Författaren Lars Göransson (1919-1994) förbryllade sin samtid med ett mycket tillbakadraget liv efter publiceringen av några novellsamlingar, som blev mycket uppmärksammade. Han debuterade 1944 med ”Den förvirrade guden”. 1949 utkom ”Sälla jaktmarker”, som anses vara hans bästa bok. Samma år fick han Svenska Dagbladets litteraturpris. 1954 publicerades ”Evrydike”. Göransson gjorde översättningar ur ett antal verk av Søren Kierkegaard. Han skrev sedan på romaner, men ingen blev färdig och kom ut.

Göransson bodde på Nannylund nära Beckholmsbron på Djurgården. Han gick i Carlssons skola, i Nya Elementar vid Hötorget och på latinlinjen i Östra real (studentexamen 1939). Efter värnplikten reste han runt och uppträdde som trollkarl och ordnade revyer vid förströelsedetaljen under andra världskriget.

Lars Göransson älskade i litteraturen Montaigne, Balzac, Keller, Tolstoj, Kafka, Proust och främst Tjechov. I musiken satte han Beethoven, Tjajkovskij, Sibelius och Nielsen främst. Hans egna litterära landskap var Stockholm, skärgården, Gotland och Skåne.

Tillsammans med hustrun Birgitta (Nina) flyttade han runt till ett antal småstäder och bosatte sig sedan från 1967 till sin död i Helsingborg. Några av hans beundrare letade men fann inget telefonnummer och ingen adress. Hans fru sade senare: ”Vi var lyckliga, vi levde bara för varann, vi behövde inte mer”.

Per Wästberg kände honom sedan de stött ihop på Sigtunastiftelsen. Wästberg var då 17 år. Senare fick han ett vykort från Göransson: ”Sök mig inte!”. Enligt Wästberg är Göransson 1940-talets främste novellist, trots Lars Ahlin och Stig Dagerman.

”Sälla jaktmarker” utgavs på nytt av Svenska Akademien 1999, med ett förord av Per Wästberg. I den utgåvan ingår också ett utdrag ur ”Fugatorium” – opublicerade anteckningar.