Oktoberkrigets utbrott

I trädgårdens fond stod en väldig flamboyant. När jag öppnade fönsterluckorna såg jag Ahmed i färd med att sopa upp de röda blommor som fallit ner. Det såg ut som om gräsmattan var täckt av blod. Kvastens raspande röjde den metodiske trädgårdsmästarens takt, på gränsen mellan slöhet och ansträngning. Han räfsade ihop scharlakansröda högar, som sedan bars bort i korgar.

Luften kändes ännu sval, men det var som vanligt soligt, och hettan skulle snart komma smygande. Det gällde att njuta av nuet. Jag tog några djupa andetag och kände doften från marken och blommorna. En åsnekärra klapprade förbi just när skolbussen tutade. Monika kom in genom grinden. Hon ropade nerifrån trappan att frukosten var färdig.

De grova baladi-bröden var färska och välsmakande. Ibland kändes det som om sand ingick i ingredienserna, vilket inte var osannolikt. Hygien var ett ganska okänt begrepp, och sand fanns överallt.

– Kommer du hem som vanligt, undrade Monika.

– Jag antar det, vi ska ju på middag hos danskarna i kväll.

– Jag har min kurs på Centre Culturel idag och sen tänkte jag åka till basarerna. Askkopparna som jag beställde bör vara klara nu.

Hon gick upp för att göra sig i ordning, och Hassan dukade av. Jag satt kvar och lyssnade på BBC. Det var nödvändigt om man ville följa utvecklingen i området. Lokaltidningarna kontrollerades av regimen, och de utländska tidningarna kom sent och oregelbundet. Ingenting viktigt tycktes ha hänt. Det cirkulerade rykten om att de ryska rådgivarna skulle resa hem, men BBC kom inte alls in på frågan.

Ibrahim hade dammat av bilen med en trasa. Han hoppade omkring och tog ett tag till här och där för att visa hur noggrann han var. Hela ansiktet log. Han öppnade dörren och vevade ner rutan. Jag lade kavajen i baksätet, eftersom jag visste att jag annars skulle bli svettig i onödan. I backspegeln såg jag Ibrahim vinka, innan han stängde grinden. Jag svarade med höger hand så att det skulle ses genom bakfönstret.

En helt vanlig dag hade börjat, trodde jag. På vägen ut genom Maadis lugna gator råkade jag möta ambassadören. Han gick med en handduk under armen och var på väg till klubben för en simtur. Det var hans motion. Att gå till och från klubben och att simma. Annars förflyttade han sig i tjänstebilen, med Saad vid ratten och svenska flaggan fladdrande på stänkskärmen. Vi nickade bara till varandra.

Trafiken på cornichen var ganska gles. Jag tittade emellanåt ut över Nilen och såg här och där en feluka glida fram i tidlöst majestät. När jag närmade mig bron till Rodaön var det som vanligt köer. Lastbilar, åsnekärror, bussar, hästskjutsar och personbilar i en salig röra. Alla trängde sig fram, tutade och skrek. I korsningen stod en polis och försökte bringa ordning i virrvarret. Han gestikulerade och visslade men utan större framgång. Respekten fattades. Många trotsade stopptecknet och slank förbi med en svordom eller ett leende.

På Gizasidan flöt trafiken bättre. Träden längs gatorna hade snarare gråa än gröna blad. Dammet bredde ut sig överallt, och eftersom det sällan regnade verkade hela Kairo ostädat. Jag passerade Sheraton och svängde in på Höga Dammengatan, där ambassaden låg. Poliserna i säckiga uniformer som “bevakade” ingången gjorde en ansats till honnör när jag gick förbi.

Hassan, Osman och Zein var på plats. De satt i köket och pratade. Dagens tidningar låg på skrivbordet. På första sidan den obligatoriska bilden av Sadat, som hade besökt sin hemby i deltat. I stället för att slå på luftkonditioneringen öppnade jag fönstret. Mitt rum låg mot norr, och tidigt på förmiddagen var luften svalare i skuggan utanför än inne. Jag undvek för övrigt i det längsta att använda air condition. Kontrasten blev bara ännu större mellan inne och ute, och särskilt mellan tjänsterummet och bilen.

