Lars Fredén

Om utvecklingen i Baltikum skrev Lars Fredén (född 1951) boken ”Förvandlingar; Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991” (2004). Han hade unika förutsättningar för detta, eftersom han var konsul vid det svenska avdelningskontoret i Riga (under generalkonsulatet i Leningrad) under de åren. Lika unika förutsättningar hade han för att skriva sin andra bok: ”Återkomster; Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994” (2006). Fredén var nämligen Baltikumrådgivare hos statsminister Carl Bildt under åren 1992-1994.

Lars Fredén anställdes som hubbare (HUB = Handläggare under utbildning) i UD 1982. Hans första utlandsplaceringar var i Beirut och Hongkong. 1986-1987 var han tjänstledig för studier vid Harvard University. Efter åren i Baltikum och i Statsrådsberedningen var han minister i Moskva 1995-1998 och minister i Peking 1998-2002. Sedan var han chef för den internationella avdelningen vid ESA (European Space Agency) i Paris 2003-2006. Fredén blev ambassadör i Kroatien 2006-2008 och i Makedonien 2008-2010 (med sidoackrediteringar i Kosovo och Albanien). 2010 återkom han till Peking som ambassadör och stannade till 2016.

1989-1991 bodde Fredén i Riga i Lettland men hade ansvaret även för Litauen. Det blev ett ständigt resande. Avdelningskontoret i Riga öppnades den 11 december 1989. Vid den tiden fanns det en sovjetisk här på 125.000 man i Baltikum. Fredén skriver om massakern i Vilnius den 13 januari 1991, då sovjetisk trupp intog TV-tornet och TV-huset. 15 personer omkom och ett 160-tal skadades. 60.000 protesterande människor samlades på Självständighetstorget för att skydda parlamentet. Barrikader byggdes, men något ytterligare våldsingripande blev det inte.

I Riga byggdes i januari 1991 barrikader kring parlamentet och regeringsbyggnaden för att möta ett eventuellt ryskt angrepp. Den 13 januari samlades en halv miljon människor på floden Daugavas strand för att protestera mot massakern i Vilnius. Rysk specialpolis (OMON = svarta baskrarna) besköt hotellet Rīdzene och inrikesministeriet den 20 januari 1991. Fem personer dödades och åtta sårades.

Efter de blodiga söndagarna 13 och 20 januari kom en strid ström av besökare till Vilnius och Riga, från svensk sida en riksdagsdelegation 22-24 januari och kabinettssekreterare Pierre Schori, som gjorde en baltisk rundresa 24-26 januari. I början på januari hade Fredén varit på besök i Stockholm. På UD fanns då en motvilja mot att ta ytterligare steg i Baltikumpolitiken. Sverige var också belastat genom tidigare synder mot de baltiska staterna. Man överlämnade Estlands och Litauens gulddepositioner till Sovjetunionen 1940. Man hade också erkänt den sovjetiska annekteringen av Baltikum 1940. Härtill kom baltutlämningen 1946.

Fredén var upprörd över att UD inte hade gått med på någon ökad resurstilldelning till det alltmer arbetstyngda avdelningskontoret i Riga. Den 1 juli 1991 sade han därför upp sig från posten som chef för kontoret och tog flyget till Stockholm för att diskutera överlämning till en efterträdare. Det tog skruv. På UD fick han beskedet att AK/Riga hade tilldelats det personaltillskott som man så länge hade bett om. Han tog tillbaka sin avgångsansökan och återvände till Riga.

Den 19 augusti 1991 inträffade ett kuppförsök i Moskva. Det misslyckades dock. Den 21 augusti röstade parlamentet i Riga igenom en självständighetsdeklaration. Estland hade gjort samma sak den 20 augusti. (Litauen hade förklarat sig självständigt redan den 11 mars 1990). Ryssland erkände de tre baltiska staternas självständighet den 24 augusti. Det svenska erkännandet kom (som tjugonde stat) först den 27 augusti. Sedan utnämnde Sverige ambassadörer i Riga, Vilnius och Tallinn. Den 6 september erkände Sovjetunionen (som fortfarande existerade) de baltiska staternas självständighet. I november fick Fredén att erbjudande att arbeta i Statsrådsberedningen i en säkerhetspolitisk analysgrupp direkt under statsministern.

En pinsam episod i den svenska Baltikumpolitiken utspelades under utrikesminister Sten Anderssons besök i Estland, Lettland och Litauen i novemer 1989. Han åtföljdes av 17 medarbetare och 25 journalister. På en fråga från ett svenskt TV-team: ”Är Estland ockuperat? Ja eller nej?” svarade Andersson till slut nej. Fredén menar att Sten Andersson i stället hade kunnat säga: ”I juni 1940 blev Estland ockuperat men sedan hösten samma år har alla svenska regeringar betraktat landet som annekterat.”. Ännu allvarligare var egentligen utrikesministerns svar på en presskonferens i Vilnius några dagar senare att det bara var ”en minoritet” i Baltikum som ville ha full självständighet.

Lars Fredén var den förste utländske diplomaten som var fast bosatt i Riga sedan 1940. Det gav honom en stark position. Han träffade de ledande politikerna i folkfronterna. Som ett exempel kan nämnas att han sedan han anlänt till Vilnius den 21 augusti 1991 (efter kuppen i Moskva) uppsökte statschefen Landsbergis på dennes kontor och tillbringade kvällen där. (Fredén hade varit på semester. Han hade parkerat sin bil på flygplatsen i Milano och deltagit i ett möte på UD den 19 augusti. Han flög sedan ner till Milano för att därifrån köra tillbaka till Riga via Vilnius.). Landsbergis sade att den misslyckade statskuppen innebar ett helt nytt läge, ett revolutionärt ögonblick, som det gällde att utnyttja. Litauen tänkte flytta fram positionerna. Leninstatyn revs under jubel den 23 augusti. Kommunistpartiet förbjöds. KGB-byggnaden förseglades.

Fredéns andra bok, som är mycket utförlig, handlar framför allt om de baltiska ländernas förhandlingar med Ryssland om de sovjetiska förbandens bortdragande och om hur Sverige – i nära samarbete med Vita Huset i Washington – agerade bakom scenen för att främja en lösning. Statsminister Carl Bildt var personligen starkt engagerad i detta. Ett annat problem gällde de ryskspråkigas ställning i Lettland och Estland, särskilt medborgarskapsfrågan. I gränsfrågorna hade Estland och Lettland önskemål att återfå vissa områden som hade tillhört dem under den tidigare självständigheten. Här lämnade Sverige inget stöd.

Svårast att lösa när det gällde det ryska militära tillbakadragandet var radaranläggningen Skrunda i Lettland och örlogsbasen Paldiski i Estland. Även här lyckades man dock till slut.

Lars Fredéns böcker är mycket väl dokumenterade. De har såväl noter som kronologier över utvecklingen i de olika baltiska staterna.

(Juni 2019)