En bok om de svensk-marockanska förbindelserna utgav Peter Bruce (född 1945) år 2019: ”Sverige-Marocko; Kulturer som möts”. Bruce var ambassadör i Rabat 2000-2004, med sidoackreditering i Mauretanien.
Peter Bruce anställdes som aspirant på UD 1969. Hans första utlandsposter var vid ambassaderna i Budapest, Islamabad, Rom och London. 1992-1995 var han ambassadör i Abidjan (Elfenbenskusten) med sidoackrediteringar i Burkina Faso, Togo och Benin. Därefter var han UD:s inspektör i två omgångar 1996-2000 samt 2005-2010.
Bruces bok börjar med en återblick på Marockos mer än tusenåriga historia. Ett kapitel handlar om ”Sidi Mohamed – en nytänkande sultan”. Han var sultan från 1757 till sin död 1790. 1788 hade dock två av hans söner gjort uppror mot fadern. En av sönerna, Mulay Yazid, utropade sig själv till ny sultan. Under sin långa regeringstid ville Sidi Mohamed successivt öppna Marocko för handel med de kristna europeiska makterna. Han förstärkte också Marockos marina resurser med syftet att förmå de europeiska makterna att ingå freds- och handelsavtal, ställda inför hotet att få sina handelsfartyg kapade av marockanska fartyg.
Sverige var ett av de länder som betalade tributer till barbareskstaterna för fri passage. Freds- och sjöfartsavtal ingicks med Alger 1729, med Tunis 1736 och med Tripoli 1741. Med Marocko avslöts ett freds-, handels- och sjöfartsavtal 1763. Svensk förhandlare var Peter Kristian Wulf. Han utsågs 1765 till konsul och bosatte sig i Rabat. Från 1776 verkade svenska konsuler i Tanger under närmare hundra år.
Gustav III utväxlade brev med Sidi Mohamed. Gustav IV Adolf förklarade 1802 att han var villig att årligen betala högst 20.000 piaster till sultanen som en fredsavgift. 1843 föreslog Danmark att man tillsammans med Sverige-Norge skulle uppta förhandlingar med den marockanske sultanen om att avskaffa de årliga tributerna. Ett avtal härom ingicks 1845.
Ett märkligt öde hade Jacob Gråberg. Han kom som konsulatsekreterare till Tanger 1816 men utvisades av sultanen i januari 1822. Lokalt hade han länge titeln vicekonsul, och från 1821 var han konsul. Att han utvisades berodde på att han var engagerad i leveranser av bland annat vapen från Gibraltar till upprorsmakare i Tétouan. I december 1822 utnämndes Gråberg till svensk och norsk generalkonsul i Tripoli, vilket innebar en befordran och högre lön. Sommaren 1828 uppmanades han att ansöka om tjänstledighet och beordrades att bege sig till Livorno.
Gråberg var mycket språkbegåvad. Han talade och skrev på åtta språk och hade vissa kunskaper i 27 andra. Han bosatte sig senare i Florens, där han ägnade sig åt ett omfattande vetenskapligt författarskap. Hans bok ”Specchio geografico, e statistico dell´ impero di Marocco” trycktes i Genua 1834. Han blev medlem av otaliga akademiska och lärda samfund och överhopades med utmärkelser. Av påven förlänades han grevevärdighet: Gråberg di Hemsö (Hemse på Gotland var hans födelseort).
Barbareskstaterna (även kallade Barbariet) uppträdde länge som sjörövare och avstod från kapningar om de fick tributer. Många kristna från kapade handelsfartyg togs även som slavar. Bruce nämner några svenska böcker i ämnet: Marcus Berg, ”Beskrifning öfwer Barbariska Slafweriet uti Kejsaredömet Fez och Marocco” (1757, 1961), Olof Agrell, ”Bref om Maroco” (1796) och ”Ytterligare Bref om Maroco” (1807) samt J. H. Krëuger, ”Sveriges förhållanden till Barbaresk Staterna i Afrika” (1856). Ännu en redogörelse är Eskil Borgs ”Svenska konsuler och slavar i barbareskkaparnas Tripoli” (1987).