Tisdagen den 3 mars 1953 samlades ett antal ungdomar i Södertälje hos Bo Lundqvist på Fogdetorpsvägen, nära idrottsplatsen. Det var en mörk vinterkväll, då det var skönt att komma in i värmen, dricka te och äta hembakade kakor. Bo hade inbjudit ett antal vänner för att bilda en kulturförening.
Ett tiotal unga män i 18-, 19-årsåldern infann sig. Bo lade ut texten om behovet av en ungdomsförening för att berika det annars torftiga kulturlivet i Södertälje. Han talade om konst, musik och litteratur. Det gällde att motverka tidens materialism.
En del av ungdomarna hade för några år sedan tagit realexamen och var yrkesverksamma. Några studerade på gymnasiet eller på annat håll. Bo själv gick på Konstfackskolan. Första kvällen talade man ganska löst om möjliga aktiviteter. Föreningens namn togs också upp liksom valet av en styrelse.
Att Bo som initiativtagare skulle bli ordförande var självklart. Till sekreterare utsågs Rolf Lundwall, som var journalist på Länstidningen. Kassör blev Rolf Lindholm, som var banktjänsteman och hade flyttat till Stockholm. Bland förgrundsfigurerna fanns även konstfackskolestuderanden Åke Daun och Åke Landersten, som arbetade som fotograf i Stockholm.
Namnfrågan beredde en del bekymmer. Det var Rolf Lundwall som föreslog Psyché, ett grekiskt ord som betyder åt själen. Föreningen Psyché ansågs inte tillräckligt klargörande, varför det blev Kulturföreningen Psyché. Ett emblem utformades också, en stiliserad människa med upplyfta armar för att symbolisera strävandet. Som valspråk enades man om “Per aspera ad cultura”.
En programskrift på nio sidor utarbetades av Rolf Lindholm. Den skulle orientera om Psyché och locka till medlemskap. I inledningen talas om “tidens ytlighet och förflackning”. Psyché ville samla så många uppriktiga människor som möjligt för att åstadkomma en förbättring av det kulturella livet. “Medlemmen kan hänföras till vilken politisk riktning som helst, vilken ekonomisk standard som helst och till den religiösa åskådning som medlemmen själv anser vara den bästa.”
För att finansiera verksamheten betalades årliga medlemsavgifter. Ett konstlotteri med vinster som föreningsmedlemmar svarade för anordnades också. Senare utgick även stöd för studiecirkelverksamhet.
På styrelsemötena diskuterades framför allt programverksamheten. Redan i april 1953 hade man en filosofiafton och en konsert. Arkivarie Andrew Hessen-Croon hade valt temat “Vad är sanning?” för sin föreläsning på Församlingshemmet på Torekällgatan. Han skilde mellan den subjektiva eller relativa sanningen och den objektiva eller reala sanningen. Södertäljes tidigare borgmästare Jakob Pettersson med maka fanns bland åhörarna. Han verkade dock inte helt övertygad om att föredragshållaren satt inne med sanningen om sanningen.
Konserten hölls i Läroverkets aula. Huvudattraktion var den trettonåriga sopransolisten i Stockholms gosskör Thomas Fridén. Ett hundratal åhörare infann sig och fick även lyssna till pianospel av studerandena Margot Ringdahl och Torsten Ruthberg. Den senare sjöng även en sång av Grieg. Studeranden Anders Fischer läste dikter av Edith Södergran och Karin Boye. Thomas Fridén välkomnades och tackades med kraftiga applåder.
Andrew Hessen-Croon återkom i maj med ett föredrag om människans ursprung och utveckling. Hans tes var att apan kommer från människan – inte tvärtom. Det var den potentiella människan som under sin långa utvecklingsbana gav upphov till resignationsgrupper. “Hon har fött arter, och lika olämpligt som det är att kalla den potentiella människan i sitt fiskliknande stadium för fisk, lika olämpligt är det att kalla henne däggdjur, även om den somatiska kompositionen företer likheter med däggdjuren”. I utvecklingsförloppet blev människan en allt högre varelse. En serie ljusbilder illustrerade föredraget, som följdes av en livlig diskussion om tro och vetande. Kyrkoadjunkt Axel Lundberg gjorde flera inlägg.
