Tomas Bertelman

Det var inga diplomatminnen i vanlig mening som Tomas Bertelman (född 1945) gav ut 2019. Boken har titeln ”Från ett kallt krig till ett annat; Stockholm, Leningrad och Moskva 1983-2012”. Bertelman hade samlat några längre rapporter men kompletterade dem med ett kapitel om den politiska bakgrunden och ett annat om Rysslands väg sedan 2012 (då Bertelman lämnade posten som ambassadör i Moskva).

Bertelman började som aspirant på UD 1971. 1975-1977 tjänstgjorde han i Sekretariatet för framtidsstudier och skrev då bl.a. en studie med titeln ”Politik och råvaror”. Hans första utlandsplaceringar var i Hanoi, London och Moskva. 1988-1989 var han generalkonsul i Leningrad. 1989-1992 arbetade han som kanslichef vid Riksdagens utrikesutskott. Han var ambassadör i Madrid 1995-2000, i Riga 2000-2003, i Warszawa 2005-2008 och i Moskva 2008-2012. 2003-2005 var han chef för Regeringens sekretariat för samordning av säkerhetspolitiska underrättelsefrågor. 2014 gjorde han på försvarsministerns uppdrag en utredning (Fö 2013:B) ”Internationellt försvarssamarbete. Effektivitet, solidaritet, suveränitet”, i vilken föreslogs en studie, helst tillsammans med Finland, av effekterna av ett Nato-medlemskap.

Som sovjetolog har Bertelman mycket att säga om utvecklingen i Sovjetunionen. Han kom till Moskva i början på 1980-talet, då säkerhetsläget var alarmerande och man till och med fruktade för ett krig. 1979 hade Sovjetunionen börjat utplacera kärnvapenbärande medeldistansrobotar (SS-20) i Europa. I slutet av samma år kom den sovjetiska inmarschen i Afghanistan. 1980 valdes Ronald Reagan till amerikansk president. Han ville utveckla ett rymdbaserat missilförsvar (”Star Wars”). I Moskva såg man detta som en satsning på en amerikansk s.k. förstaslagsförmåga, d.v.s. förmåga att slå ut de sovjetiska vedergällningsstyrkorna. Detta uppfattades som ett hot mot den ömsesidigt garanterade förstörelsen och därigenom mot den strategiska balansen.

Sovjetunionen drabbades av en ekonomisk kris genom ekonomisk stagnation och fallande oljepriser. De sovjetiska ledarna var gamla och sjukliga: Brezjnev, som efterträddes av Andropov, som i sin tur efterträddes av Tjernenko. 1983 utplacerades amerikanska Pershing II-missiler och kryssningsrobotar i fem västeuropeiska länder.

Sveriges relationer med Sovjetunionen var i början av 1980-talet dramatiska genom ubåtskränkningarna i Gåsefjärden 1981 och i Hårsfjärden 1982. Ubåtskommissionen pekade 1983 ut Sovjetunionen som ansvarig makt.

1983 sköt sovjetunionen ner ett sydkoreanskt passagerarflygplan. Det året var man också nära ett krig av misstag.

Bertelman citerar en utredning som han gjorde för Försvarsdepartementet 1983: ”De sovjetiska rustningarnas drivkrafter”. Året därpå skrev han en annan rapport för Försvarsdepartementet: ”Sovjetiska operationella principer – Finns sådana?”. Den var hemlig men har numera avhemligats. Under tjänstgöringen på ambassaden i Moskva skrev han 1985 en rapport om ”Sovjetisk syn på svensk neutralitetspolitik under efterkrigstiden”. De har också avhemligats.

Stort intresse har Bertelmans syn på utvecklingen i Ryssland. Han är skeptisk när det gäller landets modernisering. 2012 inträffade ett radikalt skifte. Vladimir Putin var åter president och kväste brutalt demokratidemonstrationerna i Moskva. Den ryska politiken skärptes markant, särskilt efter 2014. Den blev auktoritär och centraliserad. Bertelman anser att en långsiktig stagnation i Ryssland är sannolik. Ekonomiskt är landet svagt; dess BNP är ungefär som Spaniens. Han drar paralleller mellan tsarriket, sovjetväldet och Putins Ryssland. Enväldet, imperiet och byråkratin är konstanter, liksom korruptionen. Ryssland är europeiskt och asiatiskt. Asiatisk despoti har man tillägnat sig.

Utrikespolitiskt finns det viktiga händelser under Putins tid: kriget mot Georgien 2008, införlivandet av Krim 2014 och striderna i Ukraina.

(December 2019)