1997 publicerade Erik Cornell (född 1930) ”Turkiet på Europas tröskel”, 1999 utkom ”Nordkorea; Sändebud till Paradiset” och 2004 ”Revolutionärernas förräderi; Afrika efter kalla kriget”. Alla böckerna har ett samband med hans tjänstgöring på UD.

Efter en fil. kand. i historia och statskunskap 1956 antogs Erik Cornell som attaché i Utrikesdepartementet 1958. Året därpå blev han jur. pol. mag. Han hade avlagt reservofficersexamen 1953 och blev kapten i reserven vid Svea Livgarde (I 1) 1969. Hans första placeringar i utrikestjänsten var i Bonn, Genève, Warszawa, Addis Abeba och Rom. 1975-1977 var han chagé d’affaires i Pyongyang, dit han även återkom en kort period 1988. 1977-1983 var han minister vid Genève-delegationen. Från 1983 till 1988 var han ambassadör i ett antal afrikanska stater med stationering i Stockholm. Hans sista post var som ambassadör i Turkiet 1990-1995.

I boken om Nordkorea beskriver Cornell hur livet var i det isolerade ”Eremitriket”. Nordkoreanerna fick inte umgås med utlänningar. Ledarkulten kring Kim Il Sung, Den Store Ledaren, var kompakt. Krigsmakten var närvarande överallt och säkerhetstjänsten maktfullkomlig. Man krävde en enorm arbetsinsats av folket. Kvällar och veckoslut ägnades åt ”frivilligt” arbete.

Jucheideologin gick ut på self-reliance. Man hoppades att andra u-länder skulle ta efter den men hade ingen framgång. Politiken ledde till ett ekonomiskt sammanbrott i Nordkorea under 1990-talet.

Sveriges ambassad i Nordkorea (under ambassaden i Peking) öppnades av Erik Cornell och var den enda västambassaden i Pyongyang. 1976 avslöjades att de nordkoreanska ambassaderna i de nordiska länderna sålde sprit och cigarretter på svarta marknaden. Pressen skrev om detta, och det blev tal om utvisningar. Cornell fick förhandla med nordkoreanerna morgon och kväll i tre dagar. För att rädda ansiktet hemkallades den nordkoreanske ambassadören från Stockholm och kunde sedan inte utvisas.

Cornells bok, som utgavs av förlaget Studentlitteratur, redogör också för kommunismen allmänt: Marx och Engels lärosatser, Leninepoken, Stalinepoken och ”Efter Stalin”. Sedan kommer ett kapitel om Kim Il Sungs kommunism. Denne följde Lenins tvåklassteori (bourgeoisie och proletariat). Kim Il Sungs variant var jucheideologin, en gör-det-själv-ideologi. Ett u-land måste för sin utveckling lita till sina egna krafter. Att det inte gick bra visar skillnaderna i levnadsstandard i Sydkorea och Nordkorea. Det är bara i marknadsekonomier som demokratiska välfärdsstater har växt fram.

I boken ”Revolutionärernas förräderi” skriver Cornell om politiker i Afrika som förespeglade sina folk en framtid i överflöd och frihet. En del av dem offrade sina folks frihet och välstånd genom att upprätta våldsregimer för att behålla makten. Öst och Väst konkurrerade om inflytande och spelades i vissa fall ut mot varandra. Cornell behandlar Etiopien samt åtta länder i Västafrika: Liberia, Sierra Leone, Guinea, Gambia, Senegal, Mauretanien, Mali och Niger. Som exempel på hemska ledare framhålls Mengistu Haile Mariam i Etiopien, Siaka Stevens i Sierra Leone och Ahmed Sékou Touré i Guinea. Mengistu var en kommunistisk diktator och de två andra införde maffiaekonomier i sina länder.

2005 utkom Cornells bok ”Från härskarmakt till rättsstat; Vägen till politisk pluralism”. Han skildrar grunddragen i Västerlandets utveckling, som jämförs med andra civilisationer: östkristendomen, islam, Sydasien, Kina (konfucianismen) och Afrika.

”Turkiet på Europas tröskel” utkom i en engelsk upplaga 2001. Detsamma gäller ”Sändebud till Paradiset” 2002.