Inrikes utrikesförvaltning?

UD 87 anger redan på första sidan i sammanfattningen att det finns 811 personer anställda på UD i Stockholm och 597 utsända på utlandsmyndigheterna. Över 800 i Stockholm och knappt 600 på de 115 utlandsmyndigheterna med lönad personal! Proportionen förefaller osannolik, även om man utomlands får lägga till de lokalanställda.

När det gäller antalet handläggare är siffrorna också förvånande. Enligt det senaste cirkuläret om förflyttningsönskemål fanns det 339 handläggare i Stockholm och 381 utomlands. Nästan 50 procent av handläggarna i utrikesförvaltningen är således stationerade hemma på UD. Av handläggarna i Stockholm återfanns över 90 på administrativa avdelningen. Där skall dock 28 tjänster tas bort under de närmaste åren.

En allt större andel av utrikesförvaltningens personal har på senare år placerats i Stockholm. Vissa utlandsmyndigheter har dragits in, och vid andra har personalen tunnats ut. Systemet med stockholmsbaserade ambassadörer har byggts ut. UD 87 föreslår ingen brytning med trenden. Tvärtom vill utredaren gå vidare på den inslagna vägen. Han föreslår några få utökningar men många minskningar. (På den punkten har utrikesministern gått emot förslagen).

Det är kostnadsaspekten som är avgörande. UD 87 konstaterar att ungefär två tredjedelar av kostnaderna faller på utlandsmyndigheterna. De förändringar som föreslås skulle dock bara leda till en besparing på 15 à 20 miljoner kronor, av de 681 miljoner som utlandsmyndigheterna kostar (med budgetåret 1987/88 som bas).

Frågan är om de mål som uppställts för säkerhetspolitiken, utrikespolitiken, handelspolitiken, biståndspolitiken etc. kan uppfyllas av en utrikesförvaltning som i så hög grad är hemmastationerad.

Från 1985 och framåt har avgången bland handläggarna varit mer än dubbelt så stor som tidigare. Man vet inte riktigt varför, eftersom inga avgångsintervjuer förekommer. Kanske är två viktiga faktorer att möjligheterna till befordran är mindre i en krympande utrikesrepresentation och att placering på UD i Stockholm – för nästan halva antalet handläggare – inte är lockande med tanke på de låga lönerna.

UD 87 innehåller åtskilligt av intresse, men det vill synas som om utredaren har missat en huvudfaktor, nämligen utvecklingen mot en utrikesförvaltning som i allt högre grad är placerad i Stockholm.

(Artikeln var införd i UD-KURIREN nr 2/89).