En apelsinförsäljare hade ställt sin kärra på andra sidan gatan och ropade då och då ut sin vara. Han använde bakluckan på min bil som sittplats. Jag blev irriterad men bestämde mig för att inte ropa till honom att låta bli. Här kunde man inte betrakta bilen som helig. Man fick vara nöjd så länge den fungerade. Skrapor och småkrockar var oundvikliga i den tygellösa trafiken.

När jag hade gått igenom tidningarna och nyhetsbyråernas bulletiner kom Hassan in med teet. Han hade sin fez på huvudet. Som gammal man demonstrerade han därmed att han varit med på Farouks och paschornas tid och inte ansåg att “socialismen” hade medfört några förbättringar. Tekoppen såg ganska odiskad ut, och fatet var omaka. Jag kände irritationen stiga igen och bilda en knut i magen. Det fanns alltför många anledningar att bli förargad, eller var jag för känslig?

Medan jag läppjade på det ljumma teet läste jag än en gång igenom de viktigaste nyheterna. AFP hade ett kort telegram om att familjerna till en del ryska rådgivare hade evakuerats från Kairo. Man spekulerade inte kring orsaken. Men jag undrade. I juli 1972 hade Sadat beordrat de sovjetiska rådgivarna att lämna Egypten. Jag hade hört nyheten på en middag hos pronuntien den 18 juli, och dagen därpå stod det i tidningarna. Nu fanns det bara ett fåtal ryska rådgivare på strategiska poster i missilförsvaret. Om det var sant att deras familjer evakuerades, hur skulle man tolka det?

Jag hörde att ambassadören kom och gick in till honom med sammandraget ur den arabiskspråkiga pressen och AFP. Han hade satt sig i läsfåtöljen och höll på att avverka Beiruttidningarna. Manschetterna som stack fram ur kavajärmarna var fransiga och inte helt rena. Han hade en ful röd slips som jag antog att han köpt på rea hos Epa för många år sedan. Eftersom luftkonditioneringen i hans rum stått på sedan länge och jag glömt att ta på kavajen frös jag under skjortan.

Samtidigt som jag räckte honom nyhetsbyråmaterialet tog jag upp frågan vad som kunde ligga bakom evakueringen. Jag hänvisade till ryktena och AFP:s notis.

– Men BBC hade ingenting om det, svarade han.

Det var riktigt, men jag ansåg ändå att jag borde redogöra för ett samtal som jag hade haft nyligen med en före detta egyptisk ambassadör. Han hade i en liten krets överraskat med att påstå att Sadat i vrede hade bestämt sig för att anfalla Israel. Presidenten hade kritiserats av sina generaler för att inte vara seriös i sina planer på att återerövra Sinai. Både av politiska och ekonomiska skäl var det nödvändigt att bryta dödläget. Egypten behövde en seger efter alla förödmjukelser och var i skriande behov av inkomster från Suezkanalen och från oljekällorna i Sinai som israelerna nu exploaterade. Sadat hade hänvisat till satsningarna på krigsmakten och till att det tog tid att anskaffa vapen och att träna soldaterna. Men generalerna hade inte låtit sig nöja. De hade ganska öppet anklagat Sadat för att inte våga ett anfall. Presidenten hade blivit ursinnig och avbrutit mötet med orden “Ni skall få ert krig”. Min sagesman hade för egen del varit upprörd. Han ansåg att Sadat av personliga skäl “lekte” med Egyptens öde. Ambassadören tvivlade på att den egyptiska armén kunde mäta sig med den israeliska.

Jag sade att evakueringen kunde tyda på att det snart skulle bli krig. Nils-Erik Svensson såg skeptisk ut. Han invände att det alltid var så många rykten i omlopp i Mellersta Östern.

– Här kan man aldrig veta någonting säkert.

Det lönade sig inte att fortsätta samtalet. Jag hade tänkt föreslå ett kort chiffertelegram till Stockholm om evakueringen, men det skulle Nils-Erik inte gå med på. Det var inte hans idé, därför måste den vara dålig.

I korridoren mötte jag Elsa på väg in till Nils-Erik med posten. Jag sade i förbigående:

– Har du inte köpt nya tekoppar än?

Vi hade för någon vecka sedan på personalmötet kommit överens om att hon skulle göra inköpet, eftersom det snart inte fanns några koppar kvar. Osman slog då och då sönder en kopp mot marmorskivan när han diskade. Varför blev jag irriterad igen? Och varför lät jag min irritation få ulopp? Elsa låtsades inte höra min fråga utan gick bara vidare.

