1991-1994 var Ulf Dinkelspiel (1939-2017) Europa- och utrikeshandelsminister. Han hade därmed under statsminister Carl Bildt det högsta ansvaret för Sveriges förhandlingar om medlemskap i EU. Under sin tid på UD hade han i huvudsak arbetat med handelsfrågor.

Ulf Dinkelspiel var född i Stockholm. Fadern Max Dinkelspiel var verkställande direktör i bankirfirman E. Öhman J:or, där Ulf, efter studentexamen i Beskowska skolan 1956, fick anställning ett antal år. Han blev civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm 1960. Hösten 1962 antogs han som attaché i Utrikesdepartementet. (Vi tillhörde samma attachékull).

De första utlandsposterna var Tokyo 1963-1965 och OECD-delegationen i Paris 1965-1967. Efter några år hemma på UD var han ambassadråd i Washington 1975-1979. Han blev sedan statssekreterare i Handelsdepartementet under den moderate handelsministern Staffan Burenstam Linder. 1981-1982 var han biträdande kabinettssekreterare i UD.

Ulf Dinkelspiel skrev inte några memoarer. Däremot skrev han en bok om Sveriges väg till EU: ”Den motvillige europén” (2009). Han deltog i frihandelsförhandlingarna 1970-1972, i EES-förhandlingarna 1990-1993 samt i medlemskapsförhandlingarna 1992-1994. Hans bok är en saklig och elegant redogörelse för Sveriges långa resa för att närma sig EEC, EG, EU.

När Sverker Åström blev chefsförhandlare 1970 utsågs Dinkelspiel till hans sekreterare och portföljbärare. Från början uteslöts inte ett svenskt medlemskap i EEC. Handelsdepartementet under Kjell-Olof Feldt var dock återhållsamt. Emot ett medlemskap var finansminister Gunnar Sträng samt Feldt och dennes statssekreterare Bengt Dennis. Nedväxlingen kom den 18 mars 1971 i en regeringspromemoria. Medlemskapsalternativet föll bort. Kvar stod möjligen en associering eller ett rent frihandelsavtal. Slutresultatet blev ett frihandelsavtal för industrivaror.

1988 blev Ulf Dinkelspiel svensk chefsförhandlare (under handelsminister Anita Gradin) i förhandlingarna mellan EG och EFTA om ett EES-avtal (EES = Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). EFTA-staterna ville ha nära samarbete med EG på alla områden utom utrikes- och säkerhetspolitiken. Förhandlingarna borde leda till största möjliga förverkligande av fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. I förhandlingarna var Schweiz ett problem. Man ville gå långsammare fram än de övriga EFTA-länderna.

Medan EES-förhandlingarna pågick förklarade svenska regeringen den 26 oktober 1990 – som ett led i ett ekonomiskt krispaket – att Sverige hade ambitionen att bli medlem i EG. Efter riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt statsminister. Ulf Dinkelspiel blev Europa- och utrikeshandelsminister. EES-avtalet blev klart den 22 oktober 1991. Chefsförhandlare i medlemskapsförhandlingarna blev Frank Belfrage, som också var statssekreterare i Handelsdepartementet.

Riksdagen förklarade att Sverige borde eftersträva att bli medlem i den Europeiska Gemenskapen med bibehållen neutralitetspolitik. Statsminister Ingvar Carlsson deklarerade i riksdagen den 14 juni 1991: ”Det är regeringens samlade bedömning att ett svenskt medlemskap i EG är förenligt med neutralitetspolitikens krav.”. (I själva verket övergav man successivt neutralitetspolitiken. Särskilt aktiv i den riktningen var Carl Bildt. – Min anmärkning.)

Som alla vet blev det ett ja i folkomröstningen om medlemskap i EU den 13 november 1994 (drygt 52 procent jaröster). Sverige blev därför medlem i EU från den 1 januari 1995. Däremot blev det ett nej till att införa euron också i Sverige i folkomröstningen den 14 september 2003 (55,9 procent nejröster).

Dinkelspiel konstaterade i sin bok att svenskarna hade blivit mer EU-skeptiska. Själv uttryckte han sympati för ”ett smalare men vassare EU”. Han skrev att EU-samarbetet har blivit för tungrott, för byråkratiskt och allt mer oöverskådligt. Han menade att det ligger i Sveriges intresse att medverka i försvarssamarbetet i EU. Han var för en omprövning av den svenska militära alliansfriheten. Han ville även att Sverige skulle införa euron som sin valuta.

I Ulf Dinkelspiels bok finns redogörelser för hur förhandlingar går till. Han skriver om själva tekniken för förhandlingar. Ett separat avsnitt gäller förhållandet mellan politiker och tjänstemän. Han konstaterade att det har blivit fler politiska utnämningar och satte stora frågetecken för den ökande tendensen att att göra ”politiska utnämningar” när det gäller ordinarie tjänstemannabefattningar. ”Vi ser många exempel på detta i UD”.

Det är svårt att förutse framtiden. Ulf Dinkelspiel frågade vem som för bara tjugo år sedan kunde tänka sig att Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien så snabbt skulle demokratiseras. Nu är många tidigare öststater ett problem när det gäller samarbetet inom EU. Österrike och Italien m. fl. har också blivit mindre EU-positiva. Och Storbritannien har röstat för Brexit.

Efter den borgerliga valförlusten 1994 blev Ulf Dinkelspiel chef för Exportrådet 1995-2003.