2018 utkom boken ”Diplomati i skjortärmarna” av Åke Malmaeus (1911-1985). Det var sonen Jan Malmaeus som överförde de 355 maskinskrivna sidorna till digital form och ombesörjde publiceringen. Åke Malmaeus hade ägnat mycket tid åt att skriva ner sina minnen efter pensioneringen 1976, och han blev klar hösten 1984.

Åke Malmaeus var född i Örebro och växte upp i en välbärgad familj. 1935 tog han en jur. kand.-examen i Uppsala. Efter militärtjänsten kom han in som attaché på UD 1937. Hans första utlandsposter var i Madrid/Barcelona och Paris. Efter några år hemma på UD var han vicekonsul och handelsattaché i San Francisco 1943-1945 samt förste legationssekreterare i Washington 1945-1949. Från 1950 var han byråchef på UD:s handelsavdelning och åren 1956-1959 utrikesråd och chef för handelsavdelningen. 1959-1963 var han ambassadör i Turkiet. Åren 1964-1969 tjänstgjorde han som chef för UD:s administrativa avdelning. Från 1969 till pensioneringen 1976 var han ambassadör i Canada.

I sina memoarer skriver han först om sin släkt och sin barndom och därefter om studieåren i Uppsala 1930-1935. Han gick på latinlinjen på Karolinska läroverket i Örebro i nio år ända fram till studentexamen 1930. Han trivdes inte och hade oturen att få skolans mest fruktade lärare som klassföreståndare hela tiden. Under Uppsalaåren gjorde han 1931 en resa till Baltikum och Polen, 1933 till Sovjetunionen samt 1934 en tre månader lång motorcykelfärd till Palestina. Han tänkte länge bli tidningsman. 1935 flög han till Paris, där han bättrade på sin franska och skrev artiklar som togs in i ett antal landsortstidningar. Han var sedan några månader i London, där han ägnade sig åt intensiva språkstudier, eftersom han nu hade bestämt sig för att söka in på UD. Under en vistelse i München bättrade han på sin tyska. För att få nödvändig praktik före inträdesproven till UD arbetade han fyra månader på Exportföreningen och därefter tre månader på SKF:s kontor i Paris. I den familj där han var inackorderad träffade han sin blivande hustru, kanadensiskan Mary-Elizabeth McIntyre. De gifte sig 1938.

Malmaeus skriver om sin tid som attaché i inbördeskrigets Spanien 1938-1939. Beskickningen fanns i Barcelona på den republikanska sidan. Man utsattes för bombningar av Francosidan. Mot slutet evakuerades beskickningen till Perpignan i Frankrike. 1939-1941 var Malmaeus attaché i Paris. Han skriver om livet där under den tyska ockupationen. Sverige hade flera skyddsmaktsuppdrag för andra länder.

Efter återkomsten till Stockholm 1941 placerades han på UD:s sjöfartsbyrå. Han kom sedan att syssla med handelsfrågor i 18 år och blev från 1956 chef för handelsavdelningen. Han deltog i förhandlingar för att tillfredsställa Sveriges behov av många olika varor. Också efter kriget var det hårda förhandlingar. De otrevligaste som han någonsin upplevt var med Polen 1951. Sjuttio procent av Sveriges energibehov täcktes genom import av kol och koks därifrån. Kring nyåret 1959 kände sig Malmaeus totalt nerkörd och utled på sitt arbete. Han blev sjukskriven. Diagnosen löd på ”allmänt trötthetstillstånd med akut överansträngning”. Efter ett par månaders tjänstledighet kände han sig fullt återställd och återupptog sitt arbete. Redan dessförinnan hade han erbjudits sändebudsposten i Ankara.

Hösten 1963 fick Malmaeus erbjudandet att bli chef för UD:s nyorganiserade och förstärkta administrativa avdelning. Han tackade nej men utsattes för påtryckningar och accepterade till slut under protest. Det administrativa chefskapet ansågs vara utrikesförvaltningens kanske mest utsatta och otacksamma post.

I sina memoarer är Malmaeus mycket utförlig om det hårda arbetet (”i skjortärmarna”) men är ganska förtegen om privatlivet. De 354 sidorna vittnar om att UD-livet ofta är något helt annat än en glamorös tillvaro under kristallkronorna.