Diana Janse

Länge fanns det inga kvinnliga diplomater. Ett tidigt undantag var Catharina Stopia, som 1633 av riksrådet fick fullmakt att företräda de svenska intressena i Ryssland. Hon var änka efter Johan Möller, som 1631 blev svensk agent hos storfursten i Moskva. Om Catharina Stopia skrev jag i min bok ”Diplomatliv” (2008).

På 1950-talet kom några politiska utnämningar av kvinnor som ambassadörer. Alva Myrdal blev sändebud i Indien 1955. Agda Rössel blev ambassadör vid FN-delegationen i New York 1958. Inga Thorsson utnämndes till ambassadör i Tel Aviv 1964.

Som attachéer antogs t. ex. Ethel Ringborg 1955, Irene Larsson 1962 och Görel Palmstierna 1963. Aspiranter blev Birgitta Karlström 1965, Kerstin Asp 1968 och Karin Ehnbom 1970.

Kvinnliga utrikesministrar blev det så småningom gott om. Den första var Karin Söder (1976-1978). Senare kom Margaretha af Ugglas (1991-1994), Lena Hjelm-Wallén (1994-1998), Anna Lindh (1998-2003), Laila Freivalds (2003-2006) och Margot Wallström (sedan 2014).

Memoarer av kvinnliga diplomater har det hittills varit ont om. Diana Janse (född 1970) utgav dock 2010 boken ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”. Det är en reportagebok/dagbok om hennes två år i Aghanistan 2004-2006.

Janse tog en fil. kand. i ryska, serbokroatiska och litteratur 1995 samt en fil. mag. i samhällsvetenskapliga ämnen 1997. Hon anställdes som hubbare (Handläggare under utbildning) i UD 1999. 2000-2003 tjänstgjorde hon på ambassaden i Moskva. Efter tiden i Afghanistan kom hon till EU-representationen i Bryssel. 2010 blev hon ambassadör i Georgien och 2014 i Syrien. Från 2015 var hon under tre år utrikespolitisk rådgivare hos Moderaterna.

Janse tillträdde 2004 en tjänst som ambassadsekreterare i Islamabad men var placerad vid Sidakontoret i Kabul. Hennes uppgift var politisk rapportering. Det skulle snart bli presidentval. Hamid Karzai var interimspresident, uppbackad av USA. I Afghanistan fanns den NATO-ledda styrkan ISAF. Sverige deltog med militära observatörer i Mazar-e Sharif och skulle ta över den militära ledningen i provinsen.

Diana Janse beskriver tillståndet i Afghanistan: ingenting fungerar, inte strömmen, inte fabrikerna, inte kommunikationerna. Och framför allt inte staten. Korruptionen och vanstyret slår blint omkring sig. Afghanerna saknar brunnar, skolor, kliniker, vägar, jobb. Allvarligast är dock säkerhetsläget. Självmordsbombare slår till. Kidnappningar är vanliga. Det finns gott om minor och mängder av ryska automatvapen (AK-47 Kalasjnikov). Det blir fler och fler vägspärrar, och många vägar stängs av för trafik.

Janse träffade några krigsherrar, som härskade över sina olika områden. Resor i Afghanistan gjorde hon till Kandahar, Herat, Farah och Mazar-e Sharif. I Bamian i Hindu Kush såg hon platsen där talibanerna 2001 sprängde de berömda jättestatyerna av Buddha. Dessutom besökte hon i Pakistan Quetta och Islamabad (hennes främsta andningshål).

Diana Janse är kritisk mot vissa UD-anställda. Inspektören kommer till Islamabad men anser att det är för farligt att besöka Kabul (där man har placerat svensk personal). En personalhandläggare på UD är djupt okunnig och förväxlar Islamabad med Istanbul.

Om de afghanska kvinnornas situation berättar Janse att 99 procent gifter sig, många mot sin vilja. Giftasåldern på landsbygen är mellan tolv och sexton år, i vissa provinser så låg som tio. Kvinnorna bär burka eller chador (som inte täcker ögonen).

(April 2019)