Örjan Berner

1961 anställdes Örjan Berner (född 1937) som attaché på UD. Han hade en framgångsrik karriär med många viktiga poster: ambassadör i Warszawa 1984-1987, i New Delhi 1987-1989, i Moskva 1989-1994, i Bonn 1994-1996 samt i Paris 1996-2001.

Några egentliga memoarer har han inte skrivit. Hans senaste bok ”I revolutionens Peking; Intriger, drömmar, stormaktsspel” (2018) innehåller dock åtskilliga personliga minnen från tjänstgöringen i Peking 1968-1971 under kulturrevolutionen. Den behandlar också utförligt de säkerhetspolitiska huvudfrågorna på den tiden.

Berner föddes i Lund och tog 1960 en jur. kand. vid universitetet där. Hans första utlandsplacering var vid FN-delegationen i New York 1961-1964. Han var biträdande direktör för SIPRI 1966-1967. Efter åren i Peking kom han till Moskva (1971-1974) och som minister till ambassaden i Paris (1978-1983). Läsåret 1983-1984 studerade han vid Harvard University.

I januari 1968 reste Örjan Berner med tåg från Helsingfors till Leningrad och Moskva. Han fortsatte med transsibiriska järnvägen via Ulan Bator i Mongoliet till Peking. På perrongen där väntade hans chef, ambassadören Lennart Petri. Berner tecknar ett porträtt av Mao Zedong som person och politiker. Han gör även en historisk återblick från det första opiumkriget 1839, det andra 1856-1860, kriget mellan Kina och Japan 1894-1895, boxarupproret 1898-1901, rysk-japanska kriget 1904-1905. Qingdynastin störtas 1911, och Republiken Kina utropas. Nationalistpartiet Guomindang bildas under Sun Yat-sen. Kina splittras under olika krigsherrar. 1925 dör Sun Yat-sen och efterträds av Chiang Kai-shek. 1927 börjar inbördeskriget mellan Guomindangregimen och kommunisterna. 1932 invaderar Japan Manchuriet och upprättar lydriket Manchukuo. Under inbördeskriget gör kommunistiska styrkor 1934 en årslång reträtt, ”den långa marschen”, till västra Kinas bergstrakter. Mao tar ledningen av kommunistpartiet. 1937-1945 invaderas Kina av Japan, som besätter stora delar av landet. Bortåt tio miljoner dör av krig och umbäranden.

1949 utropas Folkrepubliken Kina av Mao Zedong sedan kommuniststyrkorna segrat över Guomindang. Chiang Kai-shek och hans trupper flyr till Taiwan. 1950-1953 pågår Koreakriget. 1956 proklamerar Mao ”låt hundra blommor blomma”. 1958-1962 lanserar Mao ”det stora språnget”. Ekonomiskt kaos, svält och umbäranden skördar 30-40 miljoner dödsoffer. I maj 1966 inleds kulturrevolutionen. Skolor, universitet och museer stängs. Kyrkor och tempel förstörs. Ledande politiker och funktionärer liksom professorer och företagsledare misshandlas och deporteras till landsbygden. 1967 rasar inbördeskrig i stora delar av landet mellan olika fraktioner. 1967-1968 tar Fokets befrielsearmé kontroll över regeringsorgan, universitet, skolor och fabriker. Blodiga strider utkämpas. Hård repression utövas med ett stort antal dödsoffer. Miljontals ungdomar sänds till avlägsna provinser för arbete i fabriker och jordbruk.

Berner promenerar och gör cykelturer i Peking. Allt är kontrollerat, påvert, förfallet och slitet i Kinas huvudstad. Man måste ha ransoneringskuponger för flertalet inköp. Han gör resor till Shanghai och Hangzhou. I Shanghai råkade han sätta ett frimärke med en Maobild upp och ner på kuvertet. Det ledde till en upphetsad stämning i hotellets lobby. Man begärde en ursäkt för det brott som han hade begått. I tjänsten fick Berner också besöka Vietnam och Nordkorea.

Relationerna mellan Kina och Sovjetunionen var spända vid denna tid. Kina hade goda relationer bara med Albanien. Ryssarna beskylldes för socialimperialism. De övriga östblocksländerna stämplades som underdåniga sovjetsatelliter. I mars 1969 utkämpade sovjetiska och kinesiska trupper häftiga strider kring Damanskijön (Zhenbao på kinesiska) i den breda floden Ussuri, nära dess sammanflöde med Amur. Den kinesiska propagandan hamrar in att krigshotet från norr är överhängande och ett anfall förestående. Samtalen med kinesiska politiker och ämbetsmän liksom med de sovjetiska diplomaterna i Peking kretsar ständigt kring detta tema.

Våren 1971 är det främsta samtalsämnet i stället den spirande kinesisk-amerikanska vänskapen. I februari 1972 besöker president Richard Nixon Kina.

Örjan Berner skrev också en bok om sin tid i Sovjetunionen/Ryssland: ”Härskarna i Kreml; Från Gorbatjov till Putin” (2014). Efter tio år i Moskva, varav fem år som ambassadör 1989-1994, hade han en unik möjlighet att beskriva den dramatiska utvecklingen. Boken är fascinerande och den historiska översikten utmärkt. Någon egentlig biografi är det inte, men många personliga upplevelser och iakttagelser återges. Här skall bara några punkter nämnas.

Michail Gorbatjov besökte Sverige i juni 1991. I augusti gjordes ett kuppförsök i Moskva, vilket misslyckades. Berner följer händelserna dag för dag och sammanfattar att det var ”en töntig kupp”. I de baltiska staternas frigörelseprocess spelade Sverige en viss roll. Berner fick ofta driva balternas sak. Med sin långa offensiv för Ryssland fick Boris Jeltsin Sovjetunionen på fall. Gorbatjov avgick som president den 25 december 1991, och Sovjetunionen upphörde att existera som stat dagen därpå. Statsminister Carl Bildt engagerade sig för att främja ett snabbt uttåg av de ryska styrkorna från de baltiska staterna och för att de militära installationer som fanns där skulle demonteras.

Berner redogör för vad som hände under Jeltsins tid fram till dennes avgång på nyårsafton 1999. Vladimir Putin blev tillförordnad statschef och valdes till president i mars år 2000. Med tiden blev Putin alltmer autokratisk. Utvecklingen i Det nya Ryssland följer Berner fram till bokens publicering 2014.

Som ett resultat av sabbatsåret på Harvard utgav Örjan Berner 1985 boken ”Sovjet & Norden; Samarbete, säkerhet och konflikter under femtio år”. Den utkom på engelska året därpå.

Efter pensioneringen har Berner haft olika styrelseuppdrag. Åren 2003-2008 var han generalsekreterare i Föreningen Svenskar i Världen.

(Maj 2019)