätt. I EMU vore det ännu värre. Våra möjligheter att påverka skulle bli minimala.

Det sägs ofta att EMU i första hand är ett politiskt projekt, inte ett ekonomiskt. EMU är ett stort steg mot ett federalistiskt Europa. De som starkast driver på EMU hoppas att det skall leda till Europas Förenta Stater. Det finns ingen folkopinion för detta, men det bryr sig de ledande politikerna inte om.

Tyskland och Frankrike driver på, men tyskarna vill inte ha någon gemensam valuta (euro). Demokratin tycks bara gälla på valdagen. Sedan råder partiledningsstyre. Fram till nästa valdag. Och kanske ett annat partiledningsstyre.

Statsvetare har påpekat att EMU och särskilt den europeiska centralbanken (ECB) har odemokratiska drag. Besluten kommer att fattas av ECB-rådet, som består av bankens direktion samt cheferna för de nationella centralbankerna. Direktionens sex ledamöter skall ha en mandatperiod på åtta år.

Varken ECB eller en nationell centralbank eller medlemmarna av deras beslutande organ får ta emot instruktioner från något håll. Det betyder att medlemsstaternas regeringar inte får något inflytande på sina länders centralbanker. Politikerna har abdikerat.

Inte heller kan något politiskt ansvar utkrävas för penning- och valutapolitiken. Mot de beslut som fattas i Frankfurt av den europeiska centralbanken är alla rättslösa: regeringar, organisationer, företag och medborgare.

Enligt vissa debattörer är detta en välgärning. Vi räddas undan våra egna – odugliga – politiker. Att det skulle ligga något positivt i att vi omyndigförklarar oss själva är upprörande. Det tyder på absolut defaitism.

Inför folkomröstningen om EU fick vi till leda höra att vi måste vara med för att kunna påverka. Hur gick det sedan? Hur ofta har Sverige påverkat EU? Det är tvärtom så att EU i stort och smått har påverkat oss. Mängder av beslut fattas inte längre här utan i Bryssel.

När det gäller EMU återkommer argumentet att vi måste vara med för att få inflytande. Men nu är argumentet ännu falskare. Ingen får ju påverka ECB:s penning- och valutapolitik. Vi skulle inte ens få instruera vår egen riksbankschef när han deltar i ECB-rådets sammanträden i Frankfurt.

För länder med en gemensam valuta upphör växlingskostnaderna. Det är en fördel men en mycket begränsad sådan. Om Sverige gick med skulle också spekulationerna mot kronan upphöra. Men det finns risk för spekulationer under åren 1999-2002. Avsikten är ju att valutorna skall låsas gentemot varandra och mot den nya valutan den 1 januari 1999. Men först 2002 skall de nationella valutorna försvinna. Vi vet hur det gick hösten 1992 sedan kronan 1991 bundits till ecun (som EG-valutan då kallades).

Ingenting utesluter heller spekulationer mot euron både före år 2002 och senare. The Economist har påpekat att länder som deltar i EMU kommer att kunna låna stora euro-belopp. Som exempel har man tagit Italien. För närvarande måste den italienska regeringen ta upp lån på den inhemska marknaden eller i utländsk valuta. I senare fallet utsätts Italien för en valutarisk. Från 1999 skulle Italien kunna låna på den stora euro-marknaden utan någon sådan risk.

En italiensk “överupplåning” skulle höja räntorna i hela EU. Om Italien inte klarade av sina lån skulle andra EMU-länder kunna tvingas hjälpa till. Men det strider mot principerna för EMU. Den stabilitetspakt som man kommit överens om är avsedd att tvinga EMU-staterna att hålla budgetunderskotten under 3 procent av BNP.

De länder som inte lyckas med detta skall straffas genom att tvingas betala böter. I princip är dessa 0,5 procent av BNP per år. Det är enorma belopp skriver The Economist och påpekar att böterna ytterligare förvärrar läget.

Genom en ond cirkel fördjupas recessionen. För att försöka hålla budgetens minus under 3 procent måste regeringarna minska sina utgifter och höja skatter och avgifter. Det försämrar konjunkturen. Om man dessutom tvingas betala böter måste nya nedskärningar och skattehöjningar till, vilket gör konjunkturen ännu svagare.

EMU har kallats ett skrivbordsprojekt och ett högriskprojekt. Det delar också upp EU-staterna i ett A- och ett B-lag. Ett litet A-lag ger kanske en stabil euro. Men ju fler länder som släpps in desto osäkrare blir den gemensamma valutan. Risken för spekulation och kanske kollaps ökar.

EMU-planerna saknar folkligt stöd. Det visar många opinionsundersökningar i olika EU-stater. Det vore mycket riskabelt för EU att införa EMU utan att låta väljarna ta ställning i folkomröstningar. Det är nödvändigt att ett beslut i en så avgörande fråga föregås av en omfattande debatt och att väljarna själva får avgöra.

(Debattartikeln var införd i Arbetet Nyheterna den 25 oktober 1997).