Ett diplomatiskt underbarn var Torsten Örn (1933-2007). 1956 sökte han in till UD och antogs som attaché. Han hade tagit en fil. kand.-examen i Stockholm och en jur. pol. mag.-examen i Uppsala. Under tiden i Uppsala var han verksam som ordförande i studenternas utrikespolitiska förening, som föredragshållare och studiecirkelledare i internationella ämnen och som utrikespolitisk medarbetare i Upsala Nya Tidning. Inom utrikesförvaltningen kom han att inneha flera viktiga poster. Han var ambassadör i Tel Aviv 1979-1983, i Moskva 1983-1986, chef för Politiska avdelningen på UD 1987-1990, ambassadör i det återförenade Tyskland 1990-1994, vid Heliga stolen (Vatikanen) 1994-1996 och i Rom 1996-1998.

Örns första utlandsposter var i Rom och New Delhi. Efter några år i Stockholm 1962-1966 tjänstgjorde han vid FN-delegationen i New York till 1970. Därefter var han kansliråd och chef för UD:s FN-byrå till 1974. Under åren 1974-1978 var han minister (andreman) vid ambassaden i Moskva. 1978-1979 var han chargé d’affaires (interimschef) för ambassaden i New Delhi.

1969 utkom Torsten Örns ”FN – världspolitikens spegel” om FN och de då aktuella utrikespolitiska problemen, varav några är perenna. 2002 publicerade han ”Varför diplomati?”, en utmärkt bok, som fortfarande kan läsas med stor behållning. Det är ingen memoarbok, men Örn exemplifierar med många egna upplevelser som diplomat. Ett exempel är en bild av Torsten Örn och hans fru Mary hos påven Johannes Paulus II vid kreditivbrevsöverlämnandet 1994. ”Pikant nog enda gången författaren fick ha sin hustru med sig vid ett sådant tillfälle”.

I sin slutdepesch från Moskva 1986 förutsåg Torsten Örn inte Sovjetunionens kollaps (vem gjorde väl det?). Men han skrev om den nya generationen som var under trettio år: ”Vid århundradets slut kommer företrädare för den generationen att vara företagschefer, generaldirektörer och partiets nyckelmän i provinserna, även om de väl knappast nått fram till politbyrån.”.

I motsvarande slutdepesch från Rom 1998 med rubriken ”Vad angår oss Italiens affärer?” menade han att vi borde ”söka bredda och fördjupa våra kontakter med detta stora, kulturellt och ekonomiskt så viktiga EU-land”. Han påpekade att ”Italien är ett G7-land, att Norditalien, där 47 % av landets invånare bor, har en BNP per capita som överstiger Frankrikes och att Italien i sin helhet, trots det underutvecklade Syditalien, redan för tio år sedan gick om Storbritannien i BNP såväl totalt som per capita.”

Torsten Örn skrev många artiklar i fackpressen, t. ex. i Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens dagsfrågor: Västtysklands utrikespolitik (1954), Schweiz (1956), Brittiska samväldet (1957), FN:s fredsbevarande aktioner (1967), FN i arbete (1982), FN och Sydafrika (1987 – tillsammans med Anders Bjurner), Vatikanen och världspolitiken (1996), Italien mellan Medelhavet och Mellaneuropa (1999), Lettland i det nya Europa (2003) samt FN i förändring (2005). Han var en av redaktörerna för boken ”Bevara eller skapa fred; FNs nya roll” (1995). 1999 utkom hans jubileumsskrift ”Sverige i Europarådet 1949-1999”.

1983-1987 var Torsten Örn ordförande i UD:s antagningsnämnd. Han hade också många uppdrag utanför UD. Han var ledamot av OSSE-domstolen i Genève från 1995 (OSSE = Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), ordförande i svenska kommittén av Pro Venezia 1999-2005 och chef för OSSE:s verksamhet i Lettland år 2000. 1979 utsågs han till Senior Associate Member av St Antony´s College i Oxford, och 1983 invaldes han som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Örn skrev många artiklar i akademiens tidskrift. Han var också en flitig skribent i Svenska Dagbladet.

För svenska yrkesdiplomater har politiska utnämningar till ambassadörsposter varit ett problem under lång tid. Jag råkar veta att Torsten Örn fick sluta som beskickningschef i Moskva för att regeringen ville låta Anders Thunborg ta över 1986. I Rom vägrade Ola Ullsten att lämna posten som ambassadör, varför Torsten Örn fick vänta på utnämningen några år. (I sammanhanget kan nämnas att jag skrev en debattartikel – ”För många politiker” – mot politiska utnämningar till ambassadörsposter. Den infördes i Svenska Dagbladet den 24 december 1985.)