Borgerliga EU-motståndare har problem

Hur kommer de borgerliga väljare som är EU-kritiska att rösta i år? Det är inte alls säkert att de “som vanligt” lägger sina röster på m, fp, c eller kd. Det beror på hur starkt väljarnas EU-motstånd är.

Många vill säkert inte stödja m eller fp, som är naivt okritiska till EU:s alla avigsidor och avarter. Den som tycker att vi svenskar skall bestämma själva vill inte låta Bryssel eller Frankfurt fatta besluten.

Domen i Franzénmålet om Systembolagets monopol visar att vi inte får bestämma i vårt eget hus längre. Det är EG-domstolen i Luxemburg som avgör.

Den som är EU-kritisk vill säkert inte rösta på ett EU-positivt parti. Det kan bli ett problem både för de borgerliga partierna och för socialdemokraterna. Kanske stödjer man ett EU-kritiskt parti i stället, mp eller v. Eller också väljer man sofflocket den 20 september eller röstar blankt.

En opinionsundersökning skulle säkert visa att ett stort antal väljare skulle föredra att rösta på ett EU-kritiskt borgerligt parti – om ett sådant fick en chans att komma ut med sitt budskap.

Men det är inte lätt. De borgerliga partierna vill inte ha någon konkurrens. Och tidningarna är partibundna, även om de kallar sig “oberoende”. Pressen har också ett stort ansvar för att kampanjen inför folkomröstningen 1994 om EU fick slagsida. Nästan alla dagstidningarna propagerade för ja-linjen. Svenskarna har lärt sig att inte lita på politiker och inte heller på tidningar. Det visar aktuella undersökningar.

Pengar är också ett problem. Posten tog 300.000 kronor för att lägga ut Fria EU-kritikers valsedlar under poströstningen vid valet till EU-parlamentet 1995. Riksdagspartierna får sina valsedlar gratis tryckta och distribuerade både till postkontoren och till vallokalerna.

Fyraprocentsspärren gör det också svårt för nya partier. Tröskeln är mycket hög. Det krävs flera hundra tusen röster. 1994 stod det och vägde för kristdemokraterna. Till slut visade det sig att de kom strax över fyra procent – 4,06 – vilket gav 15 mandat. Antingen 0 eller 15 mandat!

Utan genomslag i massmedia kan SverigeEntusiasterna, som jag tog initiativet till i början av förra året, inte lyckas. Det vet vi. Press, radio och TV avgör vilken politisk debatt Sverige skall ha. Får bara de sju riksdagspartierna höras och synas eller får också några nya partier en chans?

Det skulle i och för sig behövas. För att demokratin skall blomstra krävs mångfald. Debatten måste vara allsidig, så att olika åsikter ställs mot varandra och prövas. Nya partier måste kunna bildas – och ha en chans till framgång i valen.

I dagens Sverige lider många partier av tvinsot. Medlemsantalet minskar, och allt färre människor, framför allt unga, vill satsa tid och krafter på partipolitisk verksamhet. Förtroendet för politikerna i riksdagen har sjunkit till en mycket låg nivå. Enligt en aktuell mätning har endast 19 procent förtroende för riksdagsledamöterna.

De flesta som sitter i riksdagen är ju bara knapptryckare. De gör som partitoppen säger åt dem. Den verkliga makten finns i partiledningarna.

En gång vart fjärde år har väljaren en viss möjlighet att påverka politikens inriktning. Sedan gör partiledningarna som de vill. Det är snarare fåmannavälde än demokrati.

1998 års riksdagsval kan bli dramatiskt på olika sätt. Kommer något av de nuvarande riksdagspartierna att slås ut på grund av fyraprocentsspärren – kanske flera? Kommer många att strunta i valet, därför att det inte finns ett parti som man verkligen vill stödja? Hur gör t.ex. de starkt EU-kritiska borgerliga väljarna?

Ju närmare valet vi kommer, desto tydligare kommer detta dilemma att bli. Många väljare kommer troligen att känna sig “hemlösa”. Tidigare erfarenheter visar att EU-motståndarna inte accepteras eller att man struntar i dem i de borgerliga riksdagspartierna. Moderaterna uteslöt Björn von der Esch. Centern skickade två ja-personer till EU:s parlament det första året, trots att en majoritet bland centerns väljare var EU-kritiska. Är det demokratiskt?

Om man jämför riksdagsvalet 1994 och folkomröstningen om EU samma år visar det sig att det finns en stor potential för ett EU-kritiskt borgerligt parti.

Av centerns väljare var det 54 procent som röstade nej i folkomröstningen. Det betyder att 230.000 av centerns 425.000 väljare var EU-motståndare. Moderaterna kom på andra plats med 162.000 som röstade nej till EU. Det var visserligen bara 13 procent av moderaterna som – då – var EU-negativa, men partiet samlade över 1,2 miljoner röster i riksdagsvalet.

På tredje plats kom kds, där 59 procent av de 226.000 väljarna var emot EU = 133.000 personer. Folkpartiet hade 72.000 EU-motståndare, 18 procent av de 400.000 väljarna. Ny demokrati fick 69.000 röster, varav 82 procent eller 56.000 var EU-motståndare.

Totalt fanns på den borgerliga sidan över 650.000 EU-motståndare i valet 1994. Att deras EU-motstånd inte uppmärksammades den gången berodde givetvis på att man skickligt hade lyckats skilja på riksdagsvalet i september och folkomröstningen om EU i november.

1998 är läget helt anorlunda. EU-frågan måste komma upp i riksdagsvalet. Och EU-glöden har falnat även på ja-sidan. Svenskarna har blivit allt mer kritiska. 51 procent är emot medlemskapet och bara 30 procent för (SCB maj 1997).

(Debattartikeln var införd i Arbetet Nyheterna den 12 maj 1998).