Det är inte längre så vanligt att svenska diplomater skriver traditionella memoarer. De som anser sig ha något viktigt att berätta väljer ofta i stället att redogöra för ett visst land eller för betydelsefulla internationella frågor. Lars-Göran Engfeldt (född 1944) har funnit en mellanform i sin bok ”Diplomati i förändring; I UD:s tjänst 1965-2009” (2019). Han berättar en del om sin UD-karriär men koncentrerar sig på miljöfrågorna, som han arbetade med i flera omgångar, bl. a. som miljöambassadör 1998-2002. Han hade även några bilaterala chefsposter, som ambassadör i Nairobi 1993-1998 och i Belgrad (Serbien – med några sidoackrediteringar) 2002-2007.

Fadern Stig Engfeldt var också diplomat. Han började som attaché 1941 och avled som generalkonsul i Montreal 1969. Efter en fil. kand. kom Lars-Göran in på UD som attaché 1965. Hans första utlandsposter var på generalkonsulatet i Västberlin (som också bevakade utvecklingen i DDR) 1966-1968, vid FN-representationen i New York 1968-1970 samt vid delegationen hos de internationella organisationerna i Genève 1971-1973. I New York var han handläggare för Sveriges miljöinitiativ om en global FN-konferens om den mänskliga miljön 1972. Denna första miljökonferens hölls i Stockholm och blev mycket framgångsrik. Dess motto var Only One Earth.

1973-1978 tjänstgjorde Engfeldt hemma på UD, först i kabinettssekreterarens kansli och sedan med kärnenergi- och nedrustningsfrågor på politiska avdelningen. Han var ekonomiskt råd på ambassaden i Paris 1978-1982. Sedan arbetade han på Försvarets forskningsanstalt (FOA) till 1984. Från 1984 till 1988 var han chef för FN-enheten på UD. Därefter tjänstgjorde han som andreman på FN-delegationen 1989-1993 (efter studier vid Harvard University hösten 1988 och våren 1989).

Huvuddelen av sin bok ägnar Engfeldt åt kampen för miljön och en hållbar utveckling. Läsaren får följa utvecklingen från miljökonferensen i Stockholm 1972, via Riokonferensen 1992 (med handlingsprogrammet Agenda 21), toppmötet i Johannesburg 2002 om hållbar utveckling, Parisavtalet 2015 om klimatet samt Agenda 2030 med globala mål för hållbar utveckling.

I särskilda avsnitt redogör Engfeldt för en svensk-finländsk kollision i icke-spridningsfrågan 1976, för valet till FN:säkerhetsråd 1992, då Sverige misslyckades med att bli invalt, och för folkmordet i Rwanda 1994. Han menar att FN:s säkerhetsråd svek befolkningen i Rwanda. Den senare generalsekreteraren Kofi Annan hade ett stort personligt ansvar som chef för FN-sekretariatets avdelning för fredsbevarande operationer. Huturegeringen i Rwanda avrättade minst 800.000 människor, kanske upp till en miljon.

Engfeldt skriver en del om svårigheten att förena UD-karriären med sin frus yrkesverksamhet. Christina fick 1974 en tjänst som handläggare på utbildningsdepartementet. Hon hade sedan befattningar på olika håll utomlands och till slut som informationsdirektör vid FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO) i Rom. Under sammanlagt tio år tvingades de bo på olika platser.

Som politiskt obunden tjänsteman lade Engfeldt märke till att en socialdemokratisk partibok var mycket gynnsam för den som ville framåt i karriären på UD. Många kollegor anslöt sig till partiet av övertygelse eller opportunism. Den borgerliga regeringen 1976 gjorde på samma sätt som socialdemokraterna genom några uppenbart politiska utnämningar. Än värre blev det efter Olof Palmes återkomst som statsminister 1982, då politiseringen accelererade. Engfeldt valde ändå att stanna i utrikesförvaltningen.

I sitt sista UD-uppdrag analyserade Engfeldt hur det internationella arbetet för miljö och hållbar utveckling fortskridit efter det svenska FN-initiativet 1968. Det ledde till en bok som Regeringskansliet publicerade 2009.