Under hela andra världskriget var Arvid Richert (1887-1981) beskickningschef i Berlin. Det var en mycket utsatt post, och efter kriget fick Richert ta en del av ansvaret för att den svenska regeringen gjorde en del eftergifter till Tyskland – för att undvika att Sverige drogs in i kriget. Richert fick länge vänta på den landshövdingspost som han önskade. Först 1949 utsågs han till landshövding i Älvsborgs län, där han stannade till pensioneringen 1955. (1945-1948 var han chef för Kommerskollegium).

Richert föddes i Göteborg. Fadern Gustaf Richert var avdelningschef vid Göteborgs vattenledningsverk 1881-1897 och grundade sedan en egen konsulterande firma i Stockholm, 1902 omorganiserad till AB Vattenbyggnadsbyrån (VBB). Han var dess chef till 1924. Åren 1903-1909 var han professor i vattenbyggnadskonst vid Tekniska högskolan i Stockholm.

Arvid Richert tog mogenhetsexamen (studenten) vid Beskowska skolan i Stockholm 1906 och en jur. kand.-examen i Uppsala 1914. Efter tingstjänstgöring och ett drygt års arbete i näringslivet anställdes han av UD 1918. Han var legationssekreterare i Helsingfors 1921-1924 och därefter verksam hemma på UD, först på Handelspolitiska avdelningen och sedan på Personal- och administrativa avdelningen. 1928-1931 var han chef för Personal- och administrativa avdelningen och ledamot av UD:s antagningskommission. 1931 blev han chef för UD:s Handelsavdelning och från 1934 statssekreterare i Handelsdepartementet.

I början av 1937 utnämndes Richert till beskickningschef i Berlin. Myndigheten var en legation och Richert var envoyé med tilltalet minister. Först efter kriget blev så småningom alla beskickningar ambassader. En anledning till att man valde Richert för posten torde ha varit att han tidigare hade fört framgångsrika handelsförhandlingar med tyskarna.

Om sin tid i Berlin skrev Arvid Richert minnesanteckningar, som finns i UD:s arkiv. Det rör sig om ett åttiotal maskinskrivna sidor med stora radavstånd. Han nämner först att han hade tillfrågats av Norstedts förlag om han ville skriva ner sina minnen från Berlintiden. Han avböjde dock. Han ansåg inte att han hade några sensationella avslöjanden av spelet bakom kulisserna i Berlin eller i Stockholm. Mycket av hans rapportering hade ju offentliggjorts i olika aktstycken från UD.

Med ledning av egna minnesanteckningar redogör emellertid Richert för en del av händelserna under Berlinåren. Utrikesminister Rickard Sandler, som erbjöd Arvid Richert posten, gav under ett samtal uttryck för en önskan om förbättrade relationer mellan Sverige och Tyskland. Richert menade att det vore svårt för en svensk minister i Berlin att förse utrikesdepartementet med tillförlitliga upplysningar om den tyska regeringens tankegångar och planer på det utrikespolitiska området. En förutsättning härför skulle vara, att nära relationer etablerades med initierade nationalsocialistiska kretsar. Goda relationer med vederbörande i tyska utrikesministeriet och i andra ministerier var inte tillräckligt. Partiinstanserna hade ju det avgörande inflytandet. Med dem måste naturligtvis korrekta relationer etableras, men intima förbindelser kunde självfallet inte komma i fråga.

Richerts tillträdesaudiens hos Adolf Hitler gav inte mycket. Hitler hade dock talat lugnt och stilla. Hos Hermann Göring avlade Richert ett besök som varade en timme. Göring talade om Sverige som ”sitt andra hem”, som han älskade. Göring beklagade den svenska pressens hållning. Denna fråga togs även upp vid Richerts första besök hos propagandaministern Joseph Goebbels. Denne ville att i varje fall statscheferna och de ledande personligheterna å ömse sidor lämnades i fred för personliga angrepp i tidningarna. ”Våra lagar må gärna kritiseras men ej våra ledare”.

Gustaf V besökte ofta Berlin på sina resor till och från Rivieran. Som regel tilldrog sig därvid inget av politiskt intresse. Det gällde även kungens samtal med Hitler. Vid ett tillfälle mottog Gustaf V på legationen Göring för att överlämna storkorset av Svärdsorden. Sista gången Richert såg Göring var på dennes femtioårsdag den 12 januari 1943. Efter samråd med utrikesminister Christian Günther överlämnade Richert en födelsedagsgåva. ”Ur åtskilliga synpunkter var detta mig motbjudande. Men Görings svenskvänliga inställning – – – hade måhända i någon mån utgjort en tillgång för Sverige i kritiska situationer”.

I ett senare överstruket avsnitt i sina minnesanteckningar skrev Richert: ”Det skulle ha krävt starkare nerver än mina för att i varje situation bedöma det föreliggande läget med tillbörlig kyla”. Han tillade: ”Jag var också medveten om, att jag hade regeringens förtroende och att de män, som beklädde ledande poster i Utrikesdepartementet i Stockholm, voro mina gamla vänner, som kände mig väl och som kunde bedöma vart jag syftade med mina råd och anvisningar, även då dessa kläddes i – ofta medvetet – överdrivna ordalag. Allt detta gjorde, att jag skrev för mycket – och för långt!”

För att de tyska ledarna inte skulle bli uppretade mot Sverige menade Richert att regeringen borde försöka hålla tillbaka den svenska pressens kritik. I farliga lägen under krigsåren rekommenderade han att det svenska försvaret skulle förstärkas. Ett sådant tillfälle var efter Österrikes Anschluss 1938. Han skrev att han omöjligen kunde beteckna ”en utveckling, som kan leda till krig, såsom utesluten”. Han underströk den synnerliga angelägenheten av ”att utbyggandet av vårt försvarsväsens alla grenar i möjligaste mån forcerades”. Ett annat tillfälle var i samband med det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Den 7 april skickade Richert ett telegram till UD om den förestående aktionen, som inte var avsedd att beröra Sverige. Denna gång ansåg därför Richert att det var ”svenska regeringens sak att bedöma, huruvida några omedelbara militära åtgärder från svensk sida borde vidtagas”. Ett tredje fall var i sammanhang med svenska regeringens beslut 1943 att avveckla de tyska permittenttransporterna genom Sverige. Richert föreslog att ”den svenska försvarsberedskapen i all stillhet skulle förstärkas, så att Hitler – – – skulle få klart för sig att det rådde full försvarsberedskap i Sverige”.

Högerledaren Gösta Bagge, som var ecklesiastikminister i samlingsregeringen, övervägde hösten 1941 att lämna regeringen. Richert bad under ett besök i Stockholm att få träffa Bagge. ”Under ett par timmars samtal sökte jag övertyga honom om att det värsta som i den föreliggande situationen kunde inträffa skulle vara, om en partiell regeringskris skulle utbryta. Enighet utåt vore det angelägnaste av allt”. Richert vädjade till Bagge att stanna kvar. Det gjorde han också.

För den som sitter med facit i handen är det lätt att kritisera Arvid Richert för att han föreslog och samlingsregeringen för att den beslöt om vissa eftergifter mot Tyskland under kriget. Detta är dock ohistoriskt. Målet var i första hand att undvika att Sverige drogs in i kriget.

(Arvid Richert hör till de personer som behandlas i boken ”Svenska diplomatprofiler under 1900-talet”.)