På eftermiddagen när jag höll på med min rapport om den egyptiska ekonomin hörde jag Nils-Erik skälla på vaktmästarna i korridoren. Han hade varit på besök hos en kollega ute på stan och ville duscha av sig svetten och svalka sig. Då hade han hittat en kackerlacka i det smutsiga badkaret. Det var ett stort exemplar av den platta, bruna sorten, som förgäves försökte klättra uppför badkarsväggarna. Nils-Erik ropade på Hassan som i sin tur tillkallade Osman. Det var Osman som ansvarade för städningen, och han fick en ordentlig avbasning.

– It’s disgusting, hörde jag ambassadören säga gång på gång.

Ja, det var avskyvärt, men kackerlackorna kunde Osman inte göra mycket åt. De fanns i hela huset, särskilt i köken och på gården. När man på kvällen tände kökslamporna hörde man hur det rasslade av kackerlackor som snabbt försvann bakom skåp och bänkar. Precis som trollen var de ljusskygga. En gång hade jag sett på när man lyfte locket till en avloppstrumma på gården. Först såg man en svart krälande massa, sedan klättrade hundratals kackerlackor snabbt över kanterna och försvann över gården i alla riktningar. Det hela var över på mindre än en minut.

Också i tjänsterummen fanns det kackerlackor, men man såg dem sällan. På nätterna var de framme och mumsade i bokhyllorna. Spåren av deras härjningar syntes framför allt på pärmarna till UD:s röda kalendrar och på ryggen till Foreign Affairs. Vi utgick från att det var klistret som de betraktade som en delikatess. Möjligen lockade också den socialistiskt röda färgen, eftersom UD-kalendern och Statskalendern var så populära.

Osman skrubbade badkaret, och Nils-Erik tog sin dusch.

På hemvägen kändes det klara solskenet, blomsterprakten i Maadi, andras skratt och glada leenden som ett hån mot min sinnesstämning, som jag inte kunde förklara. Jag fick vänta medan ett tåg från Heluan passerade. Det var som vanligt överfullt. Män och ungdomar hängde i klasar vid dörröppningarna, och många satt på taket.

Ibrahim hade ställt upp grinden och garagedörren, så det var bara att köra in. Sven och Charlotte som lekte på trädgårdssidan kom springande. Monika ropade att jag skulle sätta mig i solskenet på gräsmattan, där bambuträdgårdsmöblerna stod i en grupp. Hon kom strax ut med två glas Campari på en bricka.

Så här mot kvällen var det lagom varmt i solen. Man kunde njuta av tillvaron, men Monika såg att jag var nedstämd och frågade vad det var. Jag kunde bara säga att jag av någon anledning kände mig dyster.

Eftersom vi skulle bort hade vi inte tid att sitta kvar länge. Vi duschade och klädde om, och jag hann läsa för barnen innan Noura kom.

Danskarna hade en våning i Zamalek på den centrala ön, Gezira. Där fanns många ambassader, en sportklubb och flera parker. Gatorna kantades av planterade träd av olika slag, akacior, palmer, fikusar, jakaranda etc. Det var populärt och dyrt att bo i Zamalek.

Middagen var trevlig och maten god, men mina tankar var på annat håll. Elsa var också bjuden; vi låtsades att vi inte såg varandra. Samtalet kretsade kring den aktuella politiken, besvär med tjänare, utflyktsmål och semesterplaner. Monika och jag planerade en resa till övre Egypten med båt.

När vi bröt upp erbjöd jag AP:s korrespondent och hans fru att åka med oss, eftersom vi passerade Garden City på vägen hem. De självutnämnda parkeringsvakterna fick sina piastrar. Utanför ett hyreshus såg vi några ryssar med resväskor som äntrade en buss. Att det var ryssar både syntes och hördes.

– Tror du att det blir krig, frågade AP-mannen.

Han berättade att han samma dag fått ett meddelande på teleprintern, enligt vilket den egyptiska militära beredskapen höjts till högsta nivå. Han utgick från att det var ett misstag att meddelandet gått ut på det civila telexnätet; det var säkert avsett för det militära. I kombination med ryssarnas brådstörtade evakuering kunde det tyda på att Egypten skulle gå till anfall. Det fanns för övrigt också rapporter om militära transporter nattetid på järnvägar och landsvägar.

