2008 utkom Ann Dismorrs bok ”Turkey Decoded”. Hon hade varit ambassadör i Ankara 2001-2005.

Till UD kom Ann Dismorr (född 1955) som kanslisekreterare 1981, och två år senare blev hon departementssekreterare. Hennes första utlandsposter var i Harare (Zimbabwe) och London. Efter tjänstgöring hemma var hon ambassadråd på Genève-delegationen 1995-1999. Han var ambassadör i Beirut 1999-2001. Efter tiden i Ankara, med sidoackreditering i Baku (Azerbajdzjan), samt några år hemma på UD var hon ambassadör i Nairobi 2009-2012. Samtidigt var hon Sveriges ständiga representant vid UNEP (FN:s miljöprogram) och HABITAT (FN:s boende- och bebyggelseprogram) samt sidoackrediterad i Kigali (Rwanda), Victoria (Seychellerna) och Bujumbura (Burundi). 2012-2014 tjänstgjorde hon som chef för UNRWA (FN:s flyktinghjälp för palestinier) i Libanon. Hemma på UD arbetade hon med säkerhetspolitik och sedan som chef för MENA (Mellanöstern- och Nordafrikaenheten) 2014-2020. Efter en tid som tillförordnad myndighetschef vid ambassaden i Beirut utsågs hon i april 2021 till ambassadör i Libanon.

”Turkey Decoded” är en utmärkt bok för den som bättre vill förstå Turkiets utrikespolitik. Under hennes år i Ankara blev Recep Tayyip Erdoǧan premiärminister (sedan 2014 är han president). Mycket handlar om Turkiets relationer till EU. 1999 fick Turkiet kandidatstatus för medlemskap – efter 40 år i EU:s väntrum. Redan 1959 hade man ansökt om associering med EEC. 1987 ansökte man om medlemskap i EC. Vid EU-toppmötet i Bryssel i december 2004 fick medlemskapsförhandlingar med Turkiet grönt ljus. 2008, när boken kom ut, förväntade man att förhandlingarna skulle pågå ett decennium.

Inställningen till Turkiet som medlem i EU har växlat genom åren. Turkiet är det första muslimska landet som EU har beviljat kandidatstatus. Då var Tony Blair, Gerhard Schröder och Jacques Chirac positiva. I USA – som egentligen inte hade med saken att göra – var Bill Clinton också för ett turkiskt EU-medlemskap. Sedan tillträdde vissa mer negativa ledare, t. ex. Nicolas Sarkozy i Frankrike. På svensk sida var Anna Lindh skeptisk. Problemen i Turkiet var dödsstraff, tortyr och brist på kulturella rättigheter för kurderna. Cypernfrågan har varit kontroversiell under medlemskapsförhandlingarna. Erdoǧans alltmer auktoritära ledarstil skapar nya problem.

Erdoǧan var tidigare en populär borgmästare i Istanbul. Hans parti (AKP – Rättvise- och utvecklingspartiet) vann en stor seger i valet 2002, som ledde till en enpartiregering. Partiet är proislamiskt och Erdoǧan själv en ivrig muslim. Han ville kriminalisera äktenskapsbrott, men efter påtryckningar från många håll övergav han detta. Ett förbud mot att kvinnor bär sjalett (headscarf) i statliga institutioner hade införts 1997. President Erdoǧans fru bär sjalett, vilket har ett symbolvärde. Sedan Kemal Atatürks tid är Turkiet sekulärt. Militären i Turkiet är mycket respekterad och ses som en garant för sekularismen. På senare år frågar man sig dock om Turkiet är på väg mot en postkemalistisk era. Traditionalismen och nationalismen ökar. Det försvårar ett turkiskt EU-medlemskap.

Turkiets relationer med Förenta Staterna har ibland varit ansträngda. Redan 1952 blev Turkiet medlem av NATO. I samband med kriget mot Irak 2003 var Turkiet ovilligt att ge grönt ljus för amerikanska stridshandlingar från turkiskt territorium mot Irak. En opinionsmätning visade att 95 procent av den turkiska befolkningen var emot ett krig i Irak.

Med både Israel och Palestina har Turkiet goda relationer. (EU å andra sidan klassade Hamas som en terrororganisation 2003). Ett frihandelsavtal mellan Turkiet och Israel trädde i kraft 1997. 2004 ingicks ett avtal, som väsentligt ökade det bilaterala handelsutbytet. Turkiet är också ett populärt mål för israeliska turister.

I ett kapitel ställer Ann Dismorr frågan om Turkiet är en bro eller en barriär mellan öst och väst. Hon tror mer på en brobyggande funktion. Turkiet är ett viktigt land med 82 miljoner invånare (2019) och medlem av G20, som samlar de 20 största ekonomierna i världen. Turkiet är muslimskt men har en stark anknytning till Europa genom medlemskap i OECD och Europarådet sedan 1949. Under förhandlingarna med EU har viktiga turkiska reformer genomförts. Vid EU-toppmötet i Köpenhamn i december 2002 fastställdes de s.k. Köpenhamnskriterierna för ett medlemskap. Turkiets EU-kandidatur har fungerat som en katalysator för förändringar. Vid EU-toppmötet 2004 ansåg man att Turkiet hade gjort tillräckligt för att medlemskapsförhandlingar skulle kunna inledas 2005.

När det gäller utgången av förhandlingarna mellan EU och Turkiet är Dismorr optimistisk i boken: ”It will be a bumbpy road ahead”. De EU-turkiska relationerna har haft sina svårigheter. Men de har alla övervunnits ”one way or the other”.