Till UD kom Krister Wahlbäck (1937-2013) som säkerhetspolitisk expert på Politiska avdelningen 1976. Han hade tagit en fil. kand.-examen 1957, en fil. lic.-examen 1960 och disputerade 1964 på avhandlingen ”Finlandsfrågan i svensk politik 1937-1940”. Under åren 1965-1972 var han docent vid Stockholms universitet, och 1973-1976 hade han en forskartjänst i internationella relationer vid Statens råd för samhällsforskning.

På UD var Wahlbäck departementssekreterare 1976-1984 och därefter ambassadråd i London 1984-1986 och minister i Helsingfors 1986-1991. Han återkom till Stockholm som säkerhetspolitisk expert på Politiska avdelningen 1991-1992. Från 1992 till 1994 var han ambassadör i säkerhetspolitiska analysgruppen i Statsrådsberedningen. Han tjänstgjorde sedan på UD 1994-2003.

Åren 1989-2004 var Wahlbäck adjungerad professor i statskunskap vid Umeå universitet. Från 2003 var han gästforskare vid Försvarshögskolan. Han var vissa perioder gästforskare i London, Berlin, Paris och Helsingfors samt vid Harvard. Han tjänstgjorde även som expert i vissa svenska kommissioner.

Ett specialintresse hos Krister Wahlbäck var Finland. Förutom doktorsavhandlingen utgav han ”Från Mannerheim till Kekkonen; Huvudlinjer i finländsk politik 1917-1967” (1967) samt ”Jättens andedräkt; Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009” (2011). Han skrev också om Norden som medarbetare i boken ”Politik i Norden; En jämförande översikt” (1972). Året därpå utkom skriften ”Norden och blockuppdelningen 1948-49”. Andra världskriget behandlade han som en av redaktörerna för ”Sveriges sak är vår; Svensk utrikespolitik 1939-45 i dokument” (1966). Dessutom redigerade han ”Regeringen och kriget; Ur statsrådens dagböcker 1939-41” (1972).

I serien UD informerar (1984:3) skrev Wahlbäck om ”Den svenska neutralitetens rötter”. I tidskriften Internationella studier (1995:3) publicerade han artikeln ”Aderton missförstånd om svensk säkerhetspolitik”. – På vissa punkter hade jag som folkrättsjurist invändningar. Det gällde begreppet ”icke-krigförande” och frågan om det behövs en neutralitetsförklaring när ett krig bryter ut. Se min artikel ”Missuppfattningar om neutraliteten” i Svensk Juristtidning 1997.

2007 utkom en vänbok till Krister Wahlbäck: ”Säkerhetspolitik och historia; Essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år”. Den innehåller många bidrag. Postumt utkom boken ”Fred och säkerhet i tider av förändring; Essäer om utrikes- och säkerhetspolitik” (2014). I den har samlats många av Wahlbäcks uppsatser och promemorior genom åren.

I sin avhandling om Finlandsfrågan skrev Wahlbäck framför allt om Stockholmsplanen samt om vinterkriget. Utförligast var han om Finlandsfrågan/Stockholmsplanen. Man kan naturligtvis fråga sig om den misslyckade Stockholmsplanen motiverade denna detaljrikedom. Själv sammanfattade jag den i ett par stycken i min bok ”Neutraliteten” (2008):

I juli 1938 utarbetades den s. k. Stockholmsplanen, som på svensk sida drevs av utrikesminister Rickard Sandler. Själva Åland skulle fortfarande vara neutraliserat, men Finland skulle ha rätt att befästa de södra skären i ögruppen. Sverige skulle på finsk begäran medverka till Ålands skydd, under förutsättning att båda staterna var neutrala. Planen antogs av de svenska och finska regeringarna vid ett möte i Stockholm den 5-7 januari 1939. I den svenska riksdagen ställde sig de politiska partierna (med undantag av kommunisterna) bakom planen. Sedan inriktade man sig på att få andra berörda regeringars samtycke.

1921 hade Ålandskonventionen ingåtts (Konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering, SÖ 1921:26). Under våren 1939 inkom positiva svar om Stockholmsplanen från signatärmakterna, bl. a. Tyskland, men inte från Sovjetunionen. Sandler tolkade dock uttalanden av utrikesminister Litvinov optimistiskt och sade i utrikesnämnden att intet framkommit som tydde på ett negativt sovjetiskt svar. Regeringen lade därför den 5 maj fram en proposition om Stockholmsplanen (prop. 1939:282). Samma dag efterträddes Litvinov som utrikesminister av Molotov. I Högsta sovjet motsatte han sig den 31 maj bestämt Stockholmsplanen som ett hot mot Sovjetunionen. Den svenska regeringen återtog den 2 juni sin proposition. Därmed hade Stockholmsplanen misslyckats.