Jag noterade tacksamt denna pusselbit men nämnde för egen del bara ryktena om att de sovjetiska rådgivarna var på väg hem. Det var ju möjligt, kanske till och med sannolikt, att AP-mannen var engagerad av CIA, varför försiktighet var naturlig. Sedan vi skilts fortsatte färden längs cornichen. Det var efter midnatt, så trafiken var inget problem. Däremot lurade faror i form av åsnekärror, parkerade bilar och mötande bilar utan ljus. Mörkret var kompakt, och det var klokt att använda helljuset så mycket som möjligt. Plötsligt dök människor och bilar upp i ljuskäglan. Vi såg en liten svart personbil som kört in i en parkerad tankbil. Man försökte dra ut offren, och det var rött av blod i bilen och på vägen. Vi stannade inte. Än en gång hade slarvet och oförsiktigheten skördat offer.

Jag låg länge vaken utan att kunna somna. I medvetandet återkom minnesbilderna från olyckan. Fönsterluckorna var stängda men fönstren öppna. På så sätt fick vi in något av nattsvalkan.

På morgonen hade jag tennistid. Maadis sportklubb låg bara på fem minuters gångavstånd. På arbetsdagar spelade jag klockan sju på morgonen, men eftersom det var lördag började jag först klockan åtta. Det gjorde å andra sidan att värmen – särskilt mot slutet av timmen – började bli tryckande. Att jag somnat sent spelade också in. Det gick dåligt, och tränaren ansträngde sig inte för att ta några svåra bollar.

Efteråt duschade jag och simmade ett tag i bassängen. Sedan gick jag hem, bytte om och åt frukost med Monika och barnen i skuggan på terrassen. Jag lyssnade på BBC klockan tio, men ingenting av större intresse sades om Mellersta Östern. Ett tag funderade jag på att åka till ambassadören för att upplysa om gårdagens samtal med AP-korrespondenten och föreslå ett chiffertelegram till UD. Men jag insåg att Nils-Erik skulle bromsa.

Jag satte mig i gästrummet och läste på min läxa i arabiska. Efter två terminer med talad arabiska, Kairodialekt, höll jag på att lära mig skriftspråket. Det var ungefär som att lösa rebusar. Konsonanter och långa vokaler skrivs ut men inte korta vokaler. Dem får man gissa sig till av sammanhanget. Därtill kommer att ett lörsyckt ord i skrift kan vara verb eller substantiv, men uttalet är olika. I Koranen och i en del andra fall används tecken som anger vilken kort vokal det är fråga om. Den arabiska skriften är ett särskilt problem. Det tar tid att lära sig den, och det finns två huvudformer, en som används i tryck och en annan som används när man skriver. Det intryck man får är att man har försökt konstruera ett så krångligt språk som möjligt, och det blev arabiska.

Monika överraskade mig med nygräddade bullar till förmiddagskaffet. Vi satt på den lilla terrassen på övervåningen utanför gästrummet. En grön ödla kom ut ur klängväxten på väggen och stannade i solen på muren. Den var inte särskilt skygg, utan Monika kunde smyga iväg och hämta kameran och ta flera bilder. Då och då sträckte ödlan ut sin kluvna tunga. Den var tydligen helt nöjd med att vegetera i solskenet.

Efter lunchen åkte jag till American University. Jag hade tre dubbellektioner i arabiska varje vecka, måndag, torsdag och lördag. Lärarinnan arbetade flitigt med kritan på tavlan och det lät som om hon också hade krita på stämbanden. Eleverna var ett antal amerikanska ungdomar, några affärsmän och ett par diplomater. Allt som allt var vi knappt tio personer i ett litet klassrum med bara två bänkrader. I pausen gick vi till universitetskaféet på gården och drack kaffe, en kopp mazbut för två piaster. På hemvägen hamnade jag i rusningstrafiken. Lördagar och söndagar var ju vanliga arbetsdagar för de flesta.

När jag kom hem mötte Monika mig med beskedet att kriget brutit ut. Hon hade lyssnat på BBC. Klockan två på eftermiddagen hade egyptiska trupper inlett attacken över Suezkanalen. Den glest bemannade Bar-Lev-linjen överrumplades, och egyptiska stridsvagnar och trupper passerade kanalen på pontonbroar. Syrien hade samtidigt gått till anfall på Golanfronten.