Samma månad samlades man för att diskutera “Vad är konst?”. Inledare var Södertäljekonstnären Thorsten Thunberg. Han redogjorde för några ismer som spelat en stor roll: impressionismen, expressionismen, naivismen och surrealismen. I den livliga diskussionen deltog föreningsmedlemmarna Bo Lundqvist och Åke Daun från Konstfackskolan. Meningsutbytet fortsatte senare i Länstidningens insändarspalt.
Hösten 1953 hölls diskussionskvällar i Stadsbibliotekets läsrum, om kyrklig tro och objektiv vetenskap respektive om ungdom och ideal. Arkivarie Hessen-Croons angrepp på religionen bemöttes av kyrkoadjunkt Axel Lundberg och redaktör Sture Olsson. Har ungdomen av idag några ideal och i så fall vilka? Så ställde Rolf Lundwall frågan i sin inledning. Meningarna var mycket delade, och även denna gång fortsatte debatten i Länstidningen. Detsamma gällde en senare teaterdebatt. Vid ett annat tillfälle talade författaren Ivar Thor Thunberg i Folkets Hus om “Människan, miljön och kulturlivet”.
I januari 1954 hölls en litterär afton i Wetterholmska gården på Torekällberget. Det var en kall och snöig kväll, men en brasa flammade inomhus. Bo Lundqvist hälsade välkommen. Åke Daun läste upp en essay om matematiska vedermödor. Rolf Lindholm talade om ungdomens idealbildningar. Gösta Hellbäck presenterade skalden Coleridge med uppläsning av dikter både på engelska och i översättning av Anders Österling. Anders Fischer, Irina Hoffman och Bengt Frykman läste dikter av Psychémedlemmar. En journalist från Dagens Nyheter infann sig och skrev ett kåseri om evenemanget.
Vid ett annat tillfälle läste skalderna harald forss och Bo Setterlind egna dikter. I samband med att Winston Churchill 1953 fick Nobelpriset i litteratur inbjöds han av föreningen Psyché till Södertälje. Ett artigt brev från brittiska ambassaden meddelade dock att Sir Winston inte kunde komma. På ett annat brev, ett tiggarbrev till den stormrike härskaren i Kuwait, kom aldrig något svar. Försöken att få biskop Helander i Strängnäs till ett Psychéarrangemang ledde inte till något. Helander anklagades senare i en rättegång för att ha skrivit anonyma brev i samband med biskopsvalet.
Föreningen fick snabbt ett femtiotal medlemmar, och man började diskutera hur en egen lokal skulle kunna anskaffas. I en skrivelse från styrelsen till Södertälje stads fastighetskontor anhöll Psyché om att få disponera en obebodd fastighet på Nygatan (fastigheten nr 5 i kvarteret Skorpionen). Därav blev dock ingenting.
Man ville också sprida föreningens verksamhet till andra orter. En Stockholmsavdelning bildades. Rolf Lindholm lyckades av kyrkoherden i Klara församling få tillstånd att disponera lokaler i församlingshemmet för Psychés möten. Dit inbjöds också intresserade till ett första informationsmöte. Anslag om mötet hade uppsatts på vissa gymnasier och på Stockholms högskola. En av medlemmarna i Stockholm, Anders Lundberg, försökte även intressera ungdomar i Oslo för att starta en lokalförening där.
I maj 1954 blev vissa Psychémedlemmar inkallade till militärtjänst. De spriddes över landet. Senare gick andra samma väg eller började studera eller arbeta på andra håll än i Södertälje. De få kvarvarande aktiva medlemmarna lyckades inte hålla igång verksamheten. Psyché insomnade.
För dem som var med från början betydde dock Psyché mycket. De arbetade ideellt och energiskt. De blev goda vänner, ofta för livet. De fick vidgade vyer och intresse för fortsatta studier.