En av huvudaktörerna på UD under andra världskriget var chefen för politiska avdelningen Staffan Söderblom (1900-1985). Han var sedan svensk beskickningschef i Moskva 1944-1946, i Bern 1946-1951 och i Peking 1951. På sin sista post drabbades han av sjukdom (utbrändhet säger vi numera) och återkom till Sverige i december 1951. Han var tjänsteman i disponibilitet från 1954 och begärde avsked vid 65 års ålder.
Staffan Söderblom var son till Nathan Söderblom och dennes hustru Anna Forsell. Han föddes i Paris på den franska nationaldagen (14 juli) år 1900. Han tog studenten med höga betyg vid 15 års ålder. När han var 18 år tog han en fil. kand.-examen i ämnena latin, tyska och franska i Uppsala. Som 21-åring avlade han en jur. kand.-examen. Söderblom gick ut som etta på reservofficersutbildningen vid Svea Livgardes dragoner (lätt beväpnade kavallerister) 20 år gammal.
1921 antogs Söderblom som attaché på UD. Hans första utlandsplaceringar var i Antwerpen, London, Rotterdam, Kristiania (Oslo), Wien, Bern och Moskva (där han tjänstgjorde 1925-1927). Han behärskade engelska, franska, tyska, ryska, holländska, latin, grekiska och hebreiska. På UD kallades han ”den stora begåvningen”.
Sin viktigaste insats gjorde Söderblom som polchef på UD 1938-1944. Christian Günther var utrikesminister och Erik Boheman kabinettssekreterare. Söderblom fick ofta förhandla med tyskarna, som efter den 9 april 1940 inringade Sverige. Det var ofta tuffa förhandlingar, som i första hand syftade till att undvika att Sverige drogs in i kriget. Söderblom var personligen anglofil och frankofil men fick efter kriget – oförtjänt – rykte om att ha varit ”tyskvänlig”, när det gällde att utse syndabockar för de eftergifter som man hade tvingats till av det storpolitiska läget. Samlingsregeringen och statsminister Per Albin Hansson undgick i stort sett kritik. Erik Boheman och Gunnar Hägglöf, som hade förhandlat med västmakterna under kriget, framstod som ”västvänner”.
Erik Boheman gav i sin memoarbok ”På vakt; Kabinettssekreterare under andra världskriget” (1964) en klart positiv bild av Söderbloms insatser. Historikern Kent Zetterberg gav också i sitt avsnitt om Staffan Söderblom i boken ”Svenska diplomatprofiler under 1900-talet” (2001) en mer rättvis bild av denne. Mer tveksamt är det försök till äreräddning som Staffan Söderbloms släkting Omi Söderblom gör med boken ”Söderblom och Wallenbergaffären; Nytt ljus i ett trauma” (2021). Hon är barnbarn till en av Staffan Söderbloms bröder.
Just när det gäller Wallenbergärendet finns det fog för kritik mot Staffan Söderblom. Denne fick inför sin avresa från Moskva tillfälle till ett samtal med Josef Stalin den 15 juni 1946. Söderblom tycks ha utgått från att Wallenberg var död, att han hade råkat ut för en bilolycka eller mördats. På Stalins fråga om Söderblom hade några önskemål nämndes Wallenberg. Söderblom tillfogade dock de ödesdigra orden: ”Jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare”. Han sade vidare: ”Jag anser det sannolikt, att de sovjetiska militärmyndigheterna ej ha några uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå”. I min artikel ”Raoul Wallenbergs öde” i Svensk Tidskrift 1992 skrev jag: ”Det är svårt att finna något mer olämpligt agerande än det som Söderblom presterade”.
Under sin tjänstgöring i Moskva var Söderblom helt inriktad på att förbättra förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen. Söderbloms företrädare som beskickningschef, Vilhelm Assarsson, hade av ryssarna tvingats lämna Moskva, liksom den svenske militärattachén. Det påstods att militärattachén hade delgett tyskarna militära ryska hemligheter. Söderblom var alltför undfallande mot Sovjetunionen, som dessa år höll på att bygga upp sitt eget maktimperium i Europa. Kent Zetterberg skrev: ”Staffan Söderbloms diplomatiska mission i Moskva var misslyckad. Detta insåg man även på svensk sida och utrikesminister Undén vidtog mått och steg. Söderblom hemkallades till tjänstgöring i lugnare vatten. Dessutom tillstötte sjukdom och efter knappt två år hade Söderblom gjort sitt i Sovjetunionen och omplacerades till den betydligt lugnare svenska beskickningen i Bern. Senare fortsatte han till svenska beskickningen i Peking, men dessa två avslutande stationeringar var av föga betydelse. Söderblom var nu sjuk och svag och hans karriär inom UD i praktiken över.”
Omi Söderblom omnämner i sin ordrika bok att Staffan Söderblom i mars 1949 påbörjade sin levnadsteckning. Hon citerar ett antal gånger ur dennes ”minnesanteckningar”. Citaten gäller i huvudsak Moskvatiden. Till de senaste hör en anteckning om paraden på Röda Torget den 1 maj 1946. Enligt uppgift från Carolina Rediviva finns Staffan Söderbloms minnesanteckningar i Nathan och Anna Söderbloms familjearkiv, som ägs av familjen. Arkivet är spärrat.