Jag ringde till ambassadören, men vi konstaterade att det inte var mycket vi kunde göra samma dag. Nyheten var redan ute över världen, och utförligare egyptiska kommentarer var inte att räkna med förrän i söndagstidningarna. Vi kom överens om att följa utvecklingen på radion, både i de lokala och utländska sändningarna, och att ses på ambassaden på söndagsmorgonen.

Monika och jag funderade på om vi skulle säga något till barnen och kom fram till att det var hederligast att nämna att kriget brutit ut, vid Suezkanalen “långt borta”. Sven och Charlotte somnade lika lätt och sov lika lugnt som vanligt. För egen del låg jag och undrade hur kriget skulle utvecklas. De israeliska soldaterna hade visat sig vara överlägsna de egyptiska vid tidigare drabbningar. Överraskningsmomentet kunde ge egyptierna vissa initialframgångar, men utgången var osäker. När ett krig bryter ut vet man aldrig hur långvarigt det blir och hur det slutar.

Man kunde utgå från att de militära resurserna skulle sättas in där de bäst behövdes, längs fronten. Men frågan var om israelerna skulle försöka slå ut t.ex. flygfält i närheten av Kairo. Det fanns å andra sidan sovjetiska missiler som skulle skydda luftrummet. Svaret skulle vi kanske få i gryningen, men nu gällde det att försöka sova litet.

Jag väcktes av ett par kraftiga detonationer på stort avstånd. Det kunde ha varit vid flygplatsen. Ett tag låg jag och väntade på fler knallar, men det kom inga. Kanske var det luftvärnsmissiler som hade satts in.

När jag körde till ambassaden märktes ingen större skillnad i stadsbilden av att kriget börjat. Vid tankställena köade dock bilisterna för att hamstra bensin. De tankade fullt och fyllde reservdunkar. Ännu hade ransoneringen inte kommit i gång.

Jag gick igenom lokalpressen och gjorde ett sammandrag av den officiella egyptiska versionen av krigsutbrottet och den första dagens strider. När Nils-Erik kom lämnade jag utkastet till honom, och vi diskuterade preliminärt hur en eventuell evakuering av de svenska medborgarna skulle kunna genomföras. Vidare kom vi överens om att fördela informationsinhämtandet. Ambassadören skulle ta kontakt med de övriga nordiska beskickningscheferna och föreslå täta möten. Jag skulle göra en rond hos mina bekanta bland militärattachéerna, och Mats Ulfsson skulle odla sina utländska presskontakter.

Gatularmet var som vanligt, och telefonerna ringde då och då, men väntrummet var tomt, eftersom ambassaden normalt var stängd på söndagar. Det var nästan svårt att föreställa sig att förbittrade strider pågick vid Suezkanalen, bara tio mil från Kairo.

Receptionisten kom in och undrade om jag kunde ta emot en besökande som insisterade på att få tala med någon tjänsteman om en libanesisk tidskrift. Hon kunde inte bli av med honom. Det visade sig att han ville erbjuda en gratisprenumeration på en ny publikation som utgavs i Beirut. Han överlämnade ett provexemplar, och medan jag bläddrade i det försökte jag övertyga honom om att jag inte ville ha tidskriften och inte kunde acceptera ett sådant erbjudande. Men han gav sig inte utan pratade på i det oändliga. För att bli av med honom accepterade jag till slut att tidskriften skulle sändas till mig under tre månader. Han noterade namn och adress, skakade hand och gick mot dörren. Men han hejdade sig och frågade:

– Kan ni betala för flygportot?

Jag gick uppgivet med på det, och han inkasserade tre pund. Det skulle senare visa sig att tidskriften aldrig kom och att hela manövern gick ut på att lura av mig de tre punden. Andra råkade ut för samma behandling.

På kvällen hade vi gäster på middag med anledning av det planerade nya ambassadbygget. Det var den svenske arkitekten, en representant för byggnadsstyrelsen och en egyptisk arkitekt som skulle hjälpa till. Efter middagen drack vi kaffet i trädgården. Det var en mild kväll, och vi hade placerat ut några ljus med vindskydd. Samtalet rörde sig naturligt nog kring kriget och vad det kunde leda till.

