Bryter UD mot grundlagen?

Det system – eller snarare den brist på system – som gäller vid tjänstetillsättningar inom utrikesförvaltningen uppfyller inte rimliga krav på rättssäkerhet för de enskilda tjänstemännen. Det kan ifrågasättas om inte personalberedningen fattar beslut som i vissa – många? – fall strider mot regeringsformens föreskrift att avseende skall fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Det saknas ett skriftligt bedömningsunderlag för besluten om förflyttningar, med eller utan befordran. Detta påpekades av departementschefen (Sven Andersson) i proposition 1975/76:96. Det har även framhållits av UD-utredningen i delbetänkande Ds UD 1980:1.

UD-utredningen konstaterade att i utrikestjänsten sker värderingen av de anställdas skicklighet informellt och utan öppet redovisade och kända kriterier och omdömen. “Denna metod lämnar stort utrymme åt subjektiva och osäkra faktorer. All meritvärdering rymmer givetvis subjektiva inslag. Införandet av ett meritvärderingssystem skulle innebära att dagens informella och osäkra metod ersätts av en systematiserad och mindre osäker värdering, varvid såväl arbetsgivaren som de anställda är med om att identifiera de faktorer, som ligger till grund för bedömningen. Därigenom öppnas också möjligheten att bemöta negativa värderingar. Denna möjlighet står idag öppen i mycket begränsad omfattning.”

Fortfarande saknas dock ett system för meritvärdering. Kritiken häremot har ökat i omfattning och styrka. I en krympande utrikesförvaltning ställs ännu större krav på personalplaneringen. Jag har i en promemoria som i januari 1984 tillställdes administrativa avdelningen närmare utvecklat dessa tankar och särskilt framhållit att rättssäkerheten kräver ett meritvärderingssystem.

Jan af Sillén har i ett inlägg i UPF-Bladet i oktober 1984 kritiserat personalberedningen och föreslagit att den ersätts med en befordringsnämnd med annan sammansättning. Jag finner att förslaget bör genomföras. Det förefaller inkonsekvent att ha ett formaliserat antagningsförfarande och en antagningsnämnd men ett formlöst “system” för befordran. Eftersom en förflyttning inte behöver innebära en befordran borde det finnas en förflyttnings- och befordringsnämnd. Sammansättningen kunde likna antagningsnämndens. Särskilt viktigt är det att några ambassadörer med stor erfarenhet på fältet ingår.

För att nämnden skall kunna fungera tillfredsställande krävs emellertid också ett system för meritvärdering. Utformningen av ett sådant kan bli föremål för förhandlingar med de fackliga organisationerna.

UD-tjänstemännen bör kunna kräva samma garantier mot godtycke som t.ex. personalen inom försvaret och polisväsendet. Behovet är snarast ännu större inom utrikesförvaltningen på grund av spridningen av arbetsplatserna.

(Debattartikeln var införd i UD-KURIREN nr 1/85).