Håkan Berggren

1990 publicerade Håkan Berggren (1936-2017) boken ”En okänd värld; Malaykulturen och ASEAN-länderna”. Han hade varit ambassadör i Singapore 1980-1985. Boken behandlar de olika ländernas politiska historia ända fram till samtiden. För svenskar som vill göra affärer i området betonas betydelsen av att förstå kulturskillnaderna.

Håkan Berggren rekryterades till UD 1966. Han hade studerat historia i Uppsala och tagit en fil. lic. 1963. Under tre år ägnade han sig sedan åt forskar- och lärartjänstgöring i Uppsala och USA. 1966 utkom hans bok ”Förenta staternas historia”. 1968-1973 var han chef för Svenska informationskontoret i New York. Därefter arbetade han som byråchef i Konsumentverket 1973-1976 och tjänstgjorde 1976-1977 i Överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

1977 återkom han till UD och tjänstgjorde som ambassadråd i New Delhi. Efter åren i Singapore (med sidoackreditering i Brunei) var han expeditionschef och chef för UD:s Administrativa avdelning 1985-1989. Därefter var han ambassadör i Ottawa till 1995 (med sidoackreditering på Bahamas). 1995-1996 var han generalsekreterare för Östersjösamarbetet. Hans sista post var som ambassadör i Köpenhamn 1996-2000.

Sitt magnum opus utgav Håkan Berggren efter pensioneringen: ”Första försvar; Diplomati från ursprung till UD” (2008). På nära 700 sidor skildrade han diplomatins allmänna utveckling och dess utveckling i Sverige. Han beskrev utförligt den svenska utrikesförvaltningens roll och arbetsvillkor.

Boken om ASEAN-länderna är också innehållsrik. Berggren behandlar Singapore, Brunei, Indonesien, Malaysia samt malayvärldens randstater Filippinerna och Thailand. Han inleder med den historiska bakgrunden i den malayiska övärlden med särskild tonvikt på Malackariket, som blomstrade på 1400-talet och hade stor betydelse under 400 år. Den koloniala perioden med portugiser, holländare, britter samt spanjorer och senare amerikaner (på Filippinerna) blir ordentligt belyst, liksom den japanska ockupationen 1941-1945. Det enda landet som lyckades bevara sin självständighet var Siam/Thailand, men man tvingades ge upp stora områden.

Många kända namn passerar revy: Sir Stamford Raffles och Lee Kuan Yew i Singapore, Sukarno och Suharto i Indonesien, Tunku Abdul Rahman i Malaysia, Ferdinand Marcos och Corazon Aquino på Filippinerna, kung Chulalongkorn och kung Bhumibol i Thailand.

I ett särskilt avsnitt om ASEAN (Association of South East Asian Nations), som bildades 1967, tas även Kampuchea-frågan upp. I april 1975 intogs Phnom Penh av Pol Pot och hans Röda khmerer. Demokratiska Kampuchea präglades av terror och folkmord. I december 1978 invaderade vietnamesiska styrkor Kambodja – i strid mot folkrätten. För omvärlden blev det ändå hårdsmält att ASEAN hävdade Pol Pots Demokratiska Kampuchea som den legitima representanten för Kambodja. – ASEAN har senare utökats med Vietnam, Laos, Myanmar och Kambodja.

Som historiker inledde Håkan Berggren boken ”Första försvar” med avsnitt om diplomatins allmänna historia och om diplomatins verktyg. Efter ett par hundra sidor kom han in på den svenska utvecklingen. En stor del av boken ägnas åt de många utredningarna om utrikesdepartementet alltsedan upplösningen av unionen med Norge 1905. Som en byråkratisk höjdpunkt betecknar han UD-utredningen 1960-1963. Berggren redogör för de olika formerna för rekryteringen till UD. I det sammanhanget undersöker han även de sociala bakgrunderna. Han skriver om kanslistrevolten på 1970-talet, som ledde till att alla kanslister blev diplomater (utan att ha underkastats några inträdesprov). Jämställdheten blir med tiden allt viktigare, särskilt sedan det blev vanligt med kvinnliga utrikesministrar i Sverige. Ett ständigt problem är medföljandefrågan, som bland annat gäller hur man ekonomiskt skall ersätta de kvinnor som är gifta med diplomater men utför ett viktigt arbete, t. ex. i samband med representationen. Man försökte också finna vägar för hur kvinnorna (för det var i allmänhet kvinnor som var medföljande) skulle kunna fortsätta med eget arbete ute och hemma i Sverige. Diplomatbarnens särskilda situation – med frekventa landbyten och skolbyten – skapade förstås en hel del problem.

Bilateral och multilateral diplomati skiljer sig åt ganska mycket. Detsamma gäller tonvikten på arbetsuppgifterna. Handelsfrämjande var i början på 1900-talet ett huvudintresse för beskickningarna. UD saknade länge en politisk avdelning. Världskrigen gjorde att den politiska rapporteringen uppgraderades. Från 1960-talet tillkom utvecklingsbistånd som en arbetskrävande del av verksamheten, både hemma och utomlands.

Länge diskuterades om UD skulle övergå till ett desksystem med geografiska enheter, där de flesta sakfrågorna samlades. 1996 infördes ett sådant. Vissa avdelningar upphörde i princip, t. ex. Politiska avdelningen, Handelsavdelningen, Rättsavdelningen och Avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete. Däremot behölls en Administrativ avdelning, en Press-, informations- och kommunikationsenhet samt Protokollet.

Ibland har man försökt detaljreglera utlandsmyndigheternas arbete. Ett avskräckande exempel var den tungrodda verksamhetsplaneringen, som stal mycket tid i onödan, både ute och hemma. Genom årtiondena har det också visat sig svårt att finna ett acceptabelt system för de anställdas meritvärdering. De tidigare P 1-dossierna avskaffades. Beskickningschefernas omdömen om medarbetarna var hemliga. Sedan beslut hade fattats om att de berörda hade rätt att läsa sin egen dossier blev systemet meningslöst. Något nytt kom inte i stället. Samtidigt stod det klart att UD skulle behöva ett rättssäkert system för att bedöma de anställdas goda och svaga sidor. De är ju spridda över jorden och arbetar med några få års mellanrum på olika beskickningar/delegationer eller på enheter i departementet.

Då och då har UD sedan 1980-talet drabbats av krav på besparingar. De har lett till att utlandsmyndigheter har lagts ner och tjänster dragits in.

Det var ett sisyfosarbete som Håkan Berggren tog på sig med sin bok. Han skrev utförligt men kåserande. Man kan också lita på uppgifterna, som dessutom stöds av en utförlig notapparat. När det gäller UD och svensk diplomati är ”Första försvar” ett viktigt standardverk.