Tant Holsteinsson

När jag var tre år gammal flyttade vi till Södertälje, som då hade 15.000 invånare. På sommaren bodde vi på Wikslund. Vi hyrde en liten stuga på en stor tomt, där det också fanns en tvåvånings trävilla. Båda husen var gulmålade. Det fanns gott om fruktträd, bärbuskar och blomrabatter. Som en särskild attraktion gällde en tomte av cement, som var målad i glada färger. Han såg snäll ut, hade ett ymnigt skägg och röd toppluva. På ett fotografi står jag bredvid honom bland ringblommorna och lägger beskyddande högre handen på hans axel. Men tomten var både längre och kraftigare än jag. Han stod så att han sågs bra från vägen, och det var många som stannade och tittade en stund på honom. När det började bli kallt på hösten fick han ett hölje av trä, så att han inte skulle frysa sönder.

Det är inte mycket som man minns från treårsåldern, och det man tror sig minnas har man förmodligen hört berättas senare. Pappa arbetade på järnhandeln, och mamma tog hand om mig. Jag blev också bortskämd av Anna Holsteinsson, som bodde i det stora huset. Henne minns jag väl, men det beror säkert på att hon kom på besök hos oss många gånger senare. Hennes man var lite militärisk av sig. Han lärde mig att slå ihop klackarna och göra djupa bugningar. Ibland tog han med mig på en promenad, och när vi mötte någon var han stolt över hur artigt jag hälsade. Han hade vegamössa, väst och käpp. Det roligaste minnet av honom är att han skjutsade mig i skottkärran.

Jag kan inte minnas att det regnade någon gång sommaren 1937, men däremot minns jag hur solen värmde. På alla fotografier är det också solsken, men det kanske beror på att pappa bara tog fram lådkameran när det var vackert väder. Jag hade en spinkig trehjuling med lastflak och cyklade energiskt omkring på gångarna i trädgården. Det fanns också en sandlåda i ett hörn, så att jag fick användning för lastflaket. När mamma och pappa skulle bort fick jag följa med, och då cyklade jag hela vägen fram och tillbaka. Om det blev sent fick jag sova där vi var några timmar, och sedan väcktes jag för att cykla hem i mörkret. Ibland var det ganska kallt vill jag minnas, och mörkret stod kompakt omkring oss. Det var glest mellan lyktstolparna, men det kändes alltid tryggt när mamma och pappa var i närheten.

Wikslund var ett litet paradis. Tyvärr är det borta för länge sedan och ersatt av enformiga radhus. Jag har ibland undrat vart tomten tog vägen. Han hamnade väl på en soptipp.

Men sommaren 1937 var allt som det skulle. Vi ställde ut mjölkfat åt igelkottarna, som bodde under vårt lilla sommarnöje. Tant Holsteinsson bjöd på saft och kakor. Vi satt på gjutjärnssoffan eller kaféstolarna vid klappbordet, som pryddes av en duk med korsstygnsmönster. Dagarna var en enda lång rad av äventyr.

Inne hos tant Holsteinsson var det ganska mörkt. Det hängde bastanta gardiner för fönstren, och rummen var fulla av prylar. Plyschfåtöljer med antimakasser, piedestaler med saftiga gröna prydnadsväxter eller blommor, kristallkronor, tavlor med mörka landskapsbilder eller uppförstorade fotografier av släktingar. I ett hörn stod ett svart piano med gulnade tangenter. Ovanpå bland blomvaser, nipperaskar och souvenirer tronade ett stort dryckeshorn på silverfot. Det satte fantasin i rörelse.

Också luktsinnet retades. När solen gassade på de torra träväggarna tyckte man att det luktade värme och färg. I salongen stack plyschen i näsan. När golven var nyskurade doftade det såpa. Och i köket var det rabarberpaj eller kålsoppa eller köttbullar som dominerade. Härtill kom källarlukten och vindsdoften vid tillfälliga besök i dessa regioner. Och så förstås trädgårdens alla attraktioner.

Jag fick äta så mycket jag ville av bär och frukter och grönsaker. Det fanns hallon och jordgubbar, krusbär, röda och svarta och vita vinbär. Äpplen, päron och plommon. Potatis, morötter, rödbetor, grönkål, rabarber, sallad, vitkål, blomkål, rädisor, dill, persilja, gräslök, och säkert annat som jag inte kommer ihåg nu.

Grannbarnen var mina lekkamrater, och jag bekantade mig med hundar och katter och en och annan häst, som drog flyttlass eller bryggarvagnen. På hösten hade jag mycket arbete med att kratta upp alla löv och köra dem till komposthögen. Det fanns stora träd särskilt i en allé längs häcken mot ena grannen. Man kunde vada i löven, som prasslade härligt och doftade förgängelse.

Fabror Holsteinsson dog ganska snart, så honom minns jag inte så bra, men tant Holsteinsson besökte oss många gånger senare och tog ibland med mig till Föreningen Nytta och Nöje. Hon var korpulent, bar gärna blommiga klänningar och stråhattar med konstgjorda blommor i. Hon var vänlig men bestämd och åtnjöt allmän respekt. På födelsedagarna fick jag alltid en present av henne, en gång var det en kotia, en enkronesedel som gavs ut under första världskriget. Den har jag kvar ännu.

Ett år fick jag följa med tant Holsteinsson till en julfest, som anordnades av Föreningen Nytta och Nöje. Man höll till i Oxbacksskolan, och jag minns att jag var lite blyg bland alla främmande barn och vänliga tanter och farbröder. Barnen var upprymda redan från början, och stämningen steg allt mer. Det blev vilda ringdanser kring den stora granen och långdanser genom skolan. Tomten kom med presenter och gottpåsar och frågade som vanligt efter snälla barn. Alla var tydligen snälla, för alla fick presenter och en klapp på huvudet. Från mitt grodperspektiv såg jag hur glada de gamla var över att kunna delta i vår glädje.

Några år senare, när jag redan kunde läsa, tillbringade jag många timmar på vinden hos tant Holsteinsson. Hon köpte veckotidningar och samlade dem årsvis i buntar. Det var Hemmets journal, Hemmets veckotidning, Allers familj-journal och andra. Mitt intresse gällde främst serierna, som jag slukade på löpande band. Jag satt på ett trappsteg vid fönstret, tittade ibland på alla hemlighetsfulla föremål som samlats på vinden, kände den behagliga värmen från solskenet utanför och lyssnade förstrött till ljuden i trädgården och nere i huset. Jag kände mig lika tillfreds som en spinnande katt. Vinden hos tant Holsteinsson var ett av min barndoms smultronställen. Frid över hennes minne.

(1977)