Suezkanalen 1869 och 1975

När Suezkanalen återinvigdes den 5 juni 1975, efter att ha varit stängd i åtta år, gick mångas tankar helt naturligt tillbaka till den ursprungliga invigningen den 17 november 1869. Det kan vara orättvist att jämföra evenemangen, men det har sina poänger. Invigningen 1869 var en sekularhändelse och firades som sådan med den framtidstro och det patos som präglade tiden. Återinvigningen 1975 var en enklare högtidlighet, och glädjen dämpades något av det prekära läget i Mellersta Östern.

Under sexdagarskriget 1967 trängde israelerna fram till Suezkanalen och ockuperade dess östra bank. Kanaltrafiken stoppades, och ett antal fartyg – bl.a. de svenska “Nippon” och “Killara” – blev kanalens fångar. En följd av 1967 års krig var att Suezkanalens hundraårsminne passerade i tysthet. I oktober 1973 gick den egyptiska armén över kanalen och bet sig fast i Sinai. Israelerna lyckades visserligen göra en genombrytning till västra stranden norr om Bittersjöarna, men enligt “disengagement”-avtalet drog de sig tillbaka en bit in i Sinaiöknen.

Trots att israelerna inte stod många kilometer från kanalen förklarade president Anwar Sadat sedan utrikesminister Henry Kissinger hade misslyckats med att åstadkomma en ytterligare reträtt att Suezkanalen ändå skulle öppnas för internationell trafik den 5 juni 1975. Sadats utspel överraskade många, men för honom och för Egypten innebar kanalens öppnande konkreta politiska och ekonomiska fördelar. Det blev uppenbart för alla att vågspelet att gå till krig 1973 innebar en framgång. Och äntligen kunde hårdvalutaintäkterna från kanaltrafiken börja flyta in.

__________

Suezkanalens återinvigning den 5 juni var i hög grad en egyptisk manifestation. De inbjudna gästerna från världens alla hörn fick också längs vägen läsa paroller av typen “Kanalen är vår”, “Kanalen är öppen och skall förbli öppen”. I den första konvojen från Port Said till Ismailia deltog egyptiska krigsfartyg och passagerarfartyg – och som en överraskning den amerikanska kryssaren “Little Rock”.

Rolf H Lindholm Suez 1975Det blev en lång och minnesrik dag för de diplomater, skeppsredare och tidningsmän som deltog i festligheterna. Transporten i buss från Kairo till Port Said inleddes mitt i natten. För säkerhets skull opererade egyptierna med rymliga tidsmarginaler. Vid ankomsten till Port Said blev det därför ett par timmars väntan, innan president Sadat anlände. Gatorna var dekorerade med flaggor och banderoller, många porträtt av Sadat och några av shahen av Iran. Poliser i vita uniformer var utställda längs hela kortegevägen för att befolkningens entusiasm inte skulle hindra fordonen från att komma fram.

Gästerna samlades först i en trädgård i närheten av Suezkanalmyndighetens kontorsbyggnad. Där fick de tillfälle att bekanta sig med varandra. Det var ett brokigt sällskap: diplomatiska kåren, redarsocietet, militärattachéer i uniform och några prelater. Bland svenskarna fanns Peder Bonde och Christer Salén från Salénkoncernen samt Sture Linnér, UNDP:s chef i Egypten.

Själva invigningsceremonin ägde rum vid vattnet framför kanalmyndighetens byggnad. Den var enkel och kort, vilket framför allt uppskattades av dem som råkat få sitta i solskenet. Med tanke på auditoriets internationella sammansättning var det förvånande att allt försiggick på arabiska. Ingen översättning av talen fanns heller tillgänglig.

Efter president Sadats tal – han var för dagen klädd i vit amiralsuniform – fick gästerna under bussfärden till kajplatserna tillfälle att förvissa sig om Port Said-befolkningens spontana glädje. Det orientaliska folkvimlet och de högljudda glädjeyttringarna var för många dagens starkaste upplevelse. Det fanns folk längs gatorna och kajerna, i fönstren, på balkongerna och taken, uppklättrade i träd eller stolpar, i småbåtar och på färjor. Militärhelikoptrar flög på låg höjd fram och tillbaka över hamnen och staden.

Den egyptiska kryssaren “6 oktober” med president Sadat ombord ledde konvojen på dess färd från Port Said till Ismailia. Efter kom “Little Rock”, passagerarfartygen “Syria” (med diplomatiska kåren) och “Aida” (med Suezkanalmyndighetens gäster). Vid infarten i kanalen hälsades konvojen högljutt av de fartyg från många länder som låg och väntade på att senare få passera.

Längs kanalen stod egyptiska trupper uppställda i givakt på befästningar, medan fartygen passerade. Andra soldater, som inte var i tjänst, vinkade och tjoade. Det serverades lunch ombord, och efter denna kände många ett behov av en kort siesta. Färden tog sex timmar från Port Said till Ismailia. Det var varmt, men vinden svalkade. Att solen sken är en självklarhet.