Efter en stund dök några poliser upp på gatan utanför häcken och ropade åt oss att släcka ljusen och stänga fönsterluckorna. Det var mörkläggning fick vi veta. Vi drog oss inomhus. Jag utgick från att det israeliska flyget hade viktigare mål att bekämpa på Golan- och Suezfronterna, men mörkläggningen var kanske psykologiskt motiverad. Under de följande dagarna blåmålades åtskilliga fönster i Kairo, även om genomförandet var halvdant. Många hus släppte ut sitt ljus i vanlig ordning. Det fanns också byggnader där bara en del fönster hade målats över.

På måndagsmorgonen var bilen täckt av ett tunt sandlager. Det var i och för sig helt normalt att sanden lade sig över allting, men Ibrahim brukade hinna gå över bilen med sin trasa innan jag skulle åka. Jag undrade vad som stod på och tittade in i hans lilla rum på husets kortsida, med ingång direkt från trädgården. Det visade sig att Ibrahim var sjuk. Han rörde oroligt på ögonen men kunde knappt tala. Vi ringde efter en läkare som konstaterade att Ibrahim hade problem med hjärtat och behövde komma in på sjukhus. Jag var med honom dit och talade med sjukhusläkaren, innan jag åkte till ambassaden.

Vi arbetade vidare med förberedelserna för att evakuera de svenskar som ville lämna Egypten. Flygtrafiken var fortfarande avbruten, och av samtal med den brittiske flygattachén förstod jag att det skulle bli alltför riskabelt att genomföra en evakuering med flyg även om man kunde utverka tillstånd till det. Missilförsvaret gick mer eller mindre automatiskt till aktion mot inflygande föremål som inte utsände signaler av ett visst slag. På så sätt kunde man skilja mellan “friend and foe”.

Det mest realistiska var nog att inrikta sig på transport med fartyg från Alexandria. Men det kunde innebära vissa faror under färden dit från Kairo. Det visade sig också att det enda fartyg som kunde komma i fråga var ett gastankfartyg, där ingen fick röka på grund av explosionsrisken. Båten skulle gå från Alexandria till Herakleion på Kreta, och därifrån kunde svenskarna flygas hem till Sverige. Vi gjorde upp en plan, sände ut information till alla som vi kunde nå och bad om anmälningar.

Under eftermiddagen ringde UD:s personalchef och erbjöd mig förflyttning till Bern. Han tillade:

– Du har ju redan varit tre år i Kairo. Det är normalt med en förflyttning då.

Eftersom jag först ville tala med Monika om saken sade jag bara att jag skulle återkomma med besked.

Bern lät i och för sig lockande. Det betydde Europa, välordnade förhållanden, vacker natur, skidåkning i Alperna och mycket annat.

På vägen hem besökte jag Ibrahim på sjukhuset. Man höll just på att ta ännu ett EKG-prov. Jag sade några uppmuntrande ord till Ibrahim, men efteråt fick jag veta av läkaren att tillståndet var allvarligt. Han hade haft flera hjärtinfarkter och var mycket svag. Läkaren undrade också om Ibrahim drack. Jag sade att vi hade märkt några gånger att han var påverkad och att trädgårdsmästaren på vår fråga upplyst att Ibrahim brukade köpa sprit på apoteket. Det hade han gjort i många år. Detta förklarade, enligt doktorn, hans dåliga kondition.

Under en sen middag diskuterade Monika och jag dagens händelser: Ibrahims sjukdom, krigets förlopp och erbjudandet om Bern. Monika tyckte Bern verkade lockande, också med tanke på barnen. Vi beslöt att tacka ja.

När jag på tisdagsmorgonen ville besöka Ibrahim på sjukhuset var hans säng tom. Jag fick beskedet att han avlidit under natten och att kroppen flyttats till bårhuset. Begravningen skulle ske redan på torsdagen.

Sedan jag ringt Monika fortsatte jag med förberedelserna för evakueringen. Det visade sig att ett trettiotal personer, mest kvinnor och barn, ville lämna landet. Vi beställde en buss för den drygt tjugo mil långa färden till Alexandria.

På eftermiddagen gjorde vi med barnen en sedan länge planerad utflykt på Nilen. Vi hyrde en feluka med skeppare, som väntade på oss vid båtklubbens brygga i Maadi. Det var mycket avkopplande att glida fram på den breda floden, känna vinden svalka och titta på stränderna och andra båtar. Vi hade picknickkorgen med oss och åt en sen lunch. Det var svårt att tro att kriget samtidigt pågick vid Suezkanalen.

