Erik Pierre

2005 publicerade Erik Pierre (född 1937) sin utförliga bok ”Irak; 25 hemligheter; Vad låg bakom krigen i Irak; Iraks roll i amerikansk och fransk politik 1970-2005”.

Han hade en civilekonomexamen och kom till UD som kansliråd och pressombudsman 1979. Från 1981 till 1986 var han politiskt råd vid ambassaden i Washington och därefter minister i Peking till 1989. Åren 1989-1992 var han biträdande chef vid ESK-delegationen i Wien. Han fortsatte sedan med ESK-frågorna hemma på UD och var också ambassadör i Bosnien-Hercegovina samt Makedonien 1994-1996. Från 1996 var han ett antal år verksam vid Stockholms stads representationskontor i Bryssel.

Huvudvikten i boken om Irak ligger på de två Gulfkrigen, 1990-1991 och 2003. Det första kapitlet handlar dock om den franska kärnreaktorn i Irak, Osirak, som bombades av israelerna den 7 juni 1981. Israel fruktade att Irak höll på att skaffa sig kärnvapen. Detta visade sig senare vara riktigt: Irak planerade aktivt att i smyg skaffa sig kärnvapen.

Irak anföll Iran i september 1980. Kriget pågick i åtta år, till augusti 1988, då ett eld upphör ingicks. Irak fick kraftfullt amerikanskt stöd under detta krig. USA levererade vapen, ammunition och fordon. Bl. a. fick Irak splitterbomber (cluster bombs). Irak bedrev kemisk krigföring sedan 1983 mot Iran (och efter vapenstilleståndet mot den egna kurdiska befolkningen i Irak).

Genom Iran-Contras-affären kunde ett överskott från amerikanska vapenleveranser till Iran användas för att finansiera vapenleveranser till Contras-rörelsen i Nicaragua. När det amerikanska dubbelspelet avslöjades retade detta förstås upp Saddam Hussein. Från mitten av 1980-talet gav USA stora krediter till Irak för import av jordbruksprodukter. Det rörde sig om 1,1 miljard dollar per år.

Den 2 augusti 1990 angrep Irak Kuwait. Amerikanarna hade grovt missbedömt situationen. De ville inte tro på möjligheten av en irakisk attack. Irak invaderade hela Kuwait och plundrade landet. Man kom över 2 miljarder dollar i den kuwaitiska centralbankens valv.

Det amerikanska svaret på attacken kom snabbt. Irakiska banktillgodohavanden utomlands frystes. En koalition bildades under amerikansk ledning för att militärt avlägsna irakierna från Kuwait. En tidsfrist för ett irakiskt tillbakadragande från Kuwait sattes till den 15 januari 1991. Dagen därpå började bombningarna av de irakiska styrkorna i Kuwait och av den militära infrastrukturen i Irak. Koalitionens markoffensiv inleddes den 24 februari. När de militära målen var uppfyllda upphörde striderna. Koalitionens trupper fortsatte inte till Bagdad.

Ett kapitel i boken handlar om FN:s inspektioner och det irakiska kärnvapenprogrammet. Två svenskar ledde inspektionerna, som påbörjades 1991. Hans Blix var chef för IAEA:s inspektioner och Rolf Ekéus för UNSCOM (United Nations Special Commission) med uppdrag att inspektera och förstöra Iraks innehav av massförstörelsevapen. De två svenskarna fick snabbt samarbetsproblem.

I ett särskilt kapitel behandlas de biologiska stridsmedlen, som var lättast att dölja. 1995 lyckades dock UNSCOM bevisa att Irak hade ett omfattande program för biologiska stridsmedel. Ett problem var att Irak hela tiden försåg FN:s inspektörer med felaktiga och ofullständiga uppgifter. Samarbetet blev allt mer ansträngt, och i december 1998 lämnade FN:s inspektörer Irak. (År 2000 bildades UNMOVIC (United Nations Monitoring, Verification and Inspection Commission) för att granska och inspektera förekomsten av massförstörelsevapen i Irak. Hans Blix var dess förste chef.)

Av särskilt intresse är ett kapitel med rubriken ”Varför gick det så fel 2003?”. Efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 ville USA ha en regimförändring i Irak. President George W. Bush trodde att Saddam Hussein hade varit involverad. Förekomsten av massförstörelsevapen i Irak blev ett huvudargument för att gå till krig. På båda punkterna hade Bush fel. Några kärnvapen hittade man inte i Irak efter det andra Gulfkriget våren 2003. George Bush och Tony Blair startade kriget på felaktiga grunder och i strid mot våldsförbudet i FN:stadgans artikel 2:4 (min anmärkning – Folkrättsligt behandlade jag de två Gulfkrigen i min bok ”Folkrätt och utrikespolitik”, som utkom 2008).

Att Irak gick mot kaotiska förhållanden efter kriget hade flera orsaker. Det fanns inte tillräckligt med amerikanska soldater i landet sedan de reguljära striderna hade upphört. Det tycks inte heller ha funnits en plan för hur situationen skulle hanteras. Det tog månader innan frågan om dricksvatten och elektricitet hjälpligt löstes. Amerikanarna togs inte emot som befriare, vilket de trodde, utan som ockupanter. Baathpartiet upplöstes liksom den irakiska armén. Detta ledde till maktvakuum, laglöshet och plundring.

President Bush hade bestämt att huvudansvaret för efterkrigsplaneringen skulle ligga under försvarsminister Donald Rumsfeld. För att leda återuppbyggnadsarbetet utsågs den pensionerade armégeneralen Jay Garner. De amerikanska styrkorna lyckades inte upprätthålla lag och ordning. USA:s anseende i Irak, i regionen och i hela världen skadades hårt genom tortyrskandalen vid fängelset Abu Ghraib utanför Bagdad.

Om den politiska processen i Irak hann Erik Pierre med att nämna valet i januari 2005. Många sunnimuslimer (som var gynnade under Saddam Hussein) vågade inte rösta, vilket ledde till att de blev kraftigt underrepresenterade i nationalförsamlingen. Shiamuslimerna fick en dominerande ställning. Kurderna deltog också aktivt i valet. Boken avslutas med ett konstaterande att framtidsutsikterna är långt ifrån ljusa.

(De sista amerikanska soldaterna lämnade Irak den 18 december 2011. Sedan utbröt det irakiska inbördeskriget.)