Det första som sågs av Ismailia var kanalmyndighetens sönderbombade sjukhus. Kanalen gör en tvär sväng vid infarten i Timsahsjön, d.v.s. krokodilsjön, där Ismailia ligger. Fartygen ankrade, och gästerna debarkerade med hjälp av bogserbåtar och småbåtar. Glädjen tog sig åter formen av “bain de foule”. Man förstod att för dessa människor, som nyligen återvänt efter många års evakuering, är kanalen en “mor”, på samma sätt som Nilen är det för hela Egypten.

Konvojen gjorde sin färd programenligt och utan minsta incident. För grundligheten i minröjningen hade de amerikanska, brittiska och franska flottorna svarat. Den sovjetiska hade också deltagit men endast i Suezviken. Inför återinvigningen hade israelerna som en goodwillgest uttunnat sina styrkor i Sinai i närheten av kanalen.

__________

Till Suezkanalens invigning 1869 hade ett lysande följe infunnit sig med kejsarinnan Eugenie, Napoleon III:s maka, och den österrikiske kejsaren Franz Joseph i spetsen. Den egyptiske kediven Ismail stod för värdskapet med den äran. Det uppges att utgifterna för invigningshögtidligheterna den gången uppgick till 60 miljoner francs. Bl.a. gjorde hundratals av de inbjudna gästerna månadslånga Nilfärder till Övre Egypten. Festligheterna i Port Said, Ismailia och Suez tog fem dagar i anspråk.

Norge representerades 1869 av Henrik Ibsen och 1975 av en ättling till honom, som var ambassadör i Kairo. Svensken Oscar von Knorring skrev en bok om Suezkanalens invigning och om sin resa i landet: “Två månader i Egypten” (Norstedts 1873). Det är en tidstypisk bok “med 2 kartor, 16 träsnitt och lithographier”.

Officiellt uppgavs Egyptens befolkning vid denna tid till 5 miljoner, men von Knorring tillägger: “enligt hvad jag har fullt tillförlitliga grunder att antaga, uppgår den i verkligheten till närmare 7 än 5 millioner”. Hundra år senare hade Egypten officiellt 37 miljoner invånare, och huvudstaden rymde lika många människor som hela landet 1869.

Den verkliga huvudpersonen 1869 var Ferdinand de Lesseps. Han gjorde först en lysande diplomatisk karriär – med tjänstgöring bl.a. i Egypten – men anhöll 1849 om att bli satt i disponibilitet och ägnade sig därefter åt att förverkliga idén på en kanal genom Sueznäset. Det krävdes alldeles speciella egenskaper hos en man som skulle lyckas med detta vilda projekt. von Knorring skriver: “Det var, för att aflägsna ända till skymten af främmande inblandning, oundgängligen nödvändigt, att han vore en man af erkändt politiskt oberoende. Han borde likaledes ega en fullständig kännedom om Orienten, för att kunna rätta sig efter det lands vanor, der han skulle verka och vara säker om ett välvilligt tillmöteskommande så väl i Constantinopel som i Cairo; hans upphöjda åsigter och hans oegennyttiga karakter borde hafva förvärfvat honom ett allmänt förtroende och han borde redan hafva gjort sig ett namn i verlden, då han för sitt företag kunde komma att behöfva alla nationers medverkan. Hans egen tillit till framgången af det verk, han företog sig, borde slutligen vara nog öfvertygande, för att häfva alla tvifvelsmål och hans natur nog energisk, för att kunna uthärda alla strider. Huru svårt att finna så många egenskaper hos en enda man! Och dock behöfde verlden icke afvakta slutet på arbetet för att enhälligt förkunna att Ferdinand de Lesseps i sig förenade dem alla.”

Den kolossalstaty av de Lesseps som uppställdes i Port Said år 1899, några år efter hans död, förstördes i samband med oroligheterna 1956 efter Nassers nationalisering av kanalen, det israeliska anfallet och den fransk-brittiska interventionen. Till återinvigningen inbjöds ett barnbarn, grevinnan de Lesseps, som för övrigt nästan var den enda kvinnan bland de hundratals gästerna.

__________

Suezkanalen har utsatts för anfall flera gånger: under första och andra världskrigen, 1956 och 1967. Trafiken var avbruten 76 dagar under andra världskriget, flera månader 1956-57 och åtta år från den 5 juni 1967. Den egyptiska arméns övergång av kanalen och stormning av Bar Lev-linjen i oktober 1973 möjliggjorde – efter omfattande röjningsarbeten – dess återöppnande för internationell trafik. Suezkanalen är numera helt egyptisk, men den är till nytta för alla nationer.

Anmärkning: Artikeln antogs av Caj Lundgren för att införas som understreckare i Svenska Dagbladet sommaren 1975. Den blev inte publicerad, vilket enligt Lundgren berodde på en vikarie.

Bilden av mig är tagen vid återinvigningen den 5 juni 1975.

En uppdaterad version av artikeln intogs i Tidskrift i Sjöväsendet N:r 5 2013 med rubriken ”Suezkanalen 1869, 1975 och nu”.