När vi närmade oss nilmätaren på Rodaöns spets var det dags att vända och börja kryssa tillbaka. Barnen dansade på det lilla däcket och vinkade glatt åt besättningarna på passerande felukor. Några hade enorma lass av lerkrukor, andra var tungt lastade med sand eller sten. Solen var på väg mot horisonten, och det blev behagligt svalt.

Ryssarna började nu flyga in krigsmateriel till Syrien och Egypten. I Kairo kunde man se Antonov 22-plan komma in för landning med jämna mellanrum. De uppgavs framför allt vara lastade med SAM 6-missiler för luftförsvaret.

Evakueringen av svenskarna inleddes lördagen den 13 oktober och genomfördes utan problem. På söndagen började en egyptisk tankoffensiv i Sinai. Den 16-18 oktober var Kosygin i Kairo, och samtidigt spreds uppgiften om att general Sharon gått över kanalen med en israelisk stridsvagnsstyrka och inlett strider på västra sidan. Kriget började ta en katastrofal vändning för araberna. Måndagen den 22 oktober återerövrade israelerna Mount Hermon på Golanhöjderna. Det första stilleståndet i kriget på kvällen samma dag bröts, och israelerna gjorde ytterligare framryckningar väster om kanalen. Som ett resultat av dessa inneslöts den egyptiska tredje armén öster om kanalen nära Suez. Ett andra stillestånd trädde i kraft den 24 oktober. Dagen därpå kom USA:s “nuclear alert” för att avvärja en eventuell sovjetisk militär intervention i Mellersta Östern. Det var första gången sedan Kubakrisen som den nukleära beredskapen varit så hög. En kompromiss uppnåddes dock i FN:s säkerhetsråd om att inga styrkor från de fem permanenta medlemmarna i rådet skulle ingå i de fredsbevarande styrkorna. Generalsekreterare Kurt Waldheim fick rådets tillstånd att överföra österrikiska, finska och svenska soldater, som då tjänstgjorde på Cypern, till krigsområdet i Mellersta Östern.

På kvällen den 26 oktober var jag ute på Kairos flygplats för att möta de första svenska FN-styrkorna från Cypern. Den 30 oktober var jag därute igen för att möta nya svenska FN-soldater. Samma dag öppnades för övrigt flygplatsen för normal trafik.

Under tiden hade vi funnit oss väl till rätta med tanken på att flytta till Bern.

Ahmed hade varit med på Ibrahims begravning, och vi talade med honom om att vi gärna ville åka till graven med några blommor. En lördag efter mina lektioner i arabiska visade han oss vägen. Kyrkogården låg i Tourah mellan Maadi och Heluan. Vi blev stoppade av en militärpostering, men sedan vi förklarat vårt ärende fick vi passera.

Vi parkerade bilen och letade oss fram till graven. I närheten fanns en hög mur, och medan vi stod vid graven såg jag att det gick vaktposter med vapen däruppe. När vi ville köra ut igen blev vi kvarhållna av vakten, som förklarade att vi befann oss på för utlänningar förbjudet område. Under tiden samlades en hop män, kvinnor och barn runt vår bil. De skrek åt oss och slog med knytnävarna på bilen. Jag bad att vi skulle bli förda till en överordnad officer. Efter någon tvekan gick vaktchefen med på detta och avdelade en man att följa med oss i bilen. Då vi körde bort kastades stenar efter bilen, och några träffade taket.

Jag anade att vi hade fått se en skymt av det ökända fängelset i Tourah, där politiska fångar hölls i förvar och enligt cirkulerande uppgifter även torterades. Monika och Ahmed fick vänta utanför en militär byggnad, och jag fördes in i ett stort mörkt rum som var nästan tomt. I ett hörn stod ett skrivbord med en lampa och bakom satt en överste som tog god tid på sig innan han såg upp från sina papper.

Sedan fick jag tillfälle att förklara varför vi kommit till kyrkogården. Vi hade inte sett några skyltar om att området var förbjudet för utlänningar, och jag tyckte att det var egendomligt att vakterna hade släppt in oss, om det nu var förbjudet område. Översten såg på mig utan att ändra en min i ansiktet och sade bara:

– You can go.

Jag tyckte att det var en ganska bra slutreplik, också för mina år i Egypten. Vi inledde nu flyttförberedelserna och bröt snart upp med våra saker och våra minnen.

(1973)