Med bil genom Sahara

Förra sommaren /1976/ upprättades reguljär lastbilstrafik genom Sahara, från Alger till Kano i norra Nigeria. Sedan årsskiftet startar en konvoj i veckan. I allmänhet ingår tio 20-tons lastbilar i varje konvoj. Vägen är nästan 400 mil lång, och bara hälften är asfalterad. Resan tar därför åtta à elva dagar i anspråk.

Varje resa genom Sahara är ett äventyr. Svårigheterna är många och faror lurar ständigt. Även om man sitter i en bekväm lastbilshytt är färden påfrestande. Chaufförerna minskar lufttrycket i däcken för att ge bilarna bättre väggrepp, för att skona fjädrarna och för att inte människor och last skall skaka sönder. Alltefter terrängens beskaffenhet kan man resa med en fart på mellan 10 och 90 kilometer i timmen.

Transportkostnaderna är höga. Man får räkna med 35.000 kronor för en last på 20 ton från Alger till Kano. Att man ändå – när det gäller vissa produkter – kan konkurrera med båt- och flygfrakt har sina särskilda skäl. Båtfrakten är billigast, men fartygen är långsamma och väntetiden utanför den överfulla hamnen i Lagos mycket lång. Lagos har slagit världsrekord med 400 fartyg i väntan på redden. Flygfrakten är dyrast men inte nödvändigtvis snabbast och säkrast. Det tar ofta många veckor att få ut varorna från tullen.

Att Algeriet tror på “La Transsaharienne” har man bevisat genom att etablera ett statligt transportbolag för denna rutt. Man är också i färd med att bygga ut vägen söderut. Någon gång nästa år hoppas man nå Tamanrasset. Enligt planerna skall en väg också byggas mellan Tamanrasset och Gao i Mali.

Ett problem är ännu att lastbilarna vanligen återvänder tomma till Alger. Någon lämplig returfrakt kan man inte få i Nigeria, Niger och Mali, som huvudsakligen exporterar jordnötter, rörsocker och olika frukter till Europa. Niger har emellertid stora uranfyndigheter, som franska, tyska och amerikanska bolag är engagerade i att söka utvinna.

__________

Det är nu över femtio år sedan en fransk expedition för första gången genomkorsade Sahara med bil. I André Citroëns fabriker hade man 1921 börjat konstruera terränggående fordon. Dessa hade vanliga framhjul men drivband av gummi bak. På så sätt kunde man bättre ta sig fram på sank eller ojämn mark, på sand och på snö. Hastighetern var högst 40 à 45 kilometer i timmen. Man utrustade fem sådana fordon för en expedition från Touggourt i Algeriet till Timbuktu i dåvarande Franska Sudan (nu Mali). Avsikten var att etablera en snabb motorfordonsförbindelse mellan Algeriet och Franska Västafrika och slå ut kamelerna som behövde sex à sju månader för att tillryggalägga samma sträcka. En kamel kan endast lastas med ungefär 150 kilo och går normalt högst 30 kilometer per dag. Den franska expeditionen lyckades nå sitt mål på 20 dagar.

En pionjärgärning av detta format krävde män av äventyrlig läggning. Citroën utsåg Georges-Marie Haardt, som var direktör vid hans bolag, och Louis Audouin-Dubreuil, som var officer med ökenvana, till ledare. Haardt och Audouin-Dubreuil skildrade expeditonen i en bok (La première traversée du Sahara en automobile), som utgavs av Plon i Paris 1923. Boken är rikt illustrerad med fotografier och teckningar. Som tidsdokument har den en speciell tjusning, även om texten saknar litterära förtjänster.

Ledarna är fotograferade i hjälteposer med tropikhjälmar, höga läderstövlar, pistoler, karta, kompass och kikare. Fordonen var försedda med kulsprutor. Man var hela tiden på franskt område, men kolonialväldet garanterade ingen säkerhet utanför garnisonsplatserna. Man framhöll det nyttiga i att Saharas invånare genom expeditionens framfart fick klart för sig hur snabbt de franska styrkorna fortsättningsvis kunde förflytta sig genom öknen.

Man kan följa expeditionen dag för dag genom det växlande ökenlandskapet, genom “fruktans land” (Hoggar) och genom “törstens land” (Tanezrouft). Eftermiddagarna är brännheta och nätterna iskalla. Tystnaden bryts endast av motorbullret, som ännu kan betecknas som “le chant du progrès”. Man upplever en sandstorm och berättar om törstens dramer. Naturen och samhällena beskrivs, liksom tuareger och negrer.

Den 7 januari 1923 är det historiska ögonblicket inne; man kör in i Timbuktu, där människorna jublar. “För första gången har bilar genomkorsat Sahara”. Den post som man har haft med sig överlämnas, och ett högtidligt protokoll härom upprättas. Stämplarna har rätt datum, men i den maskinskrivna texten är årtalet fel, 1922 i stället för 1923. Som så ofta i början på ett år har man haft svårt att ställa om sig.

Från Timbuktu gör man en utflykt med båt på Niger till Gao och Ansongo. Till nöjena hör krokodiljakt och beskådandet av vackra negresser. Därefter sker återfärden till Touggourt. André Citroën och hans hustru reser expeditionen till mötes i liknande – men lättare och snabbare – fordon. Den 24 februari möts man vid Tadjmout mitt i Sahara. “Emotion générale”. Vid återkomsten till Paris ordnas magnifika mottagningar.

Trots de stora förväntningarna tycks denna expedition ha förblivit en episod. Det skulle dröja till 1976, innan en reguljär förbindelse etablerades genom Sahara. Det återstår ännu att se om denna lönar sig i längden.

__________

Min egen erfarenhet av bilresor i Sahara är mycket begränsad. Under stationering i Algeriet 1964-1965 gjorde jag en rundtur till oaserna Laghouat, Ghardaia, Ouargla, Touggourt, Biskra och Bou Saada. Det var en lång resa, men vägarna var asfalterade och nästan utan trafik.

Något äventyrligare var det när jag i april 1965 efter ett besök på ön Djerba beslöt mig för att återvända genom öknen från södra Tunisien till Algeriet. Mellan Gafsa och El Oued var vägen ofta bara uppkörda spår i sanden, och asfalterade sträckor var ibland täckta av sanddyner som vinden skapat. Risken var stor att fastna i sanden, och läget var kritiskt många gånger. Det fanns nästan inga andra resenärer i området, och gränsposterna var nog de ödsligaste jag sett. Att jag lyckades komma fram till El Oued berodde nog mest på att Amazonen var hög och stark. Jag förstod först efteråt att jag varit dumdristig. Om man vill ta sig fram med bil genom Sahara skall man resa i konvoj och ha specialutrustning.

(1977)