Att vandra på Athos

Om man vill uppleva ett område som är nästan helt oberört av “modern civilisation” så kan man bege sig till det heliga berget Athos. Det är en självstyrande ortodox munkrepublik, som har bevarat sin medeltida karaktär. Det finns ännu ett tjugotal kloster som är bebodda, men antalet munkar har sjunkit drastiskt under 1900-talet. Det stora ryska klostret hade t.ex. vid seklets början nära två tusen munkar men 1968 endast tjugofem.

Berget Athos är den östligaste av de tre armar som skjuter ut från halvön Chalkidike i norra Grekland. Att ta sig dit är inte helt lätt. Man måste ordna sina papper i Saloniki, hos svenska konsulatet, ministeriet för norra Grekland och polisen. På slingriga vägar tar man sig därefter med bil eller buss till gränsstaden Ouranopolis.

Eftersom varken kvinnor eller barn äger tillträde till Athos fick den övriga familjen installera sig på hotell Xenia i Ouranopolis. Det är för övrigt ett utmärkt hotell med fin badstrand. Själv tog jag båten till Daphni, som är den viktigaste hamnen på Athos. Därifrån kan man med den enda bussen resa till den administrativa huvudorten Karyai. Vägen är brant och dålig och bussen närmast ett museiföremål.

I Karyai gäller det att få tillstånd att vara på Athos. Man anmäler sig först hos den grekiska polisens representant och får sedan – om man har tur – sitt uppehållstillstånd (Diamonitirion) av myndigheterna. Detta är ett imponerande dokument med stämpel, kvittensmärken och fyra namnteckningar. Samtidigt med mig kom bl.a. en långhårig jugoslav, som av munkarna blev uppmanad att klippa sig eller att ge sig av. Detta låter som ett skämt, eftersom munkarna själva varken klipper eller rakar sig. Jugoslaven valde att ta nästa båt tillbaka till Ouranopolis.

Besökarna är ett problem för munkarna. Enligt klosterreglerna måste de ge varje gäst mat och husrum, men idag är många kloster fattiga och har endast några få munkar. Turister är därför inte särskilt välkomna, vilket ibland märks på attityderna. Pilgrimer är däremot gärna sedda, varför en pilgrimsstav är ett goodwill-attribut. Staven kan för övrigt vara bra att ha för att kunna ta sig fram på stigarna, som hotar att växa igen, och för att skydda sig mot ormar.

Med buss kan man ta sig från Karyai till klostret Iviron, men i övrigt är man hänvisad till småbåtar längs kusterna eller till åsnestigar. Att hyra en åsna är ganska dyrt, varför de flesta kombinerar vandringar och båtfärder. Själv gick jag efter lunch i Karyai första dagen till Vatopedi, som är ett av huvudklostren. Det tog nästa fyra timmar på bergiga stigar. Mycket arbete har en gång i tiden lagts ner på att stensätta stigarna, men man orkar inte längre med att underhålla dem. I många backar har stenarna därför sköljts bort efter störtregnen. Att det är många åsnor som under seklens lopp fått göra tjänst här förstår man av att det överallt ligger tappade åsneskor.

Närheten till naturen är påtaglig. Scenerierna skiftar ständigt. Man hör inga ljud utom naturens egna. På hela vägen möter jag endast en människa, en munk på en åsna. Däremot är det gott om fjärilar, fåglar och ödlor. Vatopedi ligger, som de flesta kloster, på en mycket vacker plats. Innan jag går in på klosterområdet badar jag i havet och läskar mig med färska aprikoser.

Man måste komma till klostren före solnedgången, eftersom portarna stängs då. De stora klostren har många byggnader och är omgivna av murar. De är vackert utsmyckade och har betydande samlingar av senbysantinsk konst. Flera kloster har också berömda skattkammare och bibliotek. Tyvärr har mycket dock gått förlorat genom bränder, stölder och försäljningar.

I Vatopedi är stämningen ganska ovänlig. Den munk som tar hand om besökarna säger bara “vänta” när vi frågar om tider och platser. Jag tar en promenad utanför klostret och upptäcker att soporna bara kastas ut genom fönstren. Det ser inte särskilt idylliskt ut. Innanför murarna kämpar gräset en segerrik kamp mot stenläggningen. Kyrkan och många andra byggnader är låsta. Det mesta är litet förfallet och overkligt tomt. Tidigare århundradens myller av munkar har reducerats till några tiotal, mest gamla män. De orkar inte med underhållet.

Jag slår mig ner på en trappa och tittar på svalorna som väsnas i skymningen. De leker och jagar varandra i hög fart. I övrigt är det alldeles tyst. Några sömniga katter drar fram över gården. Man undrar hur de förökar sig, eftersom inga kvinnliga varelser – inte heller djur – får uppehålla sig på Athos. Till slut är det tid för kvällsmaten. Vi är ett tiotal personer som äter nudelsoppa med mycket olja, stekta ägg och bröd. Vi får vatten till och rödvin som smakar ättika.

På morgonen lyckas jag komma in i kyrkan och få se de härliga väggmålningarna och mosaikerna. För mat och husrum lämnar jag enligt sed en liten gåva och går vidare mot Iviron. På morgonen är det friskt, men snart blir julihettan ansträngande. Vägen är svårframkomlig, och man lär sig snabbt urskilja buskar med vassa taggar. Vid ett tillfälle ringlar en liten mörkgrön orm över vägen alldeles framför fötterna. Klostret Stavronikita, som ligger efter vägen, har några med rätta berömda målningar av Theophanes från Kreta.

En vacker väg utefter havet för sedan vidare till Iviron, där en vänlig munk bjuder på kaffe och marmeladkaka. Jag får tillfälle att bläddra igenom gästboken. Här som på andra kloster finns nästan inga svenska namn. Det är nu siestatid och spöklikt tomt. I kyrkan studerar jag några fresker som för tankarna till Hieronymus Bosch. Refektoriet pryds av marmorplattor på borden och mängder av ikoner på väggarna.

Jag följer med en båt till Lauraklostret, det äldsta och kanske vackraste på Athos. Sjön är grov, och vi känner oss som i ett nötskal. Skepparna har stor respekt för Athos. Det är ibland svårt att få tag i någon som vill gå runt spetsen, där otaliga fartyg slagits sönder mot klipporna under årens lopp. Den persiske fältherren Mardonios förlorade 300 fartyg och 20.000 man, när han ville segla runt Athos. Xerxes försökte därför bygga en kanal över näset, men den blev inte tillräckligt djup.

När vi långsamt närmar oss berget Athos (1935 meter över havet) förstår vi att den mäktiga toppen har verkat inspirerande på fantasin. Enligt en sägen är det fråga om den klippa som jätten Athos slungade mot Poseidon. Aischylos uppger för sin del att Zeus härskade från Athos. Tidigt har berget haft stor dragningskraft på kristna eremiter, och än idag bor sådana runt halvöns spets. Så småningom byggdes också kloster. Klosterlivet reorganiserades av den helige Athanasius från Trabzon, som grundade Lauraklostret år 963. Vatopedi och Iviron är också från 900-talet. Av de tjugo klostren är sjutton grekiska, ett serbiskt, ett ryskt och ett bulgariskt.

En betydande självstyrelse har munkarna haft under olika regimers beskydd. Detta gäller under den långa turkiska tiden, från 1430, och sedan Athos 1923 kom under Grekland. Dess ställning regleras nu av en konstitution från 1926. Athos styrs av en synod med en representant för vart och ett av de tjugo klostren. Synoden utser inom sig ett exekutivråd med fyra medlemmar.

I Lauraklostret hade jag turen att få se det förnämliga biblioteket och vara med om en sen kvällsmässa. Sammanringningen till mässan var konstrik och utfördes dels på ett klockspel, dels med en träklubba på en hängande planka (nagús = ljudbjälke). Det var fullmåne, och endast munkarnas säregna musik hördes i natten.

På morgonen var vi uppe klockan fyra för att ta båten klockan fem. Solen gick upp över havet i öster, och månen stod alldeles över Athos i väster. Med bussen från Iviron kom vi fram till Karyai i lagom tid för morgonmässan i Protatonkyrkan, som annars för det mesta är stängd. Det är ett slösande rikt men ändå vackert kyrkorum.

En tillfällig besökare kan inte undgå att konstatera att kontrasten blir allt större mellan Athos och världen utanför. Munkarna upplever dock inte den kontrasten som något problem. De lever sitt kristna liv enligt de föreskrifter som gällt i århundraden. Strängast är livet i de cenobitiska klostren, där man håller hårt på fattigdomslöftet, intar måltiderna tillsammans och helt avstår från att äta kött. I de idiorytmiska klostren är man något mindre sträng. Munkarna får här ha vissa personliga ägodelar och äter i allmänhet var och en i sin cell. De kloster som nämnts är alla idiorytmiska.

Athos är helgat åt jungfru Maria, men ingen kvinna har sedan 1000-talet fått komma dit, inte ens drottningar eller kejsarinnor. Kvinnoåret 1975 har inte ändrat på detta. Det finns också andra regler. Man får fotografera men inte filma eller göra bandinspelningar. Rökning är förbjuden på gatorna i Karyai. Shorts får inte bäras på Athos. Musikinstrument får man inte ha med sig, och det är förbjudet att vissla eller sjunga världsliga visor.

Man kan dra på munnen åt detta, men man bör komma ihåg att livet på Athos är mycket speciellt. Athos har i ett årtusende varit ett andligt centrum för den ortodoxa kyrkan. Munkarna ser som sin främsta uppgift att be och fasta. Av det dryga tusental som ännu finns där är de flesta gamla. De unga sluter sig ofta samman för sig i särskilt stränga kloster. Vad man oroar sig för är inte världen utanför utan hur det skall gå för Athos och dess kloster. Man hoppas på fler kallelser, för att Athos skall kunna vakna upp ur sin törnrosasömn.

(1975)