Klippboningar i Göreme och Petra

Människor har sedan urminnes tid sökt skydd i grottor. Den äldre stenåldern framstår som en grottid, eftersom så många av dess lämningar är grottfynd. Från början utnyttjade man naturliga grottor och klyftor för att söka skydd tillfälligt eller för att bosätta sig permanent. På vissa platser där berggrunden tillåter det har man emellertid också huggit ut bostäder ur klipporna. Än idag finns det människor som bor i grottor – och i vissa fall föredrar att bo där.

Av en lycklig slump har jag i år besökt Göreme i Turkiet och Petra i Jordanien. Jag har där träffat på fascinerande klippstäder som i vissa avseenden liknar varandra. Eftersom varken Göreme eller Petra ligger vid allfarvägarna är de ännu inte utsatta för massturism. För den som gör sig mödan att leta sig fram har de dock mycket att erbjuda, både i fråga om naturscenerier och kulturhistoriska utblickar.

__________

Göreme ligger i Kappadocien på det anatoliska höglandet, ungefär 30 mil sydöst om Ankara. Vi kom emellertid från andra hållet, med bil från Syrien, och övernattade i Kayseri, som är en lämplig startpunkt för utflykter. Redan landskapet är värt resan. Det är storslaget och omväxlande. Sin särskilda tjusning får dock trakten kring Ürgüp, Göreme och Nevsehir av de många formationer som den eroderade vulkaniska tuffen bildat. Här finns koner, pelare, pyramider, nålar, torn … Ibland ligger en hårdare bergart kvar som roliga toppar.

I Göremedalen finns en skog av koner. En del av dessa är stora och fulla av uthuggna kyrkor, kloster eller enskilda bostäder. Detta gäller bl.a. huvudkonen vid ingången till klippstaden Göreme. Kyrkorna är dekorerade med fresker och ger intressanta prov på gammalkristen och bysantinsk konst. Tyvärr har vandaler förstört en del av målningarna. Man har hittat över tre hundra klippkyrkor i Kappadocien. De har samma utformning som de samtida kyrkorna av sten och tegel. Eftersom man inte hade några problem med hållfastheten slarvade man dock ibland litet med mått och vinklar.

Kristendomen vann tidigt fotfäste i Kappadocien. Härom vittnar bl.a. inledningen till Petrus’ första brev. Den märkliga trakten kring Göreme har också lockat många eremiter. Ett uppsving upplevde Göreme på 300-talet, då Basilius den store, biskop av Caesarea (Kayseri), uppmanade sina trogna att bosätta sig där. Basilius hade besökt kloster och eremitkolonier i Egypten och Palestina, och han fick genom sin munkregel stort inflytande på klosterväsendets utveckling. Eremitlivet trängdes däremot tillbaka. I Göreme finns i klipporna enkla kloster med sovsalar och refektorier.

Göreme, som nu är en död stad, blomstrade från 300-talet till 1300-talet. Som mest fanns det kanske 30.000 kristna i trakten. Att man sökte sig hit berodde på att området var otillgängligt och erbjöd ett naturligt skydd i förföljelsetider. Under arabinvasionerna på 600- och 700-talen slöt sig de kristna eremiterna och munkarna samman för att försvara sig.

En kort tid i mitten på 1800-talet fanns det munkar här, och de sista kristna uppges ha lämnat Göreme 1922. Numera är de flesta klippboningarna i Kappadocien tomma, men en del används av bönderna som stall eller lagerrum. En och annan turkisk familj bor också i klipporna, som på sommaren ger bättre svalka än andra bostäder.

På senare år har man även upptäckt underjordiska städer i Kappadocien. Hittills har man funnit sex stycken, som var och en kunde härbärgera 20.000 invånare. Vi besökte den i Derinkuyu som har femton våningar och går ända till åttiofem meter under jorden. För ventilationen svarar femtiotvå luftkanaler. En nio kilometer lång tunnel förbinder denna underjordiska stad med en annan. Det är ett imponerande arbete som har lagts ner för att man skulle kunna skydda sig under orostider.

__________

Petra ligger vid Wadi Musa söder om Döda havet. Från Amman är det cirka 25 mil, och vi tog oss dit med bil. Sista biten, genom det trånga bergspass som leder in till Petra, red vi. Passet slingrar sig fram mellan mycket höga bergväggar i växlande färger. Två vattenkanaler från nabatéernas respektive romarnas tid är uthuggna i klippan längs vägen. Passet mynnar mot den bäst bevarade klippbyggnaden, skattkammaren, som lyser emot besökarna i rosafärgad sandsten.

Det är den lättarbetade sandstenen som har möjliggjort Petras tillkomst och som ger ruinstaden dess speciella tjusning. De uthuggna fasaderna har rosa-, ockra- och malvafärgade skiftningar. Den lösa bergarten passade bra till den romerska barockstil som praktbyggnaderna uppfördes i. Skattkammarens tvåvåningsfasad pryds exempelvis av pelare, friser, gavelfält, statyer och en urna i mitten högst upp – allt uthugget ur klippan.

Petra var nabatéernas huvudstad. Nabatéerna var ett arabfolk, som på 300-talet f.Kr. undanträngde edomiterna söder om Palestina och grundade ett välde som till slut sträckte sig från Damaskus i norr till Medina i söder. Petra låg där karavanvägarna Arabien-Palestina och Egypten-Mesopotamien korsade varandra. Nabatéernas religion var från början en solkult, men de dyrkade också många lokalgudar, främst Dusares i Petra.

I förbund med mackabéerna lyckades nabatéerna bevara sin självständighet till år 106 e.Kr., då deras rike införlivades med romarväldet. Petras betydelse sjönk därefter både politiskt och ekonomiskt i konkurrens med Palmyra. Många av Petras främsta byggnadsverk uppfördes dock under den romerska tiden, bl.a. en teater med tre tusen sittplatser uthuggna ur bergväggen. Ett gymnasium och ett nymfeum tillkom även.

På 400-talet hade Petra en kristen biskop. Templen förvandlades till kyrkor. Men redan på 600-talet erövrades och förstördes staden av araber. Under något årtusende var den glömd av världen. Först 1812 återupptäcktes Petras ruiner av den schweiziske forskningsresanden J.L. Burckhardt.

Mycket i nabatéernas historia förblir en gåta. Deras kultur nådde dock ganska högt, vilket bl.a. de förnämliga klippgravarna vittnar om. Själva gravarna är uthuggna ur golven i de bergrum som praktfasaderna leder in till. Det finns gravar för vuxna och för barn. Samma typ av gravar i golven såg vi för övrigt även i Göreme.

Petra är en verklig sevärdhet. Nu härskar tystnaden där, och man tycker sig försatt till en annan värld när man från bergspasset kommer ut på den skyddade högplatå där staden ligger. Att vandra i Petra är en unik upplevelse som är väl värd besväret att ta sig dit. Efter besöket kan man äta gott i en restaurang som också är uthuggen ur berget. Och den som vill leka troglodyt kan övernatta i en gammal klippboning.

(1975)