Lars Danielsson

Mest känd är Lars Danielsson (född 1953) som statsminister Göran Perssons närmaste medarbetare under tio år när det gällde utrikes- och EU-frågor. Efter tsunamikatastrofen på Annandag jul 2004 utsattes Danielsson för ett massivt mediadrev och utsågs till syndabock för den tröghet som UD och regeringskansliet visade de första dagarna.

Danielsson föddes i Halmstad, där båda föräldrarna var lärare. Som tolvåring fick han sommaren 1965 åka till en internationell barnby i Bloomington, Indiana. Han gick i realskolan och läroverket i Halmstad och tog studenten 1972. Ett läsår hade han tillbringat som stipendiat på Edison High School i Huntington Beach, Kalifornien.

Efter studenten gick Danielsson på Socialhögskolans förvaltningslinje i Göteborg. Han tog socionomexamen 1976 och arbetade sedan på kommunkansliet i Laholm, där han tidigare hade praktiserat. 1980 flyttade han till Stockholm. Han hade sökt in på UD och antogs som en av sexton handläggare under utbildning (HUB-are) bland över femtonhundra sökande.

Danielsson uttryckte intresse för att komma till Kina på sin första utlandspost. Han tjänstgjorde på ambassaden i Peking 1981-1984. Före utresan till Kina hade han fått tillfälle att under ett halvår intensivstudera kinesiska. I hans arbete ingick ekonomisk rapportering och exportfrämjande. Från ambassadens sida fick man avråda alla entusiastiska svenska försäljare, som inte hade stora ekonomiska resurser i ryggen, från att ödsla för mycket tid på Kina.

1984 kom Danielsson till den svenska delegationen i Genève och stannade till 1988. På höstarna åren 1985-1988 satt han i femte utskottet i FN:s generalförsamling i New York, där budget- och finansfrågor diskuterades. Hösten 1988 återkom han till Stockholm. I december fick han en förfrågan om han ville arbeta med utrikesfrågor på Statsrådsberedningen. Han började i januari 1989 och stannade till augusti 1991. I sin bok ”I skuggan av makten” (2007) skriver Danielsson en del om tiden då Ingvar Carlsson var statsminister.

Hösten 1991 blev Lars Danielsson ambassadråd vid FN-representationen i New York. I september 1994 fick han ett erbjudande från Ingvar Carlsson att bli chef för SB:s utrikesenhet med ambassadörs ställning. På den posten kom han att stanna i tolv år (från 1999 som statssekreterare). 1995 blev Göran Persson statsminister och stannade till efter valförlusten 2006. Danielsson skriver en hel del om åren med honom. Under tre år ledde Danielsson Försvarsberedningen.

Från 1 januari 1995 var Sverige medlem i EU. Sverige agerade för den snabba utvidgningen av EU med nya medlemmar från Öst- och Centraleuropa. Första halvåret 2001 var Sverige för första gången ordförandeland i EU. Toppmöten hölls i Stockholm i mars och i Göteborg i juni. Huvudfrågor var utvidgningen, sysselsättningen och miljön. Det gick mycket bra för Sverige. Göran Persson stortrivdes i rollen som ”ordförande i Europa”. I maj 2001 reste han till Nordkorea och hade ett långt möte med Kim Jong Il. Han fortsatte sedan till Sydkorea.

Till EU-toppmötet i Göteborg kom också president George W. Bush. Det blev motsättningar mellan EU och USA när det gälle Kyotoprotokollet om begränsning av utsläpp av växthusgaser. EU var för och USA emot. Störst uppmärksamhet i media fick de omfattande kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet där. De påverkade dock inte deltagarna så mycket, eftersom möteslokalerna låg i Svenska Mässan.

2003 kom folkomröstningen om EMU, som nej-sidan vann. Det var en motgång för regeringen. En annan gällde den fria rörligheten för arbetskraft inom EU. Göran Persson ville ha övergångsregler. Man fruktade ”social turism” med ett omfattande missbruk av socialförsäkringssystemet. Regeringen stod ensam i sin uppfattning om att ha övergångsregler, så nederlaget var ett faktum. I praktiken blev inflödet av arbetskraft inte särskilt stort.

