Leif Leifland (1925-2015) gjorde en lysande UD-karriär. Han var bl.a. tillförordnad chargé d´affaires i Washington 1973-1974, då Sverige och USA på grund av ansträngda relationer inte hade några ambassadörer som chefer för ambassaderna. Han var sedan chef för UD:s politiska avdelning 1975-1977, kabinettssekreterare 1977-1982 och ambassadör i London 1982-1991.

Leifland växte upp i Jönköping och studerade vid Lunds universitet. Efter sin jur. kand. 1950 tjänstgjorde han på UD från december 1951 och i Casablanca juli-oktober 1952. 1953 antogs han som attaché. Hans första utlandsposter var Athen och Bonn. 1958-1960 var han biträdande sekreterare i Nordiska rådets svenska delegation samtidigt som han arbetade på UD:s politiska avdelning. 1961-1964 tjänstgjorde han på ambassaden i Washington. Efter återkomsten till Stockholm arbetade han dels på UD och dels som sekreterare i Riksdagens utrikesutskott.

1970 återkom Leifland till ambassaden i Washington. Efter Olof Palmes jultal 1972, som fördömde bombningarna över Hanoi och jämförde dessa med de nazistiska utrotningslägren, kallade USA hem sin Stockholmsambassadör och accepterade inte Sveriges nyutnämnda Washingtonambassadör Yngve Möller. Leifland kom därför att förestå svenska ambassaden i Washington som chargé från 6 januari 1973 till 5 maj 1974.

Om denna tid skrev Leifland boken ”Frostens år – om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige” (1997). Boken bygger på tidigare hemligstämplade amerikanska dokument. Det var en tidsödande process att på Leiflands begäran få vissa dokument från State Department och Vita Huset avhemligade. Han fick vänta i tre år och fick sedan 129 State Department-dokument.

De diplomatiska relationerna mellan Sverige och USA var nedtrappade till ett minimum efter Olof Palmes juluttalande 1972. President Richard Nixon vägrade skicka en amerikansk ambassadör till Stockholm och förklarade att ingen svensk ambassadör var välkommen till Washington.

Leifland menar att den svenska utrikesledningen ofta gjorde sig skyldig till felbedömningar av signaler från Nixon och Kissinger, och kom genom sina uttalanden att förlänga krisen. Sverige hade redan tidigare retat upp den amerikanska utrikesledningen. Vid en demonstration i Stockholm i februari 1968 gick Olof Palme tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Sverige var det första västland som erkände Demokratiska Republiken Vietnam (i januari 1969). Amerikanska desertörer fick stanna i Sverige.

De amerikanska bombningarna mot Hanoi, Haiphong och andra mål inleddes den 18 december 1972. I sitt tal den 23 december betecknade Palme bombningarna som ett illdåd och räknade upp andra sådana: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Nixon och Kissinger blev oerhört upprörda, särskilt Henry Kissinger, som var jude.

Sverige sattes i diplomatisk karantän. Nedtrappningen innebar: inga statsrådsbesök, inga kontakter på hög nivå i departementen, restriktioner för det sällskapliga umgänget. Enligt Leifland hade den svenska regeringen en orealistisk syn på skärpan i och den sannolika varaktigheten av den amerikanska reaktionen. En normalisering av förbindelserna inleddes först i mars 1974.

Leifland skrev också andra böcker: ”Svartlistningen av Axel Wenner-Gren; En bok om ett justitiemord” (1989) samt ”General Böhmes val; Sverige och det nazistiska Tyskland våren 1945” (1992). Det finns även många artiklar av honom i facktidskrifter. Leifland var en av redaktörerna för boken ”Svenska diplomatprofiler under 1900-talet” (2001). En vänbok till Leif Leifland publicerades 1991: ”Insikt och beslut”.

Som kabinettssekreterare spelade Leif Leifland 1981 en avgörande roll vid den diplomatiska handläggningen av den sovjetiska ubåten U 137:s intrång på svenskt vatten. I massmedia framstod han flera gånger som en krishanteringens diplomat.