Danielsson skriver om Göran Perssons nätverksarbete med europeiska regeringschefer. Det är intressant att läsa vad som står i boken om Tony Blair, Jacques Chirac och Gerhard Schröder. Det var överraskande att Chirac inte drack vin. Han drack alltid öl och i svenska sammanhang snaps. Schröder var egentligen emot en snabb utvidgning av EU med tio nya medlemsländer, men på toppmötet i Göteborg gav han med sig efter ett samtal med Göran Persson mellan fyra ögon. Kanske ville Schröder hjälpa Persson, som skulle få utstå kritik för att polisen inte lyckades hålla demonstranterna stången. Persson ställde sedan upp för att hälpa Schröder under dennes valrörelse 2002.

Under statsbesöket i Sverige 1997 var president Boris Jeltsin ”förvirrad”. Göran Perssons besök i Sydafrika 1999 blev ett misslyckande. Den stora kultur- och musiksatsningen blev en flopp. I övrigt var besöket framgångsrikt, men media beskrev det genomgående som ett fiasko. En detalj kan förstöra helheten.

Den 10 september 2003 mördades utrikesminister Anna Lindh. Kampanjaktiviteterna inför EMU-omröstningen ställdes in.

Av naturliga skäl står en hel del i Danielssons bok om flodvågskatastrofen den 26 december 2004 och dess följder. Danielsson var på Rosenbad för att rensa sitt skrivbord. Han hade på morgonen sett på TV att en jättelik flodvåg svept över stora delar av Sydostasien. Vid åttatiden talade han med Göran Persson. De hade som vana att i princip varje morgon tala med varandra om ”läget”. De kom överens om att följa utvecklingen av vad som skett i Sydostasien. Danielsson kom också ihåg att han haft telefonsamtal med kabinettssekreterare Hans Dahlgren på UD. Denne uppgav dock att de båda inte hade haft någon kontakt förrän dagen därpå. Turerna kring detta blev många sedan Katastrofkommissionen publicerat sin rapport den 1 december 2005. Media satte igång ett drev mot Danielsson, som utsågs till syndabock för att de svenska hjälpinsatserna hade satts igång så sent. I sak hade frågan naturligtvis ingen betydelse. Alla kände till katastrofen och kunde informera sig. UD och andra myndigheter behövde inte sitta och vänta på några instruktioner från Statsrådsberedningen.

Mediadrevet mot Danielsson fick enorma proportioner. Särskilt AB och Expressen uppträdde helt hämningslöst. AB hade t.ex. vid ett tillfälle en bild av Danielsson på första sidan med ordet LÖGNARE i versaler.

Danielsson har ett utförligt kapitel om Katastrofkommissionen, KU och JO. Han tog ”time-out” ett tag genom att ta ut en del av all innestående semester som han inte hade kunnat ta ut tidigare. Han flydde till familjens sommarställe på Öland. Efter offentliggörandet av JO:s beslut den 29 augusti 2006 med resonemang om Danielssons trovärdighet ville han bara bort. Han tog bilen och körde söderut. Göran Persson ringde honom från ett valmöte i Växjö. De resonerade en stund och kom fram till att han kunde säga till pressen att Danielsson inte skulle komma tillbaka som statsministerns statssekreterare när han återgick i tjänst. Journalisterna rapporterade kort och gott att Danielsson hade ”avgått”. Danielsson fortsatte med bilen till Nederländerna och letade sig sedan tillbaka till Stockholm.

Efter valförlusten 2006 avgick Göran Persson. Lars Danielsson återgick till sin tjänst på UD men fick under ett halvår inga arbetsuppgifter. Utrikesminister Carl Bildt antydde i en intervju med DN att han inte ansåg det självklart att Danielsson skulle kunna arbeta vidare på UD. Av kabinettssekreteraren Frank Belfrage fick Danielsson beskedet att ”Carl känner mycket starkt i denna fråga”.

I sin andra rapport ansåg Katastrofkommissionen att Danielsson hade varit för passiv under de första dagarna och att han givit en felaktig bild av hur aktiv han varit. För det förtjänade han kritik.

I augusti 2007 hade Danielsson ännu inte fått några meningsfulla arbetsuppgifter på UD. 2008 utsågs han dock till generalkonsul i Hongkong och Macau. 2011-2015 var han ambassadör i Sydkorea och 2015-2016 i Tyskland. Sedan 2016 är han Sveriges EU-ambassadör i Bryssel.

(